Min fru är aggressiv

Jag har varit ihop med min fru i 10 år. Vi är båda 35 år, ingen barn. Ursprungligen är hon från Bangkok. Nu även svensk medborgare. Hon kunna ha haft ett bättre liv där, men valde Skandinavien pga mig vilket hon påpekar ofta och ger mig skit för. Frustrerande för mig, då jag även har försökt att hitta jobb i Thailand vilket inte är så lätt, så vi är här i Sverige, då det är det ända alternativ.

Vårt förhållande har alltid vara brokigt, normalt er hon dock det mest kärliga, älskande människa man kan tänka sig.

Tyvärr har hon en svart sida. Hon blir ofta arg, riktigt arg, eller ger mig ?silent treatment?. Om jag försvarar mig, när vi diskuterar stort eller smått, skriker hon oftast ?håll käften?, hon vill gärna anklaga mig men inte lyssna på mina argument. Nästa steg är att hon blir våldsam, slår mig med en knytnäve flera gångar på skuldran så hårt hon kan. Prylar som står i närheten blir också kastat efter mig eller runt i lägenheten, jag har aldrig blivit riktigt skadad, men det kanske bara är tur. Det har även hänt att hon blir våldsam, när vi kör bil. Varje gång hotar hon även med skilsmässa. Ofta är det helt löjliga sakar hon blir arg över, såsom att hon tror jag har lyst till sex med min chef som är 20 år äldre än mig, jag har inte ens fantasi till att tänka den tanke. Pga detta måste jag prata i smyg med min chef om hon ringer (jag har ett krävande jobb där man måste ta samtal utanför kontorstid).

Hon har låg självkänsla och tolererar inte kritik eller något där bara uppfattas som kritik, då hotas där med skilsmässa, eller hon säger något som: ?jag tror du kan ha ett bättre liv utan mig?. Hon säger att jag ska acceptera, att hon är våldsam och aggressiv, att jag inte älskar henne annars och att ?alla kvinnor är så?.

Allt detta kan gå otroligt fort, hon kan vara glad och allt är bra och då säger jag ett fel ord och hon går i sovrummet och sitter på golvet och gråter och gråter och jag blir kallt dom värsta ord.

Det är även ett problem om någon kritiserar henne på jobb eller hon bara är trött eller hungrig, hon vågar aldrig säga något till sin chef eller kolleger utan alle frustrationer i hennes liv går utöver mig. Det ska sägas att hon som invandrare behandlas som andra klass medborgare i Sverige, vilket jag dock inte kan göra mycket år.

Jag var förut självsäker, inget problem med att träffa kvinnor, har bra jobb och inkomst, men i dag är min självkänsla helt borta, jag blir anklagat för att vara otrogen, att förstöra hennes liv osv osv, vilket gör att jag inte mår bra. Vi har gått till parterapi, vilket är ganska värdelöst (han bara säger hon ska slå i en kudde när hon är arg och bullshit som det) och jag har varit till psykolog. Jag känner mig riktigt deprimerad och tänker om detta är allt vad livet har att erbjuda.

Jag skal alltid väga mina ord på en guldvåg för inte att göra henne arg, och jag tycker det är svårt att leva så. Samtidigt har jag ju giftet mig, där man lovar att leva ihop livet ut. Hon är helt beroende av mig, jag skal hjälpe henne med i princip allt. Hon är snäll mot folk och ganska naiv, så hon blir ofta besviken eller lurad, och då är det jag som måste ?rädda? henne och se till att hon blir glad igen.

Jag saknar verkligen att leva ett lugnt liv utan drama och våld. Jag tycker inte våld både fysisk och psykisk hör hemma nånstans.
Jag har verkligen lyst att skilja mig. Jag kunna ha ett riktigt bra liv som singel. Kan man skilja sig och bara lämna en person som inte är psykisk stabil? Eller är det bara att gilla läget?

Jag har tagit ansvar för allt i hennes liv dom senaste 10 år. Jag är rädd vad som kommer hända henne utan mig. Samtidigt är jag rädd att nästa kvinna jag evt träffar kan vara värre. Kvinnors humör sägs varierar mera än män, men är detta jag beskriver normalt?

Jag hoppas någon här kan ge råd. Vad ska jag göra?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 11:50
Vet inte varför citationstecken blir till frågetecken

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 11:54
Jag är inte svensk, hoppas det går att förstå, vad jag skriver

Din mans ex låter som en man verkligen inte vill träffa.

Min fru har aldrig ljuget, visst omedvetet manipulerad sanningen, såsom att jag är anledningen till all hennes påstående elände (hon kan gå i panik över småsaker, så små problem blir stora problem), men det är nog mera för att jag är den som står närmast.
Det skal till hennes försvär även sägs att det inte är lätt att komma till Sverige och bli respekterad som utlänning. Hon må tex. stå ut med diskrimination och sex trakasserier på dom jobb hon har haft (kan bara få jobb i restaurang fast hon har utbildning). Det är bara gilla läget eller få sparken. Sen kommer hon hem och tar ut alla frustrationer på mig, vilket efter så många år gör mig deprimerad, därför jag bara hör om elände och drama.
Jag har sagd, att hon ska utbilda sig mera och ta sig ur detta, jag har alltid försökt att motivera henne, men då blir hon bara arg, då hon själv tycker hon är dum och inte klarar av något. Hon har inget självförtroende och menar jag pressar henne, vilket jag absolut inte gör.

Det är jag som påstår hon har haft en svår uppväxt. Är säker på att hennes beteende är pga hon är inte har självförtroende och är känslomässigt omogen. Kanske pga trauma under hennes uppväxt vilket hon själv förnekar. Jag känner mig mera som förälder än hennes man. Samtidigt svårt att hjälpa en som inte vill hjälpas. Jag är mogen och ambitiös och ser lösningar framför problem, hon är raka motsatsen. Mitt liv är som att köra bil med handbromsen på.

Jag har varit ihop med min fru i 10 år. Vi är båda 35 år, ingen barn. Ursprungligen är hon från Bangkok. Nu även svensk medborgare. Hon kunna ha haft ett bättre liv där, men valde Skandinavien pga mig vilket hon påpekar ofta och ger mig skit för. Frustrerande för mig, då jag även har försökt att hitta jobb i Thailand vilket inte är så lätt, så vi är här i Sverige, då det är det ända alternativ.

Vårt förhållande har alltid vara brokigt, normalt er hon dock det mest kärliga, älskande människa man kan tänka sig.

Tyvärr har hon en svart sida. Hon blir ofta arg, riktigt arg, eller ger mig ?silent treatment?. Om jag försvarar mig, när vi diskuterar stort eller smått, skriker hon oftast ?håll käften?, hon vill gärna anklaga mig men inte lyssna på mina argument. Nästa steg är att hon blir våldsam, slår mig med en knytnäve flera gångar på skuldran så hårt hon kan. Prylar som står i närheten blir också kastat efter mig eller runt i lägenheten, jag har aldrig blivit riktigt skadad, men det kanske bara är tur. Det har även hänt att hon blir våldsam, när vi kör bil. Varje gång hotar hon även med skilsmässa. Ofta är det helt löjliga sakar hon blir arg över, såsom att hon tror jag har lyst till sex med min chef som är 20 år äldre än mig, jag har inte ens fantasi till att tänka den tanke. Pga detta måste jag prata i smyg med min chef om hon ringer (jag har ett krävande jobb där man måste ta samtal utanför kontorstid).

Hon har låg självkänsla och tolererar inte kritik eller något där bara uppfattas som kritik, då hotas där med skilsmässa, eller hon säger något som: ?jag tror du kan ha ett bättre liv utan mig?. Hon säger att jag ska acceptera, att hon är våldsam och aggressiv, att jag inte älskar henne annars och att ?alla kvinnor är så?.

Allt detta kan gå otroligt fort, hon kan vara glad och allt är bra och då säger jag ett fel ord och hon går i sovrummet och sitter på golvet och gråter och gråter och jag blir kallt dom värsta ord.

Det är även ett problem om någon kritiserar henne på jobb eller hon bara är trött eller hungrig, hon vågar aldrig säga något till sin chef eller kolleger utan alle frustrationer i hennes liv går utöver mig. Det ska sägas att hon som invandrare behandlas som andra klass medborgare i Sverige, vilket jag dock inte kan göra mycket år.

Jag var förut självsäker, inget problem med att träffa kvinnor, har bra jobb och inkomst, men i dag är min självkänsla helt borta, jag blir anklagat för att vara otrogen, att förstöra hennes liv osv osv, vilket gör att jag inte mår bra. Vi har gått till parterapi, vilket är ganska värdelöst (han bara säger hon ska slå i en kudde när hon är arg och bullshit som det) och jag har varit till psykolog. Jag känner mig riktigt deprimerad och tänker om detta är allt vad livet har att erbjuda.

Jag skal alltid väga mina ord på en guldvåg för inte att göra henne arg, och jag tycker det är svårt att leva så. Samtidigt har jag ju giftet mig, där man lovar att leva ihop livet ut. Hon är helt beroende av mig, jag skal hjälpe henne med i princip allt. Hon är snäll mot folk och ganska naiv, så hon blir ofta besviken eller lurad, och då är det jag som måste ?rädda? henne och se till att hon blir glad igen.

Jag saknar verkligen att leva ett lugnt liv utan drama och våld. Jag tycker inte våld både fysisk och psykisk hör hemma nånstans.
Jag har verkligen lyst att skilja mig. Jag kunna ha ett riktigt bra liv som singel. Kan man skilja sig och bara lämna en person som inte är psykisk stabil? Eller är det bara att gilla läget?

Jag har tagit ansvar för allt i hennes liv dom senaste 10 år. Jag är rädd vad som kommer hända henne utan mig. Samtidigt är jag rädd att nästa kvinna jag evt träffar kan vara värre. Kvinnors humör sägs varierar mera än män, men är detta jag beskriver normalt?

Jag hoppas någon här kan ge råd. Vad ska jag göra?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 11:50
Vet inte varför citationstecken blir till frågetecken

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 11:54
Jag är inte svensk, hoppas det går att förstå, vad jag skriver

Din mans ex låter som en man verkligen inte vill träffa.

Min fru har aldrig ljuget, visst omedvetet manipulerad sanningen, såsom att jag är anledningen till all hennes påstående elände (hon kan gå i panik över småsaker, så små problem blir stora problem), men det är nog mera för att jag är den som står närmast.
Det skal till hennes försvär även sägs att det inte är lätt att komma till Sverige och bli respekterad som utlänning. Hon må tex. stå ut med diskrimination och sex trakasserier på dom jobb hon har haft (kan bara få jobb i restaurang fast hon har utbildning). Det är bara gilla läget eller få sparken. Sen kommer hon hem och tar ut alla frustrationer på mig, vilket efter så många år gör mig deprimerad, därför jag bara hör om elände och drama.
Jag har sagd, att hon ska utbilda sig mera och ta sig ur detta, jag har alltid försökt att motivera henne, men då blir hon bara arg, då hon själv tycker hon är dum och inte klarar av något. Hon har inget självförtroende och menar jag pressar henne, vilket jag absolut inte gör.

Det är jag som påstår hon har haft en svår uppväxt. Är säker på att hennes beteende är pga hon är inte har självförtroende och är känslomässigt omogen. Kanske pga trauma under hennes uppväxt vilket hon själv förnekar. Jag känner mig mera som förälder än hennes man. Samtidigt svårt att hjälpa en som inte vill hjälpas. Jag är mogen och ambitiös och ser lösningar framför problem, hon är raka motsatsen. Mitt liv är som att köra bil med handbromsen på.

Jag känner igen mig nästan totalt i hur du har det (bortsett från fysisk misshandel). Var gift med en thailändska i 8 år och under den tiden gjorde vi slut två gånger och hon åkte hem. Tredje gången blev det för alltid. 

Allt berodde på svartsjuka och att hon aldrig kunde ta minsta kritik, hur jag än lindade in den. I övrigt var hon kärleksfull och trevlig. Hon var en fantastisk kock och i övrigt delade vi rättvist på hemsysslorna.

All svartsjuka var påhittad och hände bara i hennes eget huvud. Jag tror att självkänslan får sig en svår törn när man flyttar till ett land så längt hemifrån och till en helt annan kultur.

Överväg allvarligt att avsluta förhållandet, det kommer troligen aldrig att bli bättre.

Din mans ex låter som en man verkligen inte vill träffa.

Min fru har aldrig ljuget, visst omedvetet manipulerad sanningen, såsom att jag är anledningen till all hennes påstående elände (hon kan gå i panik över småsaker, så små problem blir stora problem), men det är nog mera för att jag är den som står närmast.
Det skal till hennes försvär även sägs att det inte är lätt att komma till Sverige och bli respekterad som utlänning. Hon må tex. stå ut med diskrimination och sex trakasserier på dom jobb hon har haft (kan bara få jobb i restaurang fast hon har utbildning). Det är bara gilla läget eller få sparken. Sen kommer hon hem och tar ut alla frustrationer på mig, vilket efter så många år gör mig deprimerad, därför jag bara hör om elände och drama.
Jag har sagd, att hon ska utbilda sig mera och ta sig ur detta, jag har alltid försökt att motivera henne, men då blir hon bara arg, då hon själv tycker hon är dum och inte klarar av något. Hon har inget självförtroende och menar jag pressar henne, vilket jag absolut inte gör.

Det är jag som påstår hon har haft en svår uppväxt. Är säker på att hennes beteende är pga hon är inte har självförtroende och är känslomässigt omogen. Kanske pga trauma under hennes uppväxt vilket hon själv förnekar. Jag känner mig mera som förälder än hennes man. Samtidigt svårt att hjälpa en som inte vill hjälpas. Jag är mogen och ambitiös och ser lösningar framför problem, hon är raka motsatsen. Mitt liv är som att köra bil med handbromsen på.

Låter faktiskt som c-ptsd (har jag själv) eller borderline. Utsätts man då för nya trauman i form av tex sextrakasserier så kan det nog bli explosoner. Men hon kan inte ta ut det på dig, hon behöver hjälp från vård eller liknande. Har hon några thai-vänner?

Tror det är svårt att lösa detta för er som par.

Men kan hon validera tidigare utbildning på något sätt?

Lustigt nog så träffade vi just på henne, min mans ex, på vägen till jobbet. Hon var vänlig då, men 5 minuter senare får min man konstiga sms av henne, varför jag inte har sagt något till henne, osv... och han var tvungen att förklara. Suck. 

Jo, jag vet hur det är att få börja om i ett nytt land, jag är inte svensk heller. Jag har också jobbat inom hemtjänsten, och det är ett skitjobb det också och jag tog inte ut på min partner. Samtidigt har jag studerat. Och dålig barndom skulle jag också kunna hävda, men det är ingen ursäkt. Jag  säger av egen erfarenhet: Man kommer över det. Hon är 35 år, hon är inte barn. 

Ta inte på dig föräldrarollen! Och inte heller terapeutrollen. Du kommer ändå inte kunna hjälpa henne med sånt, det måste hon göra själv. 

Jag misstänker ändå att hon har manipulerat dig mer än vad du är medveten om. Också eftersom du oroar dig så överdrivet för hur hon ska klara sig.  Hon skulle nog klara sig alldeles utmärkt - och varför skulle hon inte göra det, hon är ju 35 år och har inga funktionshinder.  Hon har säkert suggererat till dig att du inte får lämna henne, för att hon inte skulle klara sig. Och att hon skulle ha det så mycket bättre i Bangkok tror jag inte riktigt på. Har du funderat på om det kan stämma ens?

Nästa gång hon hotar dig med skillsmässa säg "Okej, du kanske har rätt. Jag är så dålig människa och inte värt dig", något sånt. Ge henne smaka hennes egna medicin, helt enkelt.
No worries, men jag tycker hon är bara manipulativ.

Tänker alltid att jag skal göra så, men inte så lätt att genomföra. Man kommer hem fredag kväll, har planerad en avkopplande helg och då undgår jag helt enkelt att provocera henne till att komma i det läge där hon hotar med skilsmässa, om hon ändå gör, får jag lugnat ner henna och man kan fortsätta myskvällen, dock mindre mysigt. Jag vet hur sjukt det låtar... Tror det är bättre att avsluta en relation i fredstid och inte när man är arg?

Ja, det är absolut bättre att ge beskedet att du vill skiljas när det är lugnt. Säger du det under en konflikt och i affekt kommer hon inte att ta det på allvar.

Har du avslutat parterapi efter 4 gångar. Terapeuten närmast negligerar att jag mår skit och tycker min fru är offer, då det enligt honom inte är hennes fel, utan dålig uppväxt, som gör att hon är våldsam. Han menar att kognitiv psykoterapi är lösningen. Jag har svårt att tro att behandling ändrar något?

Hur får man avlutat en relation som detta? och hur kommer man vidare efter 10 år i helvete? Är rädd att detta bara kommer repetera sig med den nästa kvinna jag träffar. Finns där ens hopp när man är 35? Hur länge kan det ta att hitta sig själv igen?

Har du avslutat parterapi efter 4 gångar. Terapeuten närmast negligerar att jag mår skit och tycker min fru är offer, då det enligt honom inte är hennes fel, utan dålig uppväxt, som gör att hon är våldsam. Han menar att kognitiv psykoterapi är lösningen. Jag har svårt att tro att behandling ändrar något?

Hur får man avlutat en relation som detta? och hur kommer man vidare efter 10 år i helvete? Är rädd att detta bara kommer repetera sig med den nästa kvinna jag träffar. Finns där ens hopp när man är 35? Hur länge kan det ta att hitta sig själv igen?