Vad är bäst för barn?

Samma saker som var jobbigast med att mina föräldrar höll ihop alltså.

Jag sa inte att jag vet mer om den än du, bara att det är konstigt att du tror att du vet allt. Och med tanke på hur du resonerar kring det hela tycker jag faktiskt inte alls att det låter som att du "tål sanningen". Det verkar ju vara en jättekänslig fråga för dig som du hänger upp mycket på. För egen del hade jag hellre sett att mina föräldrar skilde sig än levde olyckliga liv i missriktad omsorg om mig.

Jag sa inte att jag vet mer om den än du, bara att det är konstigt att du tror att du vet allt. Och med tanke på hur du resonerar kring det hela tycker jag faktiskt inte alls att det låter som att du "tål sanningen". Det verkar ju vara en jättekänslig fråga för dig som du hänger upp mycket på. För egen del hade jag hellre sett att mina föräldrar skilde sig än levde olyckliga liv i missriktad omsorg om mig.

Och min och MÅNGAS upplevelse är totalt tvärtom från din. Vi har inga "bestående men" av våra föräldrars separationer. 

Varför mina föräldrar separerade har jag ingen egentlig aning om eftersom det inte berör mig alls. Mina föräldrar passade bättre som föräldrar på varsitt håll än gemensamt. Det jag vet idag, i vuxen ålder, så förstår jag absolut att min mamma valde bort att leva med min pappa. Jag hade inte heller klarat av att leva med honom som partner. 

Det finns så många sorters skilsmässor och barns upplevelser av dessa.

Jag är personligen nu nöjd med att mitt ex skilde sig för många år sedan. Jag var ledsen första året men fick det sedan bättre än förut. Hade exet inte skilt sig hade vi lunkat på tryggt och barnen hade haft en bra stabil uppväxt.

Tyvärr mådde mitt ex inte bra och har inte haft det bra efter skilsmässan med jobbstress, depp och en sorts självvald social isolering. Barnens värld rasade samman och de har fått ta hand om sin ena förälder mycket. Hon har utvecklat en sorts hat mot mig och min nya familj. Hon lärde barnen i många år att förakta pappa och vägra träffa mig och bonusfamiljen. Det var hemskt för barnen, mig och båda släkterna. Mamman har ännu inte kommit över detta. Ingen myndighet kunde hjälpa barnen.. det tog flera år av lirkande för att barnen skulle kunna vara med pappa igen halvtid och leva vanligt Svensson-liv. Tyvärr är de rejält märkta av de deppiga arga åren med mamman. Självförtroendet i botten och mycket ilska mot det mesta..

Så om skilsmässor sker så gäller det att föräldrarna beter sig respektfyllt och samarbetar för barnens bästa..

Så du tycker att din mamma borde stannat hos din pappa, en man som hon inte tyckte var något för henne? Hon skulle alltså stannat kvar i relationen för att a) du skulle sluppit gå igenom en skilsmässa, och b) din pappa inte skulle blivit ledsen och varit singel när han dog.

I mitt fall var det pappa som initierade skilsmässan, och som jag tidigare sagt förstår jag honom. Och jag tror inte att mamma på tid och längd hade varit lyckligare om de fortsatt tillsammans och hon fått leva med en man som egentligen inte ville ha henne, det om något är väl knäckande?

Mamma blev lyckligare, två barn och pappa blev olyckligare. Vilket väger tyngst? Kan man mäta grader av olycka eller ska man gå på antal? Vilket ansvar har man som vuxen för den familj man valt att bilda? Är det att sätta barnen främst att splittra familjen om det varken finns våld, gräl eller misstämning?

Din mamma var fullt ansvarig för sitt beslut att skriva på skilsmässoblanketten, ja. Hon var också fullt ansvarig för er barn när hon hade hand om er. Tycker du att hon brast i sitt föräldraansvar för dig och ditt syskon när ni var hos henne?

Däremot anser jag inte att din mamma hade ansvar för vad din pappa gjorde efter skilsmässan, det var helt och hållet hans eget ansvar.

Det ligger i sakens natur att i en familj är det de vuxna som beslutar, förhoppningsvis med barnens bästa i åtanke, men barnen får finna sig i besluten oavsett. Det är de vuxna som har erfarenheten och perspektiven, det har inte barnen, och kan därför inte avkrävas några beslut eftersom de inte kan fullt ut se konsekvenserna. 
Som vuxet barn är det bara att hacka i sig de beslut ens föräldrar fattade när en var liten. Mina föräldrar valde en bostad som jag tyckte var ytterst otrivsam, jag avskydde den, men samtidigt valde de just den bostaden för att de ansåg den vara bäst för vår familj som helhet. Och idag går jag inte runt och funderar på det och känner mig förorättad för att jag inte fick bestämma var vi skulle bo. Samma med deras senare skilsmässa, jag är vuxen nu med god marginal, och kan se ur vuxenperspektiv att det var rätt sak att göra (även om det var 10 år för sent).

Tack för intressant och bra dialog. Jag instämmer och är ju just en pappa med två barn som blev lämnad för många år sedan (barnen olyckliga, pappa lyckligare efter ett år med ny familj, mamma fortsatt frustrerad och arg trots att så lång tid gått).

Det finns så många sorters skilsmässor som sagt. Barnen är ju i detta helt beroende av hur de vuxna föräldrrna sköter sitt äktenskap, sitt föräldraskap och sin skilsmässa. Sker det på ett respektfyllt och vänligt sätt så tror jag barn mår rätt OK, nästen så bra som om de levt kvar tryggt i gamla kärnfamiljen (där de vuxna nog haft tråkigt).

Problem blir ju om en eller flera i familjen har obalanser - vi hade ett barn med ADD och en förälder som nog var överarbetad och deppig. Hennes beslut att splittra familjen gick inte att påverka eller ens diskutera. Det var inget jag kunde göra mer än försöka härda ut och hoppas på det bättre. När jag kom fri upptäckte jag ju hur fri och glad man kunde få vara, och det ville jag ju gärna dela med barnen. Men de märkte hur illa mamma mådde och de tog hand om henne så bra det kunde, tyvärr i en sorts social isolering och nästan sektliknande hat mot mig i många år. Det skadade oss alla mycket. Polis, familjerätt, socialtjänst, vård fungerade inte för att skydda tonårsbarnen, det bygger på frivillighet. Psykisk misshandel är i praktiken fritt fram för i Sverige...

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/inte-samre-att-vara-skilsmassobarn

Nu citerar jag inte ditt inlägg, Rudbeckius, men spinner vidare på det...
Det är nog rätt vanligt om det finns obalanser i familjen, att dessa har påverkan både på kärnfamiljslivet och senare livet efter skilsmässan. Det kanske t o m är så att problemen blir fullt synliga först iom skilsmässan. Då är det kanske lätt att som barn i familjen skylla alla problem på skilsmässan, och idealisera kärnfamiljslivet som fanns tidigare. Alternativt idealisera den ena föräldern och välja sida (ofta efter manipulation av den andra föräldern).

Kan undra när jag läser längre bakåt i tråden hur vissa är oerhört arga över sina föräldrars skilsmässa även nu när de är vuxna, om de kanske utsatts för sån manipulation av en förälder som upplevt skilsmässan som en kränkning, och framställt sig själv som ett offer och den som initierat skilsmässan som en förövare?