Vad är bäst för barn?

En skilsmässa i sig kan vara ett fruktansvärt trauma för ett barn trots att de vuxna är vänner och samarbetar. Det går inte att minimera konsekvenserna av att bryta upp ett hem till två och låta barnen pendla varannan vecka en hel barndom. Två hem och boendes i en kappsäck en hel barndom?! När ska psykologer och forskare sluta upp med att normalisera det? Jag är själv skilsmässobarn under dom förutsättningarna och det var otroligt tungt att behöva flytta VARJE VECKA från att man är fem år. Även om de vuxna samarbetar bra och beter sig bra. Det är inte en barndom jag önskar någon. Konstant oro och otrygghet inombords, som en blytyngd över bröstet, att aldrig få landa riktigt, oro över den föräldern som inte hade någon partner. Högst normala känslor för ett skilsmässobarn! Man tvingas växa upp direkt i det ögonblicket de vuxna berättar att de ska skiljas, tyvärr. Men inga vuxna vill höra detta...

Låter som många skilsmässobarn i den här tråden har lite att bearbeta.

Att hålla ihop om det inte är massa bråk.

Egen erfarenhet som barn: jobbigast med skilsmässa var:

1. Om de pratade skit om varandra, antydde den andres olämplighet samt bråkade

2. Ambivalent beteende, om de varierade mellan negativt beteende och vänligt beteende. Då trodde jag att de skulle bli ett par igen (när de väl var vänliga).

3. Att uppfostran och rutiner var för stora skillnader

Äntligen någon som beskriver hur jag kände det! Tack! Och som du skriver, "inga vuxna vill höra detta".

Eller tar bladet från munnen och berättar som det är för föräldrar uppe i det blå.

Jag har bearbetat mina erfarenheter, tack för omtanken. Men de som uttalar sig rosaskimrande om skilsmässor ser oftast förbi det reella problem som det innebär för ett barn att flytta mellan två olika hem. Vissa barn klarar av att anpassa sig till detta, medan vissa (mig inkluderat) blir otrygga av den ständiga omställningen. Alldeles oavsett hur taktfullt de vuxna agerar.

Ja, det är tragiskt att era föräldrar inte lyckades få er att känna er trygga och älskade. 

Men din berättelse är inte en sanning, det är din berättelse och en konsekvens att dina föräldrars tillkortakommande.

Det är din uppfattning men jag delar inte den med dig.

Tja, jag är uppväxt i kärnfamilj, och är fortfarande märkt av mina föräldrar och deras relation. Även om jag förstås inte kan veta hur det varit om de skilt sig så tror jag att jag hade mått bättre av detta än den ständigt förljugna fasaden och den kalla, trista och kritiska stämningen hemma och gråten bakom stängda dörrar. 

Så det är inte som att man slipper det du räknar upp, förutom flyttarna då, bara för att föräldrarna håller ihop i ett olyckligt äktenskap.