Vad är bäst för barn?

Att föräldrarna håller ihop, så länge de inte bråkar en massa eller mår oerhört dåligt (så pass att de inte kan fungera normalt).

Alla du frågar här kommer att säga att skilsmässa är bäst för barn. Men det stämmer bara om relationen är dålig, gräl, surande, svårt att kommunicera eller värre. Om föräldrarna är goda vänner och familjelivet fungerar är det bästa för BARNEN att hålla ihop. Och det var frågan. Men de flesta utgår från vad som är bäst för den vuxne och det är att söka en ny kärlek.

Jag tror att barn märker mer än man tror. Även om det inte är bråk och skrik så märker barnen om mamma går omkring och är livrädd för pappa hela tiden t ex. Då är det nog bäst med separation. Bonusfamilj ska man nog däremot akta sig för att blanda in.

Om föräldrarna är vänner och bara t ex har slutat ha sex tror jag det är bättre att hålla ihop för barnens skull. Fast i de fallen funderar man väl knappast på skilsmässa.

Huvudsaken är att barnen kan ha en relation med båda föräldrar och träffar de ofta och regelbundet och att föräldrarna samarbetar bra. En fördel är om man bor ganska nära varandra, så att man framför allt i början kan hämta glömda saker. 

Allt annat - kärnfamilj eller inte, m.m. är egentligen inte så viktigt. 

Det är väldigt viktigt för barn att få en chans att se hur kärlek ser ut och hur man visar den typen av känslor. Det är avgörande för deras framtid förhållanden och för hur bekväma dom kommer vara med emotionell intimitet.

Dessutom - inget sex i äktenskapet innebär oftast att någon har sex vid sidan om. Sålänge det inte är uttalat mellan parterna att det är ett öppet förhållande, så innebär det att det såklart ett rent helvete när otroheten uppdagas.

Det beror nog på vad man fokuserar på. Att bryta upp vardagen och vänja sig vid en ny vardag är påfrestande. Att sedan vänja sig vid en ny familj är ännu mer påfrestande. Så på det sättet är det kanske bättre för barnets mående att få stanna i kärnfamiljen om förhållandena är bra. Dessutom vet man bara att man får en annan framtid, inte om den är bättre eller sämre.

Däremot så lär sig barn av föräldrarnas exempel också. Så där är frågan, vill man lära sitt barn att vara självuppoffrande och att det är rätt att stanna i ett kärlekslöst förhållande? Eller vill man lära de att försöka förbättra sina liv och värdera sin egen lycka?

Att få en bonusfamilj är inte direkt en självklar följd av att skiljas.

Att stanna när man inte älskar varandra på ett romantiskt vis behöver inte vara dåligt i sig. Inget är så svartvitt. Men det kommer garanterat ge en bild av kärlek och relationer, som jag inte tror man vill göra vidare till sina barn. Självklart behöver det inte vara katastrof, men jag personligen skulle inte vilja att mina barns bild av ?kärlek? är två vuxna syskon som råkar bo under samma tak. Jag vill att det ska vara naturligt för mina barn att få och ge ömhet, att känna sig bekväma med att visa dom sidorna. Det ska kännas bekant och normalt för dom att vuxna pussas, tex. En kram med klapp på axeln räcker inte.

Fast om förhållandena är bra funderar man väl knappast på att skiljas?!

Och jag skulle nog säga att kommer man så långt som till skilsmässoplaner så vet man att man får det bättre som ensamstående, för då ligger det ju någon orsak bakom de tankarna och planerna. T ex misshandel, missbruk, kontroll, rädsla för partnern, oberäknerlighet typ Borderline, kriminalitet, avsky mot partnern, hot, ekonomisk katastrof, skulder, lathet eller nåt annat.

Många vill skiljas för att som lever i ett kärlekslöst och sexlöst förhållande. I dom fallen finns det lite olika åsikter om huruvida kärnfamiljen är viktigast.

Tack det var i dem fallen jag spekulerade i.