Vad är bäst för barn?

Förutom svaret från Anonym (Kärlek) så tänker jag också på att man inte vet hur framtida relationer och bonusfamiljer kommer se ut. Om dessa kommer vara bättre än det gamla förhållandet för en själv och för sina barn.

I de fall du räknar upp så är det ingen tvekan om att lämna är det rätta.

Nu svarar jag utifrån ett barnperspektiv, nämligen mitt eget:
Mina föräldrar skildes när jag flyttat hemifrån, även om det fanns småsyskon i äldre tonåren kvar hemma. Jag var förvånad att det tog så lång tid för dem att komma dit, skilsmässan kom nog åtminstone 10 år för sent.
Mina föräldrar var goda vänner och familjelivet fungerade rent praktiskt, men jag tyckte ändå inte att det var det minsta lockande att själv bli vuxen och leva ihop med en partner. Skulle jag leva på det där viset, och sällan eller aldrig skratta och vara glad, ha en artig och distanserad relation t ex? Nej, det ville jag inte.

Men visst, mina föräldrar kanske kände sig duktiga som höll ihop för barnens skull, vad vet jag.

Jag och min bror har gemensam pappa. Det skiljer många år oss emellan. Gemensamt för båda är att pappa skiljt sig från båda mammorna.

I mitt fall separerade mina föräldrar när jag var liten (2 år). Mamma och pappa bodde nära varandra och har alltid varit vänner. Mamma har levt med en annan man i 40 år nu.

Pappa levde ensam (=ingen fast relation) till jag var 12. Då träffade han en ny kvinna och de fick min bror. När han var knappt 4 år flyttade de till hennes hemland. När lillebror var 10 började pappa prata om att skiljas. De bråkade inte eller så men han ville inte vara med henne längre. Det dröjde till lillebror gick ut gymnasiet innan de faktiskt skiljde sig. När lillebror var 24 hade han fortfarande inte haft en relation då han var rädd eftersom han inte visste hur en relation skulle vara (hans ord när vi diskuterade det då). Några månader senare hade han äntligen modet att fråga en tjej som han varit förtjust i länge på dejt och de har nu varit tillsammans i 6 år. Men just detta att hans föräldrar höll ihop för länge gjorde honom rädd för att ha en relation även fast de inte bråkade.

Jag tror att det funkar så, ja. Jag skiljde mig när mina barn var 16, 10 och 8, och träffade min nuvarande man 4 år senare. Barnen, framför allt de två yngsta, har  upplevt en mycket trevligare stämning sedan separationen ifrån deras pappa. Han hade visserligen depression, vilket ju drog ner stämningen. Men även när han var "frisk", så var han ju inte direkt en positiv människa. Och även om vi var vänliga och vänskapliga med varandra så saknades det ändå en del där.

Jag märkte också att barnen reagerade positivt på att det var bättre stämning med min nya partner. Man märker det när barn (som då ändå var tonåringar) dras till dem vuxna, är med och sitter i soffan och tittar på TV, när de annars kanske inte brukade göra så. 

Det är min egen erfarenhet också, efter att jag skilt mig från mina barns pappa och träffat en ny man. Allmäntrivseln är högre för alla i familjen när det finns en kärleksfull vuxenrelation, även om vi är en bonusfamilj.
Mina erfarenheter som barn har kanske också gjort att skilsmässo-steget inte var så svårt att ta, eftersom jag såg att det inte var den episka katastrof för de inblandade barnen som stanna-för-barnens-skull-ivrarna vill få det till.

Jag har rakt motsatt erfarenhet. Mina föräldrar skilde sig när jag var tio och syrran åtta. Vi visste eller förstod inget, allt var bra tyckte vi och pang bom skulle de skiljas. Jag hatade vv-flyttandet, mammas nye man och pappas sorg. Kände som min uppgift att göra honom gladare men det kunde jag förstås inte. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker tillbaka på min barndom och ungdom. Varken min syster eller jag har vågat skaffa barn och tilliten i våra relationer är inte bra.

Problemet i ditt fall var inte skilsmässan.

Problemet var att din pappa inte klarade att hantera sorgen på ett sätt som inte gick ut över er barn. Det är en del av föräldrars uppgift att visa att barnen inte behöver oroa sig, försäkra dom om att trots att det ibland sker tuffa saker så tar man sig ut på andra sidan (väldigt viktigt att lära barn det). Framförallt är det föräldrars ansvar att få barnen att känna att oavsett vad som händer, så kan barnen alltid känna att föräldrarna är de som skapar tryggheten.

Du låter som  min mamma. "Skilsmässa är väl inget särskilt, ryck upp er, allt är tjosan hejsan och det är bara att skaffa en ny karl eller fruntimmer". Hon brydde sig inte ett skit om varken hur vi eller pappa mådde. Pappa brydde sig om oss fast han var ledsen.
Det kvittar vad jag skriver, du kommer alltid att tycka att skilsmässa är rätt i alla lägen.

Jag är själv skilsmässobarn. Min låtsaspappa var missbrukare. Min pappa lämnande landet och jag hörde från honom ungefär 1 gång per år...

Det var en fruktansvärd uppväxt. Hade mina föräldrar stannat tillsammans så hade säkert haft sämre än dina föräldrar. Mina föräldrar hade inget bra äktenskap. För min del var det med andra ord pest eller kolera. Jag förstår att så inte var fallet för dig. Ni barn hade det helt ok innan skilsmässan.

Allt jag menar är att om den ena pantern verkligen vill skiljas, så finns det fortfarande konstruktiva sätt att hantera det. Man kan inte hålla den andra parten kvar, genom att hålla kärnfamiljen över dom. Det blir emotionell kidnappning. Det finns hjälp att få för att kunna ta sig igenom den fruktansvärda perioden. Och att de flesta skilsmässor leder inte till att den ena föräldern kroniskt mår så mycket sämre att det t.o.m. går ut över barnen långsiktigt.

Att föräldrarna håller ihop. Så lönge det inte förekommer någon typ av misshandel.