Sambo kräver studier under föräldraledighet

Nu har ni ju redan ett barn och det komplicerar saken, annars hade jag rått dig till att skaffa en riktig man som vet att ta hand om sin kvinna och familj.

Jag kan inte förstå rimligheten i att du ska behöva låna pengar för att han ska kunna spara mer. För det är ju precis det som händer. För jag antar att han inte är så sniken att det bara är de cirka 3000 du kommer få i bidrag han vill åt? Utan också själva lönedelen av csn?

Du ska alltså ha hand om erat barn på heltid och sedan sätta dig i studieskuld för att han ska kunna spara mer av sin lön?

Visst att du ändå ska låna pengar senare när du ska studera, men du förstår kanske ändå andemeningen i det jag nu skriver?

Vad pluggar du till? Ganska väsentligt.
(Personligen har jag arbetat 20-50% hemifrån under mina föräldraledigheter, inte alltid optimalt men jag förstår din mans oro för ekonomi och din karriär.)

Om du har dålig föräldrapenning så finns det ju några tricks man kan göra ihop.

Han kan t ex vara föräldraledig fredagar från jobbet (dvs jobba 80 %) och sen kan han ta fp fre-sön och därmed ta föräldrapenning på 3/7. Då får han ut mer än en heltid (förutsatt att han inte slår i taket för föräldrapenning rejält). Beroende på hur dålig din ersättning är så kan det vara mer värt att han gör så än att du plockar en massa dagar.

Annars kan han ju kanske ta ledigt fredag och måndag och då landar han med fullt uttag de dagarna (och 60 % arbete) ganska precis på sin vanliga lön och med en sådan lösning är det ju fullt rimligt att tro att du ska kunna återuppta dina studier på halvtid och få lite pengar den vägen.

Jag kan faktiskt förstå att din man är lite orolig för ekonomi och karriär generellt, även om det går ihop i dagsläget. Frågan är om han egentligen menar att han tycker du måste plugga NU när bebisen är under året eller om han egentligen menar mer generellt, men uttrycker sig lite korkat.

Du är flerbarnsmamma, 3 barn låter det som, kanske minst 25 år gammal, har jobbat deltid, verkar sakna gymnasiekompetens, pluggar på distans (generellt är det så att färre lyckas med sina distans- än platsförlagda studier) och vill läsa vidare på universitet.

Risken att han under ganska lång tid framåt kommer behöva vara ensam primärförsörjare är ju enormt hög. Kan det vara så att han vill, på ett ganska dåligt sätt förvisso, påpeka att han tycker den situationen är ohållbar? Att han är orolig för framtiden, med fler barn att försörja och en partner som antingen kommer ha mycket låg inkomst eller dra på familjen lån, och ändå har ganska låga inkomster.

Hur ser planen ut? Ska ni skola in när bebisen blir 1 år så du kan satsa på dina studier? Hur lång tid kvar av dina gymnasiestudier har du om allt flyter? Hur stora är dina chanser att bli antagen till det du vill läsa sen? Hur långa är de studierna?

Jag frågar för att jag har bekanta så är i samma sits som din man, partners utan jobb och med dåliga framtidsutsikter som lite grann harvar runt utan en realistisk och konkret plan. En av mina närmaste vänner är i desperat behov av att få ta en paus från jobbet, men eftersom hans fru (40 år gammal) aldrig haft ett riktigt jobb, pluggat 12 år på komvux, knappt närmast sig ett "slutbetyg" under den tiden och gått flera dyra privatutbildningar (hundtränare, livscoach, yogainstruktör) men aldrig fått tummen ur att sen starta verksamhet, så måste han kämpa vidare som ensam försörjare. 3 inläggningar för akuta stressreaktioner sista året, där han knallat direkt från sjukhuset till jobb, och det är tydligen henne det är synd om när han vill att hon börjar söka jobb eller åtminstone försöka ta körkort så hon själv kan handla eller köra barnen till/från skola och aktiviteter.

Hennes syn på det hela är ju att han ställer orimliga krav, att hon inte "duger som hon är" och vägrar se att han en vacker dag kommer få en hjärtinfarkt eller stroke.

Nu säger jag inte att ni är i samma sits, men i regel finns det två sidor av myntet.