Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!
Anonym (Ina) skrev 2020-02-12 13:00:40 följande:
Jag har aldrig utsatt mina barn för en separation eller skilsmässa. Skulle aldrig göra det heller.
Inlägg från: AndreaBD
|
-
Jo, det skulle du. Eller man kan bara hoppas att du ändå skulle ha vettet att inse när det behövs. T.ex. när mannen blir psykiskt sjuk (till en grad så att det inte kan fungerar), misshandlar eller missbrukar. Då skulle man verkligen göra barnen en björntjänst om man är kvar. -
Ja, det är precis det jag undrade. Varför skaffar man då inte barn med en barnlös man?Anonym (Evve) skrev 2020-02-12 21:11:04 följande:
Varför skaffar ni barn med dom här männen då om bonusfamiljen är så hemsk? Visst jag kan förstå att man kan bli oplanerat gravid men jag tror knappast att alla blir oplanerat gravida ovh dessutom flera gånger... Så om ni märker att ni hatar att mannen har barn sedan innan, ogillar barnet, hatar exet eller vad det nu är hur kan ni då komma fram till att det är en bra idé att gå vidare med steget att SKAFFA BARN med mannen snarare än att lämna förhållandet??
-
Visst, men det finns ändå saker som kan hända i livet, som man inte kan förutse. Som att partnern blir psykiskt sjuk eller missbrukare. Mitt ex blev båda delarna.Anonym (Libbsticka) skrev 2020-02-12 23:49:32 följande:Den där man kan bedöma människor och ingå seriösa avtal med dem, kanske?
Vårt barn är nu 15, och om min man vill skiljas nu eller när sonen är 18 så kommer jag inte att gnälla, men vi hade en överenskommelse att inte skapa den otryggheten hos vårt barn med en skilsmässa i unga år, eftersom vi båda lidit skada av det som barn.
Och hittills har det gått bra, i alla fall. -
Jag ska fråga min man som har bott med mig och mina tre barn dem senaste 12 åren. Visserligen var de redan tonåringar och yngsta nästa tonåring, men ändå. Men jag får bromsa honom och säga åt honom att inte göra en massa saker för dem, de kan utnyttja att han är så snäll. Däremot har jag svårt att tänka mig att han kan känna att han har offrat sig, för han har i regel gjort det helt frivilligt.Anonym (Ina) skrev 2020-02-13 09:22:23 följande:Hehe. Det skulle nog låta annorlunda om det var din tjej som beskrev de första åren. Men visst kryllar det av fungerande bonusfamiljer, bonusföräldern har dock ofta en heeelt annan uppfattning om vad som har uppoffrats under åren i jämförelse med bioföräldern.
-
Precis.sextiotalist skrev 2020-02-13 10:39:36 följande:Och det kan fungera utmärkt utan att den nya tar på sig en föräldraroll.
Sambon hade två barn med sig in och jag har aldrig haft en föräldraroll gentemot dem. De har två föräldrar redan -
Det finns situationer där man nästan måste skilja sig, och nej, jag visste inte i förväg att min dåvarande skulle bli psykiskt sjuk och missbrukare. Man vet däremot om partnern har barn eller inte. Hur det utvecklas med barnen, det vet man ju aldrig. Det vet man inte heller med egna barn. Och några här i tråden tyckte ju inte om det från början och skaffade barn med personen ändå.Anonym (Ina) skrev 2020-02-13 13:28:55 följande:Eh, frågar du detta samtidigt som du själv är frånskild och skriver att man aldrig kan veta på förhand hur parrelationen utvecklar sig? Vilket uttryck för dubbelmoral :) Det är samma sak i bonusfamiljer kan jag tala om. Relationer utvecklas över tid och ett äktenskap/bonusfamilj som från början verkar lovande kan vara jobbigt och irriterande efter tio år.
-
Trevligt, att det är någon som gillar barn. Jo, det är det som är kruxet. Jag har också en bekant som hamnade i den situationen, fast barnen var tonåringar och höll kontakt med henne.Anonym (råger M) skrev 2020-02-13 13:32:53 följande:
När det tog slut med mitt exx så var barnen det jag saknade mest.
men så är jag ju man ochså, jag tycker om barn.
Och min man var också tillsammans med en kvinna med tre barn före mig. Det gjorde att han länge tvekade att separera, för då hade han inte fått se barnen. Man har ju inga rättigheter om man inte är föräldern. Det är faktiskt lite taskigt. -
Precis. Det är nog därför min man är uppskattad av mina barn. Han gör bara roliga saker med dem. Inte bara det förstås. Och jag uppskattar att han inte lägger sig i i onödan.sextiotalist skrev 2020-02-13 14:05:42 följande:Inga problem. Eftersom sambon tog ansvaret över sina barn.
Jag gjorde roliga saker som var uppskattat av både mig och barnen.
Det är stor åldersskillnad mellan syskonen så de äldre syskonen gjorde roliga saker med sin lillebror
Självklart var det inte en dans på rosor hela tiden
Men enkelt. Sambon uppfostrade, jag roade dom, som en faster eller moster -
Vad bra att hon kan bestämma det själv.Anonym (råger M) skrev 2020-02-13 14:06:05 följande:Min äldsta fd bonusdotter tog stundenten förra våren, jag fick fira henne veckan
efter då hennes mamma inte tycker det är ok att vi hörs och ses.
När barn är i den åldern tycker jag dom kunde få bestämma själva. -
Exakt! De flesta är helt vettiga med sina barn, men en partner som aldrig har haft barn förstår inte detta. Det märker man ju redan med folk runt omkring, det behöver man inte ha en barnlös partner till. Jag hade en faster som inte hade barn, och en morbror som inte hade barn. Fastern och hennes man träffade oss i stan en gång och förväntade sig att vi skulle kunna äta ute, fika och umgås - med två små barn i dagisålder. Det går ju bara inte. De förstod inte riktigt att vi var tvungna att hitta på saker för barnen nästan hela tiden, så att de inte börjar bli omöjliga av ren uttråkning.Anonym (Singelpappa) skrev 2020-02-14 08:27:21 följande:Du har inga egna barn misstänker jag. Det du beskriver är inget jag sett varken i min egna familj eller hos vänner och bekanta.
Barnlösa har ju i regel låg tolerans till barn, vilket jag själv hade innan jag skaffade egna. Då är det lätt att barn som är som barn är i allmänhet förstoras upp till snoriga och skrikiga som använder restauranger och affärer som lekplatser.
Och min morbror var ihop med en kvinna som hade vuxna barn - som inte levde hemma längre. Det funkade inte. Han kunde inte förstå att hon ville umgås med sina barn och barnbarn flera gånger i veckan ibland. Han tyckte, barnen var väl vuxna och behövde inte henne längre. Nej, visserligen, men hon ville ju umgås med dem. De separerade. -
Om de KLARAR att göra det, det beror på åldern. Man kan inte t.ex. förvänta sig att småbarn ska sitta en timma och fika, som mina släktingar trodde. Det går helt enkelt inte. Man kan generellt inte förvänta sig att barn är små vuxna.Anonym (förstår dig) skrev 2020-02-14 09:02:17 följande:Helt rätt, barn måste lära sig att ta hänsyn till andras behov och att man inte alltid får som man vill.
-
Kan hända, men han var så omedveten om att en mamma kanske vill umgås med sina vuxna barn och framför allt med sina barnbarn överhuvudtaget. Och jag är inte säker när det gäller frekvensen. Låt oss säga om det skulle vara en gång i veckan en halv dag eller tre gånger i veckan kortare stunder (t.ex. för att passa barnbarnet tills föräldrarna kommer från jobbet). Det tycker jag är inte så ovanligt. Jag tror inte det var hela tiden heller, utan det hände saker och hon hoppade in och hjälpte under en period och sen var det tillbaka till att kanske träffas högst en gång i veckan.sextiotalist skrev 2020-02-14 09:14:02 följande:Jag hade inte heller velat ha en relation med en person som måste umgås med sina barn och barnbarn flera gånger i veckan och då har jag barn
Där kan jag tycka det är lite konstigt att relationen ska stupa på det. Han hade ju kunnat hitta på något annat under tiden. Det var inte så att hon inte hade nån tid för honom. -
Visst, men som sagt, om man tar med småbarn på saker som de inte klarar av, så lär de gallskrika eller springa omkring och då kan man ju inte sätta gag på dem eller binda fast dem. Det enda man kan göra är att inte bege sig i såna situationer, eller i alla fall inte vara där länge. Och det är det som t.ex. mina barnlösa släktingar inte förstod så bra - att vi var tvungna att röra på oss och göra något konkret, annars hade barnen ju antigen skrikit eller sprungit omkring.Anonym (förstår dig) skrev 2020-02-14 09:21:37 följande:Man kan inte förvänta sig att barn ska kunna sitta stilla längre stunder, men som förälder kan man i alla fall anstränga sig för att få tyst på ungarna när de skriker eller förhindra att de att de springer omkring och härjar. Jag ser jätteofta föräldrar som inte alls reagerar när ungarna gallskriker och springer omkring. Hade jag betett mig så när jag var liten hade jag blivit tagen i armen och fått en ordentlig utskällning, men idag tycker föräldrar att ungarna blir kränkta av minsta lilla markering.
Dvs. om man vill träffa folk som har småbarn, så får man räkna man att man får anpassa lite till dem, att man får gå till lekplatsen eller annat lämpligt, för att kunna prata lite. Det funkar inte annars. Oavsett vad föräldrarna gör. -
Just nu gör vi inte det heller. Men man vet aldrig, när mina barn kanske har egna barn hur det är då. När vi hade små barn så hjälpte deras farfar till med att skjutsa nåt barn till träningen en eller två gånger i veckan. Såna saker brukar det bli ibland. T.ex. om man som föräldrar har svårt att hinna och mor- eller farföräldrarna har både tid och bil och bor i närheten.sextiotalist skrev 2020-02-14 09:26:19 följande:För mig är det mycket
Men så umgås vi inte på det sättet i min familj -
Det kan man ju också förstå. Hon ville känna sig delaktig. Men att det skulle ta slut för det.... det var väl säkert annat också?Anonym (Farsan) skrev 2020-02-14 13:51:57 följande:
Hahaha, lite roligt detta. Jag träffade en ny kvinna just för att jag ville träffa en ny kvinna och bli kär. Efter något år var hon skitsur för att jag använda alla andra som barnvakt utom henne! Jag ville ju mest bespara henne från sådant som barnvakt, tvätt, disk, städning. Jag sköter det här hemma och hon sköter ju det hos sig. Visst kan gemensam städning behövas om man hängt mycket hos den ena men inte annars.
Det var inte det livet hon var ute efter så nu är jag singel igen...
Nu läser jag här att massa kvinnor är sura på sina män för att männen överlåter för mycket ansvar avseende bonusbarnen...aldrig blir det rätt...hahaha.
-
Absolut inte! Man testar inte runt, flyttar in och ut, när man har barn! Då ska man verkligen vara hyfsat säker på att det kommer att fungera. Innan dess ska man inte flytta ihop.Anonym (Mamman) skrev 2020-02-15 10:21:37 följande:
Styvfamilj livet är nåt man testar en period i livet.Sällan att det blir livslånga kontakter med dessa nyfamiljer.
-
Det förekommer säkert. Men jag menar att man BÖR vara väldigt försiktig där.Anonym (Mamman) skrev 2020-02-15 18:41:50 följande:Jodå.Jag vet många som har varit styvmammor och nu inte ha nån kontakt med dom längre efter separation från barnens pappa.
-
Jaha, min man är väl ingen då. Han har trivs utmärkt med det, i två omgångar.Anonym (Malus) skrev 2020-02-19 05:06:33 följande:Ingen är skapt för att leva med andras ungar.
-
Jag är visserligen bra på att ta ansvar för mina egna barn, men hans exfru var rena motsatsen. Det gick t.o.m. så långt att hon fråntogs vårdnaden (under några månader) och han fick ta hand om barnen själv.Anonym (A) skrev 2020-02-19 09:54:35 följande:Det är väl för att du har varit bra på att ta ansvar för dina egna barn då och inte låter honom bära en massa konstiga förväntningar på vad han borde göra och klara av. Precis som den förra omgången.
-
Det kan finnas alla möjliga skillnader till kärnfamiljer som förklarar det. T.ex. kan det ju vara så att många inte är gifta. Kanske finns det bland de som gifter sig, dem väldigt impulsiva? Och att en del kan vara individer som inte är så bra i relationer, det kan man ju också tänka sig.Anonym (Ina) skrev 2020-02-19 10:45:39 följande:
Bara att kolla statistiken, mellan 66-73 % av alla bonusfamiljer separerar, och då räknar man gifta par, ej sambos. I småbarnsfamiljer som är kärnfamiljer ör siffran 33 %.
Sen beror det på hur man undersöker, jag har hört helt annat också. Förresten, du verkar inte ha någon källa till dina siffror. Det borde du ju ge!