• Anonym (Aldrig mer!)

    Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!

    Efter flera långa år slipper jag äntligen leva med andras barn och allt vad det innebar. Kommer ALDRIG någonsin att göra det misstaget. Kommer ALDRIG dejta någon som har barn igen. Ryser när jag läser om hur andra har det som sitter fast i bonusträsket.. Fyfaaan vad skönt att slippa allt!

  • Svar på tråden Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!
  • Zarch
    Anonym (Singelpappa) skrev 2020-02-14 21:17:54 följande:

    Ja, du kan skriva vad du vill. Det kan vara sant eller ej, inget jag kan kontrollera. Det här är FL och det mesta känns bittert och irriterat. Hela tråden osar av alla bittra kvinnor som gnäller om sina bonuserfarenheter.

    Tråkigt för er.


    Klart kvinnor blir bittra och olyckliga om dom lever med farsor som inte har pli på hushållet och som inte klarar av att parera alla som ingår i flocken. Tycker nästan att man bör skicka vissa män på föräldrautbildning innan dom ska bege sig in i varannan veckas lunket. Det borde kanske vara obligatorisk närvaro på sådana kurser?

    Bra affärsidé kan jag tycka.
  • Ess
    Zarch skrev 2020-02-15 10:36:31 följande:

    Klart kvinnor blir bittra och olyckliga om dom lever med farsor som inte har pli på hushållet och som inte klarar av att parera alla som ingår i flocken. Tycker nästan att man bör skicka vissa män på föräldrautbildning innan dom ska bege sig in i varannan veckas lunket. Det borde kanske vara obligatorisk närvaro på sådana kurser?

    Bra affärsidé kan jag tycka.


    Det borde va obligatoriskt för båda föräldrarna. Men problemet kommer ändå kvarstå eftersom många bara låtit det gå ut genom andra örat, de vet ju att de har rätt så varför lyssna på en massa bs.
  • Anonym (Conny)

    Vi var särbo, sen sambo tills hennes barn kom i tonåren och jag kände mig mer och mer som en inneboende som inte fick lägga mig i uppfostran. Så jag flyttade ut och vi blev särbo igen, i fyra år. Skönt men ganska ensamt, blev helgkärlek igen.

    Sen gifte vi oss och flyttade ihop, och hennes barn flyttade ut så småningom. Nu har vi barnbarn åt varsitt håll. Och jag är mestadels tacksam och glad över alla barn som för in så mycket positiv energi i vår relation.

    Jag kan förstå kvinnor som förväntas bli mammor åt sina styvbarn, att de blir less. Vägra, är mitt korta råd. Var snäll mot dem, men gå inte all in.

  • sextiotalist
    Anonym (Mamman) skrev 2020-02-15 10:21:37 följande:

    Styvfamilj livet är nåt man testar en period i livet.Sällan att det blir livslånga kontakter med dessa nyfamiljer.


    Visst är separationer fler. Men för många fungerar det, vi är fler härinne som lever i sådana relationer och nu är jag i den åldern att man har facit i hand.

    Möter i bla mitt arbete kollegor som har långa relationer i styvfamilj.

    Och själv har jag 25 år nu
  • Zarch
    Ess skrev 2020-02-15 10:41:48 följande:

    Det borde va obligatoriskt för båda föräldrarna. Men problemet kommer ändå kvarstå eftersom många bara låtit det gå ut genom andra örat, de vet ju att de har rätt så varför lyssna på en massa bs.


    Jo visserligen men själv skulle jag inte behöva det om jag skulle bli ensamstående. Det säger jag lite kaxigt och självsäkert men där har jag läget under kontroll.
  • Anonym (pippilotta)
    Anonym (Gina) skrev 2020-02-13 21:05:35 följande:
    Jag kan bara tala för mig själv men det här kan jag inte känna igen mig i. När jag träffade honom var jag barnlös och kunde lätt rätta mig i ledet eller hur man ska säga. Däremot började ex och tidigare barn bli svartsjuka när vårt gemensamma barn föddes och det var nya beteenden som inte fanns där innan kan jag tala om.

    Jag mår väldigt dåligt i min bonusfamilj idag. Inte för att jag kämpar för att själv hamna överst på pallplatsen men vårat gemensamma barn förtjänar att tillsammans med dom andra få stå överst på hans prioriteringslista, även fast hans tidigare ungar gör allt för att få bort pappans fokus från henne så gör jag allt för min unge. Precis som deras mamma gör.

    Min man däremot jobbar på rätt bra till att fixa sig en till föredetta mamma till hans barn att börja lobba varannan veckas liv med. Det fattar inte den där idioten!
    Du beskriver helt hur mitt liv varit och mitt råd till dig är att lämna så fort du kan.

    Även om ert gemensamma liv skulle bli bättre så kommer det alltid skava i ditt hjärta efter hur han har betett sig. Att behöva kämpa (och förlora) för att ens barn inte ska hamna på sista plats av den andra förälderns biologiska barn leder till en enorm sorg och bitterhet.

    Jag stannade och nu är våra barn stora, en har lämnat boet. Min makes dotter bor inte ens i Sverige längre och min man och jag lever ett lugnt liv.

    Jag vet att han älskar mig och han är numera väldigt kärleksfull men det hjälper inte. Innerst inne vågar jag inte lita på honom och min egen kärlek nöttes ner bit för bit av alla svek.

    Varför stannar jag?  Jag vet inte, kanske för att mitt liv inte ska kännas totalt bortkastat. 
  • AndreaBD
    Anonym (Mamman) skrev 2020-02-15 10:21:37 följande:

    Styvfamilj livet är nåt man testar en period i livet.Sällan att det blir livslånga kontakter med dessa nyfamiljer.


    Absolut inte! Man testar inte runt, flyttar in och ut, när man har barn! Då ska man verkligen vara hyfsat säker på att det kommer att fungera. Innan dess ska man inte flytta ihop. 
  • Anonym (Mamman)
    AndreaBD skrev 2020-02-15 12:31:07 följande:

    Absolut inte! Man testar inte runt, flyttar in och ut, när man har barn! Då ska man verkligen vara hyfsat säker på att det kommer att fungera. Innan dess ska man inte flytta ihop. 


    Jodå.Jag vet många som har varit styvmammor och nu inte ha nån kontakt med dom längre efter separation från barnens pappa.
  • AndreaBD
    Anonym (Mamman) skrev 2020-02-15 18:41:50 följande:
    Jodå.Jag vet många som har varit styvmammor och nu inte ha nån kontakt med dom längre efter separation från barnens pappa.
    Det förekommer säkert. Men jag menar att man BÖR vara väldigt försiktig där. 
  • Anonym (Bra)
    Anonym (Malus) skrev 2020-02-14 19:21:54 följande:
    Åtta mil till Stockholm menar du är långt ute på landet???

    Sen undrar jag, hur gammal är du?

    Det finns faktiskt gott om landsbygd även i Sthlms, Uppsala och Sörmlands län

    Jag hade ju tom skolskjuts, taxi upp till jag gick i fyran. Det får man när man bor på landet.

    Jag är född -82, alltså 37 år och utan barn, frivilligt. Jag kan inte ge den underbara uppväxten till egna barn som mina föräldrar gav mig. Finns mycket mer som gör att jag inte är sugen.

    Jag skrev ett inlägg i början av tråden där jag hyllade alla föräldrar som fixar att skapa en ny generation när det finns dem/oss som inte kommer att bidra till det.

    Nu handlar ju denna tråd mer om bonusföräldrars dåliga mående i mindre fungerande bonusfamiljer.
    Jag har inte så mycket att komma med där annat än att det är väl självklart att ens barn alltid borde vara nummer ett, framför partnern!
     Kärleken till ett barn är ovillkorlig, vilket den aldrig kan bli till en partner.Självklart kan man älska en partner oändligt högt ändå, men som ny medlem i en bonusfamilj bör man ha förståelse för att en bra förälders barn alltid kommer först och skillnaderna mellan ovillkorlig kärlek och kärlek som förändras med tiden om partnern börjar bete sig dumt etc.
Svar på tråden Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!