Hur skulle ni reagera om er fru sa detta

Victoria Milan heter sidan tror den kan passa bra

Jag har fortfarande lust att ha sex, men inte med honom. Har aldrig varit otrogen bör nämnas.

Vi älskar varandra ibland, trivs ihop ibland, det är inte svart och vitt. Vi går varandra på nerverna ibland och har roligt ibland.

Problemet är att han är alltid på dåligt humör och snäser och mig, allt o alla runtomkring hela tiden. Jag önskar väl att han kunde försöka hålla det inne ibland istället för att göra mig ledsen.

Det är många olika orsaker till att jag tappat attraktionen till honom. Men den största är för att han förändrats väldigt mycket. Jag blev kär i honom för att han var varm, omhändertagande, känslomässigt stabil och jag kände att jag kunde lita på honom och att han gav mig support. Lite som en fadersfigur... Men nu är det som om det är ombytta roller och jag känner inte att jag är stark nog att ta hand om honom. Dessutom är han ofta väldigt otrevlig mot mig och gör inget för att försöka bli bättre.

Jag vet jag låter extremt självisk men det är så här det är.

Sen har han förändrats utseendemässigt också men det hade jag kunnat komma över.

Det känns helt enkelt just nu som att han är en främling som inte ens bryr sig om mig eller tycker om mig. Så hur ska jag då kunna vara attraherad av honom?   

Jag har varit med om bägge sidor, varit den som sagt det och den som fått höra det.

I båda fallen pratade, pratade och pratade vi. När min fru var den som sa det pratade vi en hel natt och fortsatte prata och lyckades hitta tillbaka till det vi en gång hade och komma vidare från det.

I det förhållande där jag själv sa det så blev det början till slutet.

Jag tycker att du formulerade dig för hårt, somliga sanningar mår bäst av att presenteras lite inlindade - men om din man älskar dig, om han vill att ni ska få en framtid måste han sluta se sig själv som ett handlingssvagt offer och ställa sig och dig frågan varför?

Ja du, vill inte låta negativ men det låter som ert förhållande sjunger på sista versen.
Förstår att du tappat attraktion om han konstant är otrevlig, snäsig och inte så kärleksfull.
Hade en liknande flickvän för länge sedan, trevlig när vi mötte andra, snäsig, sur och otrevlig när vi var ensamma. Höll ut i 2 år sedan lämnade jag.

Ibland kan attraktionen koma tillbaka med avstånd. Det låter som ni skulle testa att vara ifrån varandra ett tag. Saknaden kan kanske få känslorna att komma tillbaka ( man saknar inte kon förrän spiltan är tom...typ)
Risken är väl då iofs. att du gillar singellivet, träffar nån som ger dig uppmärksamhet....och så är förhållandet definitivt borta. 

Va skönt att ni lyckades lösa det o gå vidare. Vad sa du och vad gjorde du? Frågade du henne vad som hade lett till problemet, och hur hittade du/ni ett sätt att lösa det på?

Vi har pratat väldigt mycket om vår relation, men det är alltid jag som tar initiativet till att prata, och min man säger inte mycket, han är mest bara ledsen och uppgiven, även om jag är den positiva som tror att vi kan lösa det. Nu har jag inte tagit initiativet till att prata på länge, jag vet att min man tycker det är jobbigt, och jag undrar om vi ens löser något när vi pratar. Det är ju alltid samma sak, att jag säker att saker måste förändras, försöker få igång en diskussion på vad vi kan göra, och sen försöker jag så gott det går, men han gör ingenting.

Jo det gör det definitivt, alltså sjunger på sista versen.

Jag har föreslagit att vi ska flytta ifrån varandra och ta en paus men det kommer ta några månader innan det blir praktiskt och jag hittat nytt boende. Jag tror det är bäst, jag kan uppleva livet utan honom (vilket jag tyvärr kommer tycka är otroligt skönt) och han kanske äntligen försöker fixa sig själv, och när vi träffas så kanske han t o m gör ett försök till att vara positiv (som han gör med andra människor han inte känner lika bra). 

Ja, "prat" kan nästan bli en slags ritual man tar till i stället för att verkligen samtala, åtminstone hade vi det så en tid då vi upprepade samma prat som en del av något slags föreställning som mer handlade om att säga det som låter bra än det som är sant och kan göra ont att säga och att höra.

Jag ville verkligen inte förlora henne så jag var dels tvungen att försöka förstå det som hade avrit hennes perspektiv och dels tvungen att få henne att förstå det som hade varit mitt.

Ja, jag kan minnas när hon sa ungefär det du sa, förlamningen och så insikten hur fruktansvärt förgiven jag alltid tagit henne.

Jag kan bara hoppas att din man anser dig värd att kämpa för i stället för att fly in i avståndstagande.

Har har en depression. Då blir man trött och snäsig. Då orkar man inte bry sig. Det hör till sjukdomsbilden. Det är hans depression du finner oattraktiv. Och är man deprimerad så hör det till att man saknar handla förmåga så du kan inte förvänta dig att han direkt börjar med en massa aktiv problemlösning för att rädda ert förhållande.

Jo jag förstår det. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår ju själv dåligt? Hur länge ska jag stå ut med att han är så här, och med ett förhållande som är så dåligt? Jag fantiserar varje dag om att jag lever med någon som älskar mig och uppskattar mig och kramar mig och kysser mig. De fantasierna tar ju över mitt liv. Hur länge ska jag behöva stå ut och leva så här olycklig?

Gud vad jag känner igen mig, ja precis så är det med våra prat också. Man håller liksom fast vid det lilla hoppet och tänker på det positiva istället för att ta itu med problemen, för problemen är det ju jobbigt att prata om.

Jag känner också att min man tar mig för givet. Han har så mycket förväntningar på mig, numera är det alltid jag som ska vara den starka, jag som tar initiativ till en kram eller att sova i samma säng. "Det är upp till dig" säger han, "du är alltid välkommen i min säng". Därmed behöver han inte bjuda in mig, utan det blir alltid jag som måste ta initiativet.

Ibland mår jag så dåligt att det enda jag kan göra är att gråta. Det gör jag när jag verkligen känner att jag vill lämna honom. Men när jag har tagit upp mina känslor med honom är det som om han inte fattar hur illa det faktiskt är. Han tror liksom att det är en period (jag går igenom) och allt bara kommer lösa sig automatiskt.

Ibland undrar jag om det enda som kommer få honom att bli bättre eller iaf försöka förändra sig själv, är om jag säger rakt ut att jag vill separera och flyttar ut. Då kanske han fattar allvaret i situationen.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det bästa som kunde hända är att han blir bättre, jag får tillbaka attraktionen till honom, vår relation blir bra igen och att vi lever lyckliga tillsammans. Men det känns så löjligt avlägset just nu.