Hur skulle ni reagera om er fru sa detta

Tack för svaren. 
Anledningen till att jag undrar är för att hans reaktion var att säga: men då finns det ju ingen framtid för oss? (som en fråga). Jag tyckte det var konstigt eftersom det visar ju på att han inte ens tror att det går att lösa, eller är villig att fixa problemet. Han frågade inte heller vad det är som gjort att jag förlorat attraktionen. Själv hade jag velat veta det (även om det varit svårt att höra).

Jag tror att jag kan få tillbaka känslorna och attraktionen om vi båda jobbar på det. Men tyvärr verkar han inte vara intresserad av det. 

Saken är att vår relation har varit extremt dålig länge nu. Jag har sagt till honom att om vi ska lösa det här så måste vi ha en plan, och aktivt göra saker för att det ska bli bättre mellan oss. Jag har sagt t.ex. att vi ska försöka ha mer tålamod med varandra och inte snäsa åt varandra, utan istället vara förstående och respektfulla. Att vi ska försöka vara mer positiva och tacksamma för det vi har.

Men han säger att man inte kan ha en plan, och att vi redan gör saker för att det ska bli bättre mellan oss. Vad frågade jag då, och han kunde inte svara.

Jag känner det som att jag dunkar huvudet i en vägg. Det ironiska är:

JAG är 95% säker på att jag skulle bli lyckligare utan honom och är lika säker på att jag faktiskt vill och kommer att lämna honom. Men jag försöker ändå kämpa in i det sista för att det ska bli bra mellan oss, jag hänger kvar på det lilla hårsmån av hopp som finns kvar.

HAN, å andra sidan, älskar mig och det sista han vill är att jag lämnar honom (bryter ihop av tanken). Men samtidigt varken kämpar eller försöker han att få vårt förhållande att bli bättre.

Så det är upp till mig att fixa ett förhållande som jag inte ens känner att jag orkar fixa.

Det som gör det hela ännu jobbigare och kanske förklarar varför han beter sig som han gör är att han är deprimerad och jag vill ju verkligen inte sparka en man som ligger.

Samtidigt är jag också deprimerad, men jag försöker i alla fall gör något åt det och jobba med mig själv. Han har liksom bara gett upp med sig själv ? problemet är inte han, utan alla omständigheter runtomkring.

Vad tycker ni jag ska göra? 

Gud vad jag känner igen mig, ja precis så är det med våra prat också. Man håller liksom fast vid det lilla hoppet och tänker på det positiva istället för att ta itu med problemen, för problemen är det ju jobbigt att prata om.

Jag känner också att min man tar mig för givet. Han har så mycket förväntningar på mig, numera är det alltid jag som ska vara den starka, jag som tar initiativ till en kram eller att sova i samma säng. "Det är upp till dig" säger han, "du är alltid välkommen i min säng". Därmed behöver han inte bjuda in mig, utan det blir alltid jag som måste ta initiativet.

Ibland mår jag så dåligt att det enda jag kan göra är att gråta. Det gör jag när jag verkligen känner att jag vill lämna honom. Men när jag har tagit upp mina känslor med honom är det som om han inte fattar hur illa det faktiskt är. Han tror liksom att det är en period (jag går igenom) och allt bara kommer lösa sig automatiskt.

Ibland undrar jag om det enda som kommer få honom att bli bättre eller iaf försöka förändra sig själv, är om jag säger rakt ut att jag vill separera och flyttar ut. Då kanske han fattar allvaret i situationen.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det bästa som kunde hända är att han blir bättre, jag får tillbaka attraktionen till honom, vår relation blir bra igen och att vi lever lyckliga tillsammans. Men det känns så löjligt avlägset just nu.

Min man är också deprimerad och jag sa ifrån att han måste börja arbeta med sig själv om det ska finnas någon framtid för oss. Detta trots att jag kände som du, att jag till 95% var helt säker på att jag skulle bli lyckligare utan honom. Medan han i sin tur inte kan tänka sig ett liv utan mig. 

Han är också väldigt lat och det är fruktansvärt oattraktivt. Men i två v tog han tag i sig och sitt mående eller ja, iaf betedde han sig som han var i början av vårt förhållande som har varat sedan 2011.

;Men det höll i två v... Han har inte gjort någon ansträngning att hitta hjälp för sitt mående och jag har föreslagit en mängd olika sätt, inkl hypnosterapi. 

Han menar att inget kommer att fungera. Så nu vet jag varken ut eller in. Slutade han jobba på det för att jag efter två v visade uppskattning (inte med sex) för hans ansträngning eller orkar han bara två v i stöten? 

Många frågor och jag har själv gått in i väggen på kuppen så jag orkar inte med att ta tag i det nu. När jag orkar kollar jag dock på bostäder mindre än denna för denna är så pass dyr, jag vill inte lägga så stor del av min lön på att bo bara. 
Jag rensar ur mina grejer när jag orkar, jag vill inte äga så mycket saker, det är bara jobbigt vid flytt osv. 

Att vara den som kämpar är tufft och svårt när man själv dessutom är den som inte har direkta problem med att lämna, medan den som inte kan tänka sig det bryter ihop men gör inget åt saken. 

Börja med att säga att han behöver söka hjälp för sitt mående. Be honom också att kolla sina värden, har man tex d-vitaminbrist kan det ge depressionsliknande symptom men inte alla läkare vet, eller bryr sig om det utan skriver ut antideppiller direkt. 

Finns även andra vitaminer och mineraler som vid brist av dessa kan ge depressionsliknande symptom. 

Se om attraktionen kommer tillbaka, det gjorde det för mig under de två v han var som förr. Det är absolut värt att försök, men också viktigt att sätta upp en gräns för hur länge man orkar. 

Det är den ultimata förnedringen för en man när ens kvinna inte vill ha sex med en längre.

Har du tänkt att tvinga i honom antidepressiva tabletter?? Är du galen eller????

Om jag vore dej skulle jag fixa en ung kvinna för han att ha sex med medan du tittar på. Garanterat att din sexlust för honom skulle komma tillbaka då efter ett par gånger.

Jag tror att du totalt tappat respekten för din man och kvinnor som dej förjänar inte att vara i ett lyckligt förhållande.

Om man inte har en attraktion...
varför ihop? Varför inte sagt det med en gång?

Men det finns ju andra viktigare saker än attraktion i ett förhållande. T.ex. kärlek och tillit.

Jag väljer att tro på att attraktion kommer och går, och om man jobbar på sig själv och på relationen kan den komma tillbaka. Detta beror väl iofs på vad som är orsaken bakom den förlorade attraktionen.

Men kärleken och närheten som man byggt upp över 10 år är inte något som kommer och går. Så för att separera för något som är ofta är tillfälligt, och offra 10 år av tillit och kärlek, det är jag inte säker på att jag vill göra. Det är därför jag greppar efter alla halmstrå just nu.