Hur skulle ni reagera om er fru sa detta

Jag har samma problem som TS och jag har faktiskt föreslagit saker som detta till min man. Tänker att om han flirtar med/har sex med andra så kan jag bli svartsjuk och jag kan se honom på ett nytt sätt, men han vill inte göra det. 

Och jag kan inte "fixa" en ung kvinna, hur flirtar man åt någon annan? Det blir ju som i lågstadiet att fråga chans för nån annan. 

Jo jag förstår det. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår ju själv dåligt? Hur länge ska jag stå ut med att han är så här, och med ett förhållande som är så dåligt? Jag fantiserar varje dag om att jag lever med någon som älskar mig och uppskattar mig och kramar mig och kysser mig. De fantasierna tar ju över mitt liv. Hur länge ska jag behöva stå ut och leva så här olycklig?

Jag berättade för min man häromdan att jag har förlorat attraktionen till honom det senaste året (och vill därför t.ex. inte ha sex). Vi har varit tillsammans i över 10 år och jag är såklart jätteledsen över detta och känner extremt dåligt samvete. Vi älskar och bryr oss om varandra fortfarande.

Min fråga är till er, hur skulle ni som man reagera på detta? I stunden? Jag vet att det är svårt att säga utan att veta omständigheterna, men om du fortfarande älskade din fru och ville att ni skulle fortsätta att vara tillsammans... vad skulle du då säga eller göra?

Tack 

Om man inte har en attraktion...

varför ihop? Varför inte sagt det med en gång?

Tack för ditt svar! Skönt att höra att jag inte är ensam. 
Jo jag håller också på att rensa ur grejer så att jag är redo för en flytt. Min man gör samma sak...

Jag har försökt berätta för honom att han behöver hjälp, men jag vet att han aldrig skulle gå i terapi och jag förstår honom, det kommer inte funka för honom, det vet jag. Antidepressiva har jag nämnt men det skulle han aldrig ta, inte ens kortsiktigt. Han tycker det är hans liv det är fel på, inte hans hjärna, men så tänker ju många som är deprimerade.

Jag lyckades övertala honom att ta d-vitamin, vilket har hjälpt. Han gnäller konstant om värk i kroppen men han gör inget åt det. Så jag googlade och köpte d-vitamin till honom och övertalade också honom att ta multivitamin. Det har gjort att hans värk är bättre men han gnäller fortfarande konstant. Jag tycker synd om honom men det är också sjukt störande att hela tiden höra hans gnäll. Det finns ju andra saker han kan göra, men han varken vill eller orkar, utan gnäller hellre.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Samtidigt har jag väldigt dåligt samvete och känner att det är jag som har gjort honom deprimerad, och att jag endast gör saker värre genom att försöka fixa vår relation och därmed påminna honom hur dålig den är.

Önskar att jag visste vad jag skulle göra för att fixa honom och vår relation. Men det enda jag kan tänka på nu är ett liv utan honom. 

Om du sagt så som du beskrivit, tyder det tyvärr på ringa social kompetens. Alltså, har du ingen erfarenhet av förhållanden eller människor alls? Att säga som du gjort, är som att stoppa allt konstruktivt samtal, förstår du inte det?

Att vara ärlig är inte samma sak som att vara plump. Du borde lagt upp det helt annorlunda, tex börjat med att fråga honom hur han känner och sedan sagt att du inte riktigt känner samma som innan men att du gärna vill se om ni kan få tillbaka det ni hade på något sätt. Eller prova att leva isär en period (Men inte dejta andra då) för att börja längta tillbaka till varandra. Nu har du nog tyvärr gjort bort dig så mycket att det blir svårt att reparera.

Du beskriver mitt liv....  

Magnesium och kalcium är också bra mot värk i kroppen. Sen kan man ju få värk när hjärnan är utarbetad men man inte har lyssnat. Min man har värk men vägrar träna vilket han behöver pga slitsamt jobb, men han bara fräser att han rör sig hela dagarna. Ja, men FEL rörelser. Det går inte in. Han säger också att vi inte har råd med gymkort men jag talade om att på badhuset är det billigt. Han verkade fundera lite på det men än har inget hänt. Han vägrar också ta vitaminer.

Jag TROR att han kommer att bli bra, men allt går så evinnerligt långsamt! Jag vet inte om jag orkar vänta in honom. Har varit sjuk nu för att jag inte orkar mer. Så jag MÅSTE sätta stopp för hans beteende eller bryta mig loss. 

Om han inte vill söka hjälp så tyck inte synd om honom. Du kan inte ändra HONOM, bara på dig själv och din egen situation. Jag har slutat tycka synd om och ställer krav, men det fungerar inte så bra det heller. Jag vill heller inte vara den där som tjatar tjatar tjatar jämt. Jag är inte hans mamma. 

Har man ett gemensamt barn, även bara ett, hamnar man i en sits där man vill se barnet växa upp och inte bli varannan veckas varv.

Barn gör det komplicerat på så sätt. Inte bara att lämna!

Ja vitaminer gör skillnad. Det kan både jag och min man intyga... Magnesium har jag också köpt åt honom (klagade mycket på att han fick kramp ofta), så det tar han också nu.  

Jag har också nämnt till min man att fysisk träning gör att man mår bra. Det har hjälpt mig och är nog en av de få saker som gör att jag kan hålla min depression "på avstånd". Men han hittar alltid ursäkter. Och sen är han inte typen som tränar för att träna (jag ser mer träning som en medicin, inte alltid något jag gillar men som jag gör för att jag måste och för att de känns bra efteråt), utan det måste för honom liksom vara träning maskerat som något annat, något som är roligt eller produktivt. Men eftersom han inte känner för att ha kul, blir det ju då ingen träning.

Jag märker ändå att han försöker vilket är skönt för mig att se. Han har ju som sagt börjat ta vitaminer och har nu också börjat mecka på sin cykel för att kunna använda den. Hoppas bara att dessa försök håller i sig! 

Förlåt mej men du låter som ett kontrollfreak som totalt saknar respekt för din man. Sättet du beskriver hur du behandlar honom får mej att tänka på en forskare som utövar djurförsök.

Vi pratade inte så mycket om det. Han blev ledsen.
Jag vill inte säga för mycket vad som hände för jag vill veta hur andra reagerat på något sånt...

JAg hade reagerat som så att jag konstaterat att föhållandet var slut och inte värt att kämpa för längre. Det går inte att rädda efter att du sa sådär.

Jag märker ändå att han försöker vilket är skönt för mig att se. Han har ju som sagt börjat ta vitaminer och har nu också börjat mecka på sin cykel för att kunna använda den. Hoppas bara att dessa försök håller i sig!