Här är vi alla vänner.

Lång historia. En historia som skulle ta lång tid att skriva. Men ja min mamma är på ett vårdboende av en orsak om man säger så. Min pappa har haft cancer. Mina föräldrar har bråkat hela min uppväxt om ekonomi och mig. De har liksom aldrig kommit över den där fighten trots att jag är vuxen sedan länge. Den fighten har nästan tagit livet av oss alla. Jag kan känner mig bitter i att de inte varit föräldrar till mig och inte låtit mig vara barn. Att de inte varit föräldrar som de borde. Som nu så har de fightats hela livet men vad har det resulterat i? Jo en är på ett vårdboende och den andra håller på att återhämta sig från cancer. Visst, man kan inte hjälpa att man blir sjuk men jag tror det har och göra med hur mina föräldrar har levt. Sen har de lovat mig saker också. Så som pengar och annat. Jag kan känna jag gjort min del som dotter, ställt upp till dem i massor med stöd och hjälp samt gjort de stolta med utbildningar, bra betyg och skötsam. Men inte fått något tillbaka av dem som föräldrar. 

Jag är rädd att bli bitter, att inte få barn eller träffa den rätte mannen. Att allt det jag gått igenom med mina föräldrar ska ha påverkat mig så mycket att jag inte startar ett eget liv. Vill inte att deras val ska påverka mina val. 

Jo, så känner jag med. Synd bara att vi jobbar ihop med så jag kan inte undvika honom. 

Tack, jo, det kändes bra. Hoppas bara hon svarar med.

Sen vet jag inte om jag känner mig 'uråldrig'. Är 29 och fyller 30 nästa år. Har utbildat mig rätt länge, vilket tog mycket tid, rest över hela världen. Träffat massor av människor och haft flera olika slags relationer. Har fast jobb sedan en tid tillbaka.

För att snart vara 30 har jag gjort betydligt mer än de flesta i min ålder. Sen visst jag har ingen man och inga barn. Men det är också självvalt. Vill endast skaffa barn ihop med en person som jag älskar och har samma värderingar tillsammans med. 

*Varvar ner till:* Dr Alban-Look who's talking now.

Tjejen jag sms:ade igår har inte hört av sig än. Ska jag tolka det som att hon inte är intresserad?

Det förstår jag och det var inte min mening att såra dig.

Om jag ska våga mig på en gissning tror jag inte att du ligger i riskzonen för att bli bitter och gå i dina föräldrars fotspår; du reflekterar och resonerar på ett sätt som för mig tyder på motsatsen.

Börjar du känna dig redo att träffa den rätte nu, efter allt du har fått till? (vilket för övrigt är imponerande)

Det kan bero på en miljon saker, att hon inte är intresserad eller något annat.

Jag skulle ligga lågt om jag var du, påminnelse-sms (hur gulligt det än är) i det här läget är nog ingen bra ide.

Jag tänker ligga lågt. Om hon inte hör av sig så tänker inte jag tjata på henne.

Tack 

Ja jag börjar känna mig redo. Bara det sista kvar nu gällande tankegångar kring föräldrar och uppväxt, att släppa och helt enkelt bara leva. Att inte låta det påverka mig utan att bara gå framåt och leva i nuet. Det har bitvis kännts som ett straff, som att jag inte kan komma framåt eller gå vidare, men börjar kännas något lättare. Jag har kanske funderat FÖR mycket kring det men jag är en analyserande person som reflekterar en hel del. Vill också skapa de bästa förutsättningarna för mig själv. Och det gör jag ju genom att släppa och gå vidare. Man kan inte ändra det förflutna, eller sina föräldrar, men man kan förändra sig själv. 

Jag hoppas bara jag träffar den man som jag ska leva livet ihop med och det är min största förhoppning. 

Nu är jag lite sen på bollen, som Disa brukar säga, men jag vill välkomna @Ensambarn till tråden och bjuda på en kanelbulle av valfri sort. Det är kutym att göra det. .