Har er relation blivit starkare efter att ni skaffade barn?

Nej.
Överraskningen var att vi inte längre var ett par när "ljuset i slutet på tunneln" dök upp.

Vi är ett bra team och ställer upp och avlastar varandra, gläds åt barnen osv.

Men rent ärligt har den romantiska delen tagit stryk. Vi är trötta av sömnbrist och allt är hushållsarbete: byta blöjor, göra mat, diska efter maten, göra mellanmål, städa upp efter mellanmål, tvätta kläder i det oändliga, snyta torka snor, torka kräks, tvätta igen. Vi kollapsar i soffan i bland, men orkar inte med någon romantik då.

När man är trött av sömnbrist och aldrig få vila ut eller ta det lugnt blir man irriterad och fräser.

Första året med första barnet var okej, det var jobbigt men ett år funkar att ha det jobbigt. Vi fann små stunder av romantik. Men efter femte året med flera småbarn orkar man inte ens försöka längre, utan drar på sig en tröja som är hyfsat ren och skiter i att klä upp sig.

Jag hoppas vi hittar gnistan eigen efter småbarnsåren.

Klart det är påfrestande. Men om båda är inställda på att det blir tufft, man hjälps åt, man förväntar sig inte att livet är en ständig dans på rosor utan blir glad åt det lilla i vardagen... då är mycket vunnet.

Tror inte det är barnen som krossar relationer. Utan folks låga tålamod och rädsla för tristess. Begränsningen av livet vi inte är vana vid när barnen kommer.

Man förlorar ju sig lite i barnen och vardagen, så det är iaf för oss viktigt att åka bort själva en helg eller ett dygn lite då och då och umgås utan barnen. Vi är inne på 17:e året och jag funderade faktiskt på det igår vad fan vi ska göra med all tid när barnen inte bor hemma längre. Anledningen till det var att båda två var borta hos kompisar och vi stod helt plötsligt med några timmars oplanerad tid för oss själva. Annars är det normala att vi har huset fullt med både våra egna och andras barn, då det är väldigt poppis bland barnens kompisar att vara här. 

Nu är ju det långt borta men tiden går fort, men det är ju viktigt att ha minst en hobby att ägna sig åt. Det har jag utan problem då jag alltid har tusen saker på gång och gillar att utmana mig men tyvärr inte sambon. Att bara sitta hemma och titta på varandra sedan kommer ju inte funka. 

Men om vi blev starkare vet jag inte, vi prioriterar ju barnen 99/100 och vi själva kommer ju alltid sist förutom dom där ggr när vi åker bort själva. Sen har vi hus, arbete, träningar etc. som tar tid. Men vi trivs ju tillsammans och förväntar oss ingen Hollywood-romans utan är ganska realistiska med vardagen. 

Intressant att höra allas åsikter och erfarenheter! Tack för att ni delar med er.

Det jag tycker mig tyda i mångas svar är att romantiken dör. Jag undrar vad ni tycker romantik är?

Jag själv är ensambarn, idag 30 år, mina föräldrar är fortfarande tillsammans och lyckliga. Jag har aldrig upplevt att dom varit stressade eller fått lite tid ihop pga mig, men samtidigt så har dom nog haft mig som sitt största intresse. (Kan man säga så?) Så dom har varit nöjda med aktiviteten att vi bara varit med varandra. Sedan att jag sov i deras säng i måååånga år kan inte varit superglatt för sexbiten men det är en annan femma haha. Dom har liksom alltid haft en.. förståelse, respekt, omtanke och verkligen sett varandra under min uppväxt vilket jag tror har varit nyckeln i deras förhållande. Mamma skickade ett sms i förrgår om att hon hade gjort varm choklad till sig själv och när pappa frågat varför hon inte hade grädde att hon svarat att det inte fanns hemma. Pappa hade då snabbt som attan sprungit till kiosken bredvid, köpt grädde och vispat upp innan mammas varma choklad hunnit kallna haha. Det är romantik för mig. 

Jag och min sambo har inte den där galna sexuellt heta relationen där vi tar varje chans till att ligga i alla möjliga olika ställningar med massa leksaker. Utan för mig är romantik när jag ser honom typ.. ta disken för att jag är trött efter jobbet eller släpper av mig hemma och åker och handlar och tankar (tycker de är för jävla tråkigt att handla och tanka haha), eller när jag tar hela tvättiden och hundarna för att han ska få typ.. se en film eller spela TV spel- inte för att han på något sätt ber om det utan för att jag vill att han ska få en paus och bara vara. 

Förstår att det är svårt och stressigt om man har typ 3-4 barn tätt ihop som alla är nära i åldrarna.. men jag tänker mig att bara en av föräldrarna tar med sig barnen ut i lekparken någon timme eller två så måste det underlätta för den andra? Bara få andrum, göra mat i lugn och ro, slänga in en tvätt eller faktiskt unna sig en timme i soffan? 

 

 

Jag tror ingen tror att romantik är galet sex. Mycket ställs på sin spets när man får barn. Vårt äktenskap hade många långa och helt problemfria år utan gräl bakom oss och vi klarade småbarnsåren bra. Min erfarenhet av att se andra par är att småsaker, småproblem och irritationer som fanns innan barnen blir enorma problem när barnen kommer. Barn blir som en megafon som förstorar allt.

Du vet inte riktigt vad ni har att vänta då du jämför med tillfällig stress och hundar. Tänk dig att ni exempelvis (som oss) får 3 år fulla av nattskräck. Ett barn som vaknar flera gånger varje natt och skriker och inte vågar somna om. ( ett år in i detta kom lillasyskonet med ett halvt år konstant kolik på nätterna) Vi var tvungna att sova hos varsitt barn med trots 300kvm hus så hörde man båda barnen på natten. Det är tre år då ingen får sova alls. Hobbys och egentid finns inte. Att unna sig en timme i soffan är inget mysigt då utan du faller till soffan så trött att du mår illa. Tänk dig att båda är så trötta. Tänk att någon dessutom jobbar, att du vill dö av sömnbrist och amningssmärtor men han vill få sin timme vid dataspelet och någon måste laga mat och ta hand om barnet. Tänk att ingen av er får varken sömn eller egentid under lång tid. Då är det ingen som glatt hoppar upp och tar den onödiga turen för att köpa grädde eller glatt går upp med hundarna( och barnet) så den andre kan spela tv-spel.

Det är sånt som tar död på förhållanden. Inte den kortvariga stressen utan den långvariga pressen.

Jag tror ingen tror att romantik är galet sex. Mycket ställs på sin spets när man får barn. Vårt äktenskap hade många långa och helt problemfria år utan gräl bakom oss och vi klarade småbarnsåren bra. Min erfarenhet av att se andra par är att småsaker, småproblem och irritationer som fanns innan barnen blir enorma problem när barnen kommer. Barn blir som en megafon som förstorar allt.

Du vet inte riktigt vad ni har att vänta då du jämför med tillfällig stress och hundar. Tänk dig att ni exempelvis (som oss) får 3 år fulla av nattskräck. Ett barn som vaknar flera gånger varje natt och skriker och inte vågar somna om. ( ett år in i detta kom lillasyskonet med ett halvt år konstant kolik på nätterna) Vi var tvungna att sova hos varsitt barn med trots 300kvm hus så hörde man båda barnen på natten. Det är tre år då ingen får sova alls. Hobbys och egentid finns inte. Att unna sig en timme i soffan är inget mysigt då utan du faller till soffan så trött att du mår illa. Tänk dig att båda är så trötta. Tänk att någon dessutom jobbar, att du vill dö av sömnbrist och amningssmärtor men han vill få sin timme vid dataspelet och någon måste laga mat och ta hand om barnet. Tänk att ingen av er får varken sömn eller egentid under lång tid. Då är det ingen som glatt hoppar upp och tar den onödiga turen för att köpa grädde eller glatt går upp med hundarna( och barnet) så den andre kan spela tv-spel.

Det är sånt som tar död på förhållanden. Inte den kortvariga stressen utan den långvariga pressen.

Nej, klart jag inte vet vad jag har att vänta.. det gör väl ingen förstagångs-förälder. Upplever du att ni hade det tuffare än andra eller har du mött många med liknande situation? 

Bra liknelse att barn blir som en megafon! 

Hur gammal var första barnet när det andra kom? Hur gamla är barnen idag, och hur har ni det i relationen?

Det är ju bra att vara förberedd för det värsta, men så pass illa som ni tyvärr fick det är ju inte det vanligaste.

Men om du ställer in dig på detta TS, då kan du ju bara bli positivt överraskad om det blir enklare.

Vi har ändå fått tre barn på mindre än fyra år, men vi har fått sova (inte just i början när en bebis kommit, men efter några månader), behålla våra hobbys (om än inte i lika hög grad) och har absolut både partid och egentid. Med det sagt fick en väninna till mig en förlossningspsykos efter andra barnet och blev inlagd länge, och en lång förlossningsdepression efter tredje barnet. Alla deras barn sov också uruselt i flera år, och ett av barnen är gravt autistiskt. Hon och hennes man har nyligen skickat in skilsmässopapper - och detta par hade ändå varit tillsammans i många år och haft det bra innan barnen kom. Men det är inte det vanligaste att få det så illa!

Fast vårt problem var ju bara sömnbrist. Andra får sjuka barn, blir själv sjuka, har barns som inte äter, trotsar, amningsproblem, svårt med ekonomi osv. Andra har kanske inte råd att vara hemma samtidigt så länge och då är lägget mkt värre än vårt. Hade vi varit tvungna att börja jobba under denna tiden då hade vi nog dött på plats ;)

Jag tyckte det lät fruktansvärt som du målade upp det, men skönt att du inte upplevde det så

Hej! Jag undrar om det finns någon här som upplever att relationen med sin partner blivit starkare efter att ni fått barn? Kanske förstärkt känslan av att vara ett team :)

Jag och min partner har en bra relation, självklart finns saker vi jobbar på, men i stunder där vi är stressade eller har svårt att få ihop tid eller schema med varandra eller våra hundar så lägger vi liksom i sjätte växeln för att hjälpa varandra så gott det går. Föreställer mig att det förhoppningsvis ska bli lika när vi skaffar barn.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-13 14:42
Intressant att höra allas åsikter och erfarenheter! Tack för att ni delar med er.

Det jag tycker mig tyda i mångas svar är att romantiken dör. Jag undrar vad ni tycker romantik är?

Jag själv är ensambarn, idag 30 år, mina föräldrar är fortfarande tillsammans och lyckliga. Jag har aldrig upplevt att dom varit stressade eller fått lite tid ihop pga mig, men samtidigt så har dom nog haft mig som sitt största intresse. (Kan man säga så?) Så dom har varit nöjda med aktiviteten att vi bara varit med varandra. Sedan att jag sov i deras säng i måååånga år kan inte varit superglatt för sexbiten men det är en annan femma haha. Dom har liksom alltid haft en.. förståelse, respekt, omtanke och verkligen sett varandra under min uppväxt vilket jag tror har varit nyckeln i deras förhållande. Mamma skickade ett sms i förrgår om att hon hade gjort varm choklad till sig själv och när pappa frågat varför hon inte hade grädde att hon svarat att det inte fanns hemma. Pappa hade då snabbt som attan sprungit till kiosken bredvid, köpt grädde och vispat upp innan mammas varma choklad hunnit kallna haha. Det är romantik för mig.

Jag och min sambo har inte den där galna sexuellt heta relationen där vi tar varje chans till att ligga i alla möjliga olika ställningar med massa leksaker. Utan för mig är romantik när jag ser honom typ.. ta disken för att jag är trött efter jobbet eller släpper av mig hemma och åker och handlar och tankar (tycker de är för jävla tråkigt att handla och tanka haha), eller när jag tar hela tvättiden och hundarna för att han ska få typ.. se en film eller spela TV spel- inte för att han på något sätt ber om det utan för att jag vill att han ska få en paus och bara vara.

Förstår att det är svårt och stressigt om man har typ 3-4 barn tätt ihop som alla är nära i åldrarna.. men jag tänker mig att bara en av föräldrarna tar med sig barnen ut i lekparken någon timme eller två så måste det underlätta för den andra? Bara få andrum, göra mat i lugn och ro, slänga in en tvätt eller faktiskt unna sig en timme i soffan?

Läste hela trådstarten och blev alldeles varm i hjärtat av ditt tillägg. Hur din far köpte grädde och att du skriver att det är romantik att ta disken när den andra är trött. Jag instämmer helt! 

Jag upplever att min och min partners relation blivit mycket starkare efter barnen. Jag kan inte säga om det är tack vare barnen eller tack vare att vi varit ett vi i fler år. Men visst är barnen något att liksom... fokusera på, glädjas åt, samlas kring. Men hade vi inte fått barn hade nog något annat blivit större, vill jag tro.

Vi har hett sex och ibland klassisk romantik (typ presenter och resor och sånt) men det som är mest värdefullt är det som är i vardagen. Visst är det ljuvligt att ha en ljuvlig helg i Paris, men viktigare än det är nästan att kunna skratta och kramas en trött tisdag när en haft en skidag på jobbet, nån unge är sjuk och det spöregnar osv.

Hos oss är en nyckel nog att vi båda ser Familjen AB som viktigare än JAG SJÄLV. Om jag exempelvis kommer hem från jobbet och är lite trött och stressad kan jag lägga mig i soffan och vila och när min partner kommer hem och ser att jag är trött och stressad styr han upp middag och läggning av barn. Om det däremot är så att han kommer hem efter mig och är helt förstörd av trötthet och stress reser jag mig ur mitt slappande och tar tag i middag och sånt. Det kan rent av vara så att det känns lite härligt och fint att få "ge" honom en slappareftermiddag medan jag fixar allt när jag vet att han behöver det, även om jag själv en stund tidigare helst ville ligga kvar i soffan.

Om den ena av oss vi göra något kul som ger energi och glädje utanför familjen uppmuntrar den andra det, för det kommer göra att den totala glädjen och energin i familjen ökar. Samtidigt som ingen av oss skulle utnyttja det, för vi sätter båda det gemensamma högre än det individuella på nåt vis. 
Ibland skojar vi om att det skulle kunna vara oerhört osunt, om den ena av oss var ett manipulativt narcissistiskt svin, men eftersom vi båda är vettiga och tycker förbaskat mycket om varandra är det härligt.