Vårt förhållande blev bättre efter otroheten

Eller så KÄNNER den som blivit bedragen skam över att ha blivit bedragen, varit lättlurad, känna att man inte duger, etc, etc (givetvis friskt uppmuntrat av den som varit otrogen för att försöka lägga en del av skulden på sin partner och slippa lindrigare undan....) och TROR att alla kommer tycka man är knäpp som förlåter. och väljer därför att inte berätta för någon, men det har egentligen inte så mycket med andras reaktion att göra utan finns mest i ens eget huvud. För man har ju inte ens berättat för någon än och då vet man ju inte hur de kommer reagera och då kan man heller inte påstå att man blivit pålagd skam av andra.

Behöver inte stämma är inte detsamma som att påståendet är falskt. Det finns ju en anledning att "en gång otrogen, alltid otrogen" öht uppkommit och det beror på att det faktisk stämmer väldigt ofta (inte alltid).  Och det finns det faktiskt belägg för...så att kalla det cyniskt är ganska cyniskt i sig.

https://www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/darfor-fortsatter-otrogna-att-vansterprassla-/

Helt ok att förlåta om du vill, men om du ska göra det så gör det baserat på FAKTA och hur verkligheten ser ut och inte på önsketänkande, normalisering, rationalisering, förnekelse, etc....för det är bara självdestruktivt. Att bara fly in i en fantasibubbla där man intalar sig saker och stänger ute verkligheten är INTE ett bra sätt att hantera en otrohet för det innebär att man egentligen inte förlåter sveket i sin helhet utan förminskar den så mycket man bara kan så den ska kunna bli hanterbar, dvs man förlåter en förvanskad version av sveket för den riktiga versionen klarar man inte av att förlåta.

Rätt många för att det ska mynta ett uttryck. Och länken jag tog med visar varför det är så vanligt.

Att dra alla över en kam är givetvis fel, men att anta att personen kommer göra om det baserat på att väldigt många gör det är heller inte fel eftersom det i så fall är en realistisk avvägning. 

Säga vad man vill om att förlåta men hur man vrider och vänder på det så ÄR det i slutändan en chansning för man har ingen som helst möjlighet att veta om personen kommer göra om det. Man skulle tom kunna argumentera för att det är rent ologiskt eftersom personen precis bevisat att han/hon inte gick att lita på. Att ge någon en andra chans bygger ju ganska mycket på att man litar på (eller hoppas?) att personen säger sanning när den säger att han/hon aldrig kommer göra om det, men personen har ju samtidigt bevisat att hen inte gick att lita på.....

Om du tar allt i beaktande så borde du oxå förstå att det är väldigt vanligt att otroheten repeteras, så varför kallar du att påpeka det för cysinkt?

Var det inte du som skrev samma sak i denna tråd.

https://www.familjeliv.se/forum/thread/80316067-ateruppbygga-forhallande-efter-otrohet/1/nick/80330311

Och när folk började ifrågasätta dina argument så vägrade du diskutera det och tyckte alla som inte höll med skulle lämna tråden?

Tänker du göra likadant här?

Om man ska utgå ifrån av det hon skrev i den andra tråden så verkar hon vara livrädd för att något i hennes val ifrågasätts och vill att alla enbart ska skriva positiva saker om att förlåta eller hålla tyst.

Nja, du ville inte bemöta NÅGON som inte gav TS eller dig medhåll, dvs inte bara mig. Så därför undrar jag om du tänker köra med samma stil här och avfärda alla som inte tycker förlåta är det bästaste i världen som bara såna som är negativa vill sabba?

Ok, så att inte hålla med dig eller ifrågasätta det du skriver är detsamma som att "nedvärdera och göra personliga påhopp"?

Jasså, så svek, lögner och manipulation är inte så dåligt menar du? Hur många som blivit bedragna tror du håller med dig om det?
Nja, "alltid svara" är väl inte riktigt sant, du är ju noga med att påpeka att det bara gäller vissa och andra inte. Då handlar det inte om förmåga utan om vilja och inte alltid utan när du känner för det.

. 

Ok, så nu vet vi att Nils Kjaer tyckte så omkring år 1900. Men på vilket sätt är det relevant för tråden och vad tycker du själv? Håller du med Nisse?

Så kort sagt ditt sätt att hålla ihop är att strunta i om hur ni beter er mot varandra är rättvist eller orättvist?

Tja då är det väl i stort sett ok att göra lite som man vill och fullständigt strunta i vad en partner tycker och hur det påverkar ens partner för om det man gör är rättvist eller inte är ju helt ointressant?

Nja är det verkligen huvudet på spiken. Att man sällan förlåter en otrohet utan hittar bara sätt att gå runt det är ju inte direkt någon nyhet, det är något som sägs i stort sett all parterapi.

Problemet ligger snarare i HUR man gör för att komma runt det. Och där blir det ju klart mer komplext. Och om man läser lite närmare i hur hon resonerat i sitt sätt att komma runt otroheten så kan man ju se en del ganska märkliga argument som tex att "rättvist eller orättvist" är totalt ointressant... vad betyder det i praktiken? Om rättvisa inte spelar någon som helst roll så är det i praktiken fritt fram att göra som man vill och totalt skita i vad det betyder för sin partner.. för om det man gör är rättvist eller ej är ju ointressant, eller?

Vad gäller din erfarenhet så förstår jag absolut att du saknar din partner och i din tråd diskuterades det livligt varför du hela tiden försökte hitta sätt att förminska, normalisera och rättfärdiga hans beteende, och det mest för att du själv var livrädd för att förhållandet skulle ta slut, och du var själv medveten om att du stoppade huvudet i sanden.

Så visst kan man förstå att allt som säger att det går att komma över en otrohet är tilltalande för dig, men innan du bara tar till dig "det går att rädda förhållandet" så borde du även fundera över HUR och till vilket pris och hur du kommer må i ett sånt förhållande. För det handlar inte bara om att förhållandet ska överleva, det handlar ju lika mycket om att du ska kunna trivas i ert förhållande och känna dig trygg... kommer du verkligen må bra av att bara lägga dig platt och låta din man bete sig precis hur han vill och du ska bara förlåta allt? Kommer du verkligen må bra i ett förhållande där man struntar i vad som är rättvist eller orättvist?

Vilket förhållande som helst kan överleva om den ene läger sig platt, gör om lla sina värderingar, suddar bort all sin stolthet och accepterar allt från den andra. Men sen har vi ju frågan är hur kommer du må? Vad kommer det göra med din självkänsla?

Jaha, hur ska jag då tolka att "rättvist eller orättvist" är ointressant?
Om du gör något din partner tycker är orättvist, ska personen bara ignorera det?

Så du menar att det inte finns något samband mellan att strunta i om ens handlingar är rättvisa eller orättvisa med hur det kommer påverka andra människor? Eller hur menar du?