Äta det som serveras eller ge annan mat?
Hur gör ni andra? Får era barn äta något annat om de inte tycker om maten eller får de äta det som serveras och därmed basta?
-
-
Svar på tråden Äta det som serveras eller ge annan mat?
-
Jag är troligen äldre än vad du är och vet flera kräsna vuxna.Anonym (ömma modern) skrev 2020-04-21 05:18:39 följande:
Just därför tvingar vi inte till ätande eller att äta upp, men till smakande. Alla vet att att man får låta bli att äta. Dessutom behöver barn ofta många gånger innan de gillar något. Så låter det ofta här, "hm, idag var det gott med avocado".
Undantag finns förstås, men generellt upplever jag att kräsna vuxna växte upp med "barnmat" och med att äta få rätter. Det är svårt att ställa om som vuxen.
Då är det knappast barnmat som står på menyn
Det jag alltid, även som barn, avskytt, har varit sk barnmat.
Sonen avskydde också sk barnmat.
(Makaroner och ketchup fanns inte hemma hos mig innan jag träffade sambon).
För mig som person har det varit konsistenser och smakkombinationer som jag reagerat för.
Sött i mat (frukt, sylt, ketchup, sötsurt) går bara inte, ättika likaså.
Mjöliga konsistenser går bort också. -
Grejen är att alla fungerar olika, skulle jag tvinga min son att smaka på något som han inte gillar utseendet på så låser sig ätandet totalt och han äter inte alls, inte ens det han gillar. Han erbjuds att smaka men vill han inte så behöver han inte. Det finns faktiskt inget egensyfte i att äta allt, inte ens som vuxen (även om livet såklart blir lättare om man kan det) bara man äter varierat. Men att skapa konflikt och låsningar kring maten skapar inte en väg fram.Anonym (ömma modern) skrev 2020-04-21 05:18:39 följande:
Just därför tvingar vi inte till ätande eller att äta upp, men till smakande. Alla vet att att man får låta bli att äta. Dessutom behöver barn ofta många gånger innan de gillar något. Så låter det ofta här, "hm, idag var det gott med avocado".
Undantag finns förstås, men generellt upplever jag att kräsna vuxna växte upp med "barnmat" och med att äta få rätter. Det är svårt att ställa om som vuxen.
-
Min teori är att kräsna barn växer upp till kräsna vuxna. Alltså att de som var kräsna som barn krävde barnvänlig mat.Anonym (ömma modern) skrev 2020-04-21 05:18:39 följande:
Just därför tvingar vi inte till ätande eller att äta upp, men till smakande. Alla vet att att man får låta bli att äta. Dessutom behöver barn ofta många gånger innan de gillar något. Så låter det ofta här, "hm, idag var det gott med avocado".
Undantag finns förstås, men generellt upplever jag att kräsna vuxna växte upp med "barnmat" och med att äta få rätter. Det är svårt att ställa om som vuxen.
Vi är tre syskon, uppfostrade med att smaka på allt, vilket jag och brorsan gjorde. Min syster däremot vägrade smaka nya rätter och grinade illa när hon behövde smaka på vissa saker. Idag äter jag och brorsan allt. Syrran har bara ett fåtal rätter som hon äter. -
Din teori är fel.Anonym (Minna) skrev 2020-04-21 23:00:34 följande:
Min teori är att kräsna barn växer upp till kräsna vuxna. Alltså att de som var kräsna som barn krävde barnvänlig mat.
Vi är tre syskon, uppfostrade med att smaka på allt, vilket jag och brorsan gjorde. Min syster däremot vägrade smaka nya rätter och grinade illa när hon behövde smaka på vissa saker. Idag äter jag och brorsan allt. Syrran har bara ett fåtal rätter som hon äter.
Jag är kräsen, men det som fortfarande ger mig kväljningar och jag kräks av är sådant som jag tvingades i eller påminner i smak och konsistens.
Det jag äter och åt även som barn är sådant som betecknas som vuxenmat. Ingen förväntade sig att en 6-åring gillar sill och därför fick jag pröva i min takt.
Sonen var väldigt kräsen, men eftersom vi aldrig tvingade eller lät det bli en kamp och han fick pröva i sin takt, så äter han det mesta.
Han vägrade fisk mellan han var 3 och 15, nu äter han med glädje fisk -
Vi är många i familjen och det är omöjligt att alla får sin favoriträtt varje dag. Jag lagar det mesta av maten, och jag gör inte flera olika maträtter, men kan ibland till exempel koka stuvade makaroner, men eftersom två av barnen inte gillar det så kokar jag ett par portioner på vanligt vis också. Men, vår grundhållning är att man måste kunna äta saker som man inte gillar, det tillhör vanligt hyfs att äta om man blir bjuden. Det händer att jag lagar mat jag själv inte är så förtjust i eftersom resten av familjen gillar den, och jag äter ändå.
På fredagarna lagar jag mat som alla gillar, och det är en handfull rätter vi varierar mellan.
Om barnen inte vill ha, slipper de, men de får inget annat än det som gjorts i ordning. De svälter inte av att hoppa över en måltid. Jag har två söner med NPF-diagnoser, som var väldigt petiga med maten som barn. Nu när de är växande tonåringar äter den äldste allt, den yngre är fortfarande petig, men har lärt sig att smaka och, framför allt, att inte gnälla. -
Här äts ingenting. Punkt.
-
Ja, juste det, det är du som jämt bygger dina argument på att äldst vinner... Trovärdigt var ordet.sextiotalist skrev 2020-04-21 06:46:46 följande:
Jag är troligen äldre än vad du är och vet flera kräsna vuxna.
Då är det knappast barnmat som står på menyn
Det jag alltid, även som barn, avskytt, har varit sk barnmat.
Sonen avskydde också sk barnmat.
(Makaroner och ketchup fanns inte hemma hos mig innan jag träffade sambon).
För mig som person har det varit konsistenser och smakkombinationer som jag reagerat för.
Sött i mat (frukt, sylt, ketchup, sötsurt) går bara inte, ättika likaså.
Mjöliga konsistenser går bort också.
-
Det finns ett egenvärde i att vara så okrånglig som möjligt. Livet blir så mycket enklare och orosmomenten färre.MsFry skrev 2020-04-21 19:40:06 följande:
Grejen är att alla fungerar olika, skulle jag tvinga min son att smaka på något som han inte gillar utseendet på så låser sig ätandet totalt och han äter inte alls, inte ens det han gillar. Han erbjuds att smaka men vill han inte så behöver han inte. Det finns faktiskt inget egensyfte i att äta allt, inte ens som vuxen (även om livet såklart blir lättare om man kan det) bara man äter varierat. Men att skapa konflikt och låsningar kring maten skapar inte en väg fram.
Barn med ätstörningar finns såklart, men det är inte så att det är normen.. -
Så är det ju. Vanor och ovanor skapas i barndomen och sedan är det svårt att ställa om. Därför gör man sina barn en otjänst genom att dalta. Men som sagt så finns det undantag där"felet" ligger hos barnet och uppfostran inte "hjälper".Anonym (Minna) skrev 2020-04-21 23:00:34 följande:
Min teori är att kräsna barn växer upp till kräsna vuxna. Alltså att de som var kräsna som barn krävde barnvänlig mat.
Vi är tre syskon, uppfostrade med att smaka på allt, vilket jag och brorsan gjorde. Min syster däremot vägrade smaka nya rätter och grinade illa när hon behövde smaka på vissa saker. Idag äter jag och brorsan allt. Syrran har bara ett fåtal rätter som hon äter.
-
Till skillnad från dig kan jag referera den tiden jag upplevt. Du har aldrig suttit i en skolmatsal med 10-20 elever kvar över lunchrasten för att äta upp mat de inte fixadeAnonym (ömma modern) skrev 2020-04-22 09:22:47 följande:
Ja, juste det, det är du som jämt bygger dina argument på att äldst vinner... Trovärdigt var ordet.
