Varför skulle du inte vilja vara barnlös?

Håller med att det är ens livs kärlek. Även om man kanske tror att man inte kan älska nån mer än sin partner/man . Kärleken till sitt eget barn kan inte jämföras med något annat.

Givetvis kan man älska och få kärlek av andra barn, tex syskonbarn. Men tyvärr är inte det samma kärlek, den kärleken har man inte upplevt om man inte har ett eget barn.

Hur jobbigt det än kan vara,så är det största som kan hända en människa (eller en mamma)!

För att det är så himla kul att få följa en person så nära medan de växer upp. Och liksom få se världen genom deras ögon när de upptäcker allt för första gången, det där som man själv annars inte tycker är så spännande längre. 

Jag ville inte vara barnlös eftersom jag ville ha barn. Svårare än så var det inte.

Jag levde för övrigt ett fantastiskt liv utan barn och har fortsatt med det också efter barn. Mina barn är verkligen inte meningen med mitt liv eller något jag inte kunnat vara utan innan jag hade dem. Däremot är det en dimension jag inte vill vara utan, nu när jag har dem.

Det är helt omöjligt att förklara fördelarna för en frivilligt barnlös, eller rättare sagt omöjligt för dem att förstå. Jag kan säga detta då jag själv inte förstod fördelarna fören jag var där, när jag grät av lycka när vår förstfödde kom ut och sen givetvis alla dessa år (åtta nu) med honom och hans lillasyster.

Det får helt enkelt inte att förklara.

Jag köper inte resonemanget att ingen kärlek kan vara så stark som till ett biologiskt barn. Tänk er alla som adopterad och känner samma villkorslösa kärlek till barnet. Jag tror inte att det handlar om biologi utan om känslan att barnet är "sitt".

Jag vill inte ha barn. Jag bodde med en man som har två barn sedan tidigare och det var fruktansvärt krävande på alla vis. Om jag skulle ändra mig framöver skulle jag kunna tänka mig att adoptera ett barn istället för att föda mitt eget biologiska barn. Kärleken till adoptivbarnet hade varit lika stor.