Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Är på g att flytta ihop med min pojkvän. Han har tre barn sedan tidigare (6,8,9), och jag har ett (5).Jag kommer att plugga heltid på distans i höst. Vi har diskuterat lite kring detta med barnen. Han tycks ha antagit att alla hans barn ska komma hem vid 13 varje dag eftersom att jag är hemma. Och med mitt eget barn vet jag inte hur jag ska göra eftersom det är 9km till närmaste förskola och jag inte har bil/körkort för att kunna skjutsa henne. I worst case scenario kommer jag alltså ha min egen hemma på heltid + hans tre från kl13, samtidigt som jag ska plugga heltid. Det känns helt övermäktigt.

Fick prova på för ett tag sen hur det skulle kunna vara, då jag var hemma hos honom och jobbade därifrån. Då hade jag två hemma hela dagen och alla fyra från kl13. Jag blev helt slut, fick avbryta mitt arbete titt som tätt, var tvungen att jobba över pga avbrotten, och var allmänt trött och utmattad resten av dagen. Orkade inte ens umgås med honom när han väl kom hem. Och då jobbade jag ändå bara halvtid. Har därför blivit lite avskräckt och rädd för hur det skulle kunna bli. Jag har väldigt svårt att säga nej, och lider istället i det tysta. Jag tycker också väldigt mycket om hans barn!! så jag vill ju inte behöva bli trött på dem eller känna dem som en börda som lämpat på mig. Jag vill inte att relationen till dem ska bli förstörd av det.

Min pojkvän hävdar att hans barn klarar sig själva, och med de två äldre stämmer det nog, tror inte det blir så mycket problem om de kommer hem 13, men hans yngre behöver fortfarande aktiv passning, särskilt i kombo med mitt eget barn. Och det går ju inte riktigt ihop med mina studier.

Det bästa scenariot känner jag är ifall hans yngsta gick på fritids, och att han kunde hjälpa mig med skjutsen till förskolan för mitt barn (vi har pratat om det men inte kommit fram till nåt där heller än) . Då har jag bara två barn som kommer hem kl13, och borde hinna/orka med mina studier, och också orka umgås efter att alla kommit hem.

Flytten ska ske ganska snart så jag känner mig lite stressad att vi inte kommit fram till någonting än. Och som sagt har jag också svårt att säga till och säga ifrån. Är så rädd bara att jag ska hamna i en övermäktig situation och tröttna på allt. Eller att jag säger ifrån och då blir "elaka styvmodern som hatar sina bonusar" liksom. Vet inte riktigt hur mycket som är rimligt att ta ansvar för bonusbarn heller. Det verkar vara så olika. Och min pojkvän som sagt verkar ha antagit bara att jag ska ta hand om hans barn när de kommer hem eftersom jag ändå är hemma. Kanske är det något jag "borde" orka bara. Jag vet inte.

Tips/råd/tankar tack

Av enda anledningen att det är barnen som blir lidande om jag inte gör det.

Hej,

det är en knepig situation du har hamnat i.

Jag har ingen erfarenhet av ta hand om andras bonusbarn men jag har själv 2 barn på halvtid och en ny fru (utan barn). Har alltid resonerat som så att eftersom det är mina barn är det mitt ansvar. Därför har jag alltid sett till att skjutsa till/från skola/fritids/aktiviteter och sett till att vara hemma så att jag kan laga middag etc. Min fru har gjort detta vid enstaka tillfällen när det kört ihop sig totalt, men jag har stått för över 99% av gångerna.

Tycker därför att det är lite klent att din kille förväntar sig att du tar hand om barnen. Har aldrig träffat en 6/8/9-åring som "klarar sig själv" några längre stunder. Det kommer alltid behov av mat/underhållning/passning och det blir konflikter och annat som ska lösas hela tiden. 

Vad händer om ett av hans barn blir sjukt? Kommer han att VAB:a (vilket skulle vara det enda självklara enl mig) eller tycker han att du ändå är hemma och kan passa?

Jag tror att du själv vet hur det kommer att bli eftersom du redan provat det, och du skriver "Jag blev helt slut, fick avbryta mitt arbete titt som tätt, var tvungen att jobba över pga avbrotten, och var allmänt trött och utmattad resten av dagen. Orkade inte ens umgås med honom när han väl kom hem.". 

Du måste fråga dig om det är detta liv du vill ha i ett antal år framöver och om det är något som du och din kille klarar av.

Jag ser egentligen bara två alternativ:

1. Ni väntar med att flytta ihop tills dina studier är klara. Inget lätt eller kul beslut att ta men tänk på att du kommer sitta i en ännu värre situation om du måste ta beslutet att flytta isär framöver.

2. Ni hittar en lösning för barnen. Det är inte sjyst av honom att lämpa över ansvaret för sina barn på dig utan han behöver se till att alla tre går på fritids så att han själv kan hämta dem på väg hem från jobbet. Han måste även lova att VAB:a om någon av dem blir sjuka.

Det är alltid bekvämast att skjuta upp jobbiga beslut men du kommer att hamna i mångfalt sämre situation om du inte tar tag i det nu. Hoppas du finner styrka att göra det.

Lycka till! 

Ja jag tycker också att de egna barnen främst är ens eget ansvar. Sen om den andra vill hjälpa till så är det ok. Men det måste vara helt frivilligt. Man kan också fråga om hjälp i enskilda situationer. Men den här förväntan att det här är något jag ska göra varje dag får mig att slå bakut.

Jag tror att han tror att de klarar sig själva för att han även när han är hemma låter dem klara sig själva mycket. Han är ute och håller på i trädgården medan de gapar, skriker och härjar inomhus, eller stänger dörren till kontoret och bara ignorerar alla ljud. Det kan inte jag. Jag blir stressad av det och måste säga till. Den yngsta dock lämnar han aldrig själv med de andra om han åker iväg nånstans, så där verkar han ju förstå att det inte skulle funka. Undrar bara hur han tänker att det ska förändras på en månad till att hon plötsligt klarar sig själv.

Jag har försökt fråga om det här flera gånger eftersom jag vill ha det löst innan. Vad jag vet måste man ansöka om fritids och det tar ett tag innan man får svar. Min dotter har iallafall en plats reserverad på förskolan så om han vill skjutsa henne är det löst iallafall (jag ska vara mycket noga med att det är på hans fria vilja, att han får säga nej när som helst etc och att jag då får lösa det på annat sätt, för det är så JAG tycker att det ska vara. Pådyvla på nån ansvar eller bara anta saker som i hans fall gör inget gott överhuvudtaget).

Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.

Varför skulle du ens sitta på landet utan bil med ditt barn när han jobbar?

Hej,
det är en knepig situation du har hamnat i.

Jag har ingen erfarenhet av ta hand om andras bonusbarn men jag har själv 2 barn på halvtid och en ny fru (utan barn). Har alltid resonerat som så att eftersom det är mina barn är det mitt ansvar. Därför har jag alltid sett till att skjutsa till/från skola/fritids/aktiviteter och sett till att vara hemma så att jag kan laga middag etc. Min fru har gjort detta vid enstaka tillfällen när det kört ihop sig totalt, men jag har stått för över 99% av gångerna.

Tycker därför att det är lite klent att din kille förväntar sig att du tar hand om barnen. Har aldrig träffat en 6/8/9-åring som "klarar sig själv" några längre stunder. Det kommer alltid behov av mat/underhållning/passning och det blir konflikter och annat som ska lösas hela tiden. 

Vad händer om ett av hans barn blir sjukt? Kommer han att VAB:a (vilket skulle vara det enda självklara enl mig) eller tycker han att du ändå är hemma och kan passa?

Jag tror att du själv vet hur det kommer att bli eftersom du redan provat det, och du skriver "Jag blev helt slut, fick avbryta mitt arbete titt som tätt, var tvungen att jobba över pga avbrotten, och var allmänt trött och utmattad resten av dagen. Orkade inte ens umgås med honom när han väl kom hem.". 

Du måste fråga dig om det är detta liv du vill ha i ett antal år framöver och om det är något som du och din kille klarar av.

Jag ser egentligen bara två alternativ:
1. Ni väntar med att flytta ihop tills dina studier är klara. Inget lätt eller kul beslut att ta men tänk på att du kommer sitta i en ännu värre situation om du måste ta beslutet att flytta isär framöver.
2. Ni hittar en lösning för barnen. Det är inte sjyst av honom att lämpa över ansvaret för sina barn på dig utan han behöver se till att alla tre går på fritids så att han själv kan hämta dem på väg hem från jobbet. Han måste även lova att VAB:a om någon av dem blir sjuka.

Det är alltid bekvämast att skjuta upp jobbiga beslut men du kommer att hamna i mångfalt sämre situation om du inte tar tag i det nu. Hoppas du finner styrka att göra det.

Lycka till!