Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Ja jag tycker också att de egna barnen främst är ens eget ansvar. Sen om den andra vill hjälpa till så är det ok. Men det måste vara helt frivilligt. Man kan också fråga om hjälp i enskilda situationer. Men den här förväntan att det här är något jag ska göra varje dag får mig att slå bakut.

Jag tror att han tror att de klarar sig själva för att han även när han är hemma låter dem klara sig själva mycket. Han är ute och håller på i trädgården medan de gapar, skriker och härjar inomhus, eller stänger dörren till kontoret och bara ignorerar alla ljud. Det kan inte jag. Jag blir stressad av det och måste säga till. Den yngsta dock lämnar han aldrig själv med de andra om han åker iväg nånstans, så där verkar han ju förstå att det inte skulle funka. Undrar bara hur han tänker att det ska förändras på en månad till att hon plötsligt klarar sig själv.

Jag har försökt fråga om det här flera gånger eftersom jag vill ha det löst innan. Vad jag vet måste man ansöka om fritids och det tar ett tag innan man får svar. Min dotter har iallafall en plats reserverad på förskolan så om han vill skjutsa henne är det löst iallafall (jag ska vara mycket noga med att det är på hans fria vilja, att han får säga nej när som helst etc och att jag då får lösa det på annat sätt, för det är så JAG tycker att det ska vara. Pådyvla på nån ansvar eller bara anta saker som i hans fall gör inget gott överhuvudtaget).

Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.

Eftersom han inte svarar på din fråga om hur han tänkt lösa sommaren tycker jag att du tar ansvar för din och din dotters sommar. Gör det ni brukar de veckor han jobbar. Meddela honom att du och dottern gör xxx from yyy och att ni därefter åker till zzz. Ni syns sedan igen när han har semester.

Jag trivs bra där! Jag älskar att vara där och min dotter också. Vi har haft väldigt sköna veckor där när det varit bara vi om dagarna. Jag älskar att vara på landet och inte behöva träffa så mycket folk. Det funkar ju inte för alla, men för mig passar det alldeles utmärkt.

Tanken med hela flytten var att jag ska få en fin, skön miljö, lugn och ro, plugga hemifrån och inte behöva stressa iväg nånstans, få ägna mig åt mina intressen (baka, pyssla i trädgården, fixa med hemmet etc), få mer tid med min pojkvän och slippa farandet fram och tillbaka för båda oss, samt återhämta mig från min sjukdom. Dottern trivs också där och med friheten att kunna springa in och ut som hon vill. Drömsituation liksom.

Nu i och med hans skeva förväntningar så skulle det istället kunna bli en mardrömssituation där jag är som obetald barnflicka utan tid och ro till ens mina studier. Trött och utmattad, irriterad på hans barn som jag från början hade en bra relation till, och med 0 tid till fritid och återhämtning och en återigen försämrad sjukdom i och med stressen.

Så lite kan göra så mycket liksom. Förstår inte riktigt problemet med att ha barn på fritids. Så förskräckligt kan det väl inte vara där kan jag tycka.

Min erfarenhet är att barn har väldigt roligt på fritids. En sak kan väl vara om de vill leka med kompisar hemma i  stället, men det är kanske också något du behöver se upp med då i så fall, att deras kompisar förväntas hänga med på köpet också. 

En annan sak är väl om de inte trivs på fritids men många föräldrar har ju inte ens möjlighet att välja. I ert fall hade väl barnen gått på fritids om det inte vore för den där idén om att du "ändå är hemma". Då blir de hemma på fel grunder. Så länge deras förälder arbetar så bör de gå på fritids. 

Kvinna vad tänker du med? Har du tänkt att misslyckas med dina studier för att du tar hand om någon annans barn? Flytta långt bort från förskolan utan att ha transporten för barnet fixat? Du letar efter problem.

Vill du vara kvinnan som har en egen inkomst och som inte är beroende av en man måste du ta dig själv på allvar.

Ja jag tycker också att de egna barnen främst är ens eget ansvar. Sen om den andra vill hjälpa till så är det ok. Men det måste vara helt frivilligt. Man kan också fråga om hjälp i enskilda situationer. Men den här förväntan att det här är något jag ska göra varje dag får mig att slå bakut.

Jag tror att han tror att de klarar sig själva för att han även när han är hemma låter dem klara sig själva mycket. Han är ute och håller på i trädgården medan de gapar, skriker och härjar inomhus, eller stänger dörren till kontoret och bara ignorerar alla ljud. Det kan inte jag. Jag blir stressad av det och måste säga till. Den yngsta dock lämnar han aldrig själv med de andra om han åker iväg nånstans, så där verkar han ju förstå att det inte skulle funka. Undrar bara hur han tänker att det ska förändras på en månad till att hon plötsligt klarar sig själv.

Jag har försökt fråga om det här flera gånger eftersom jag vill ha det löst innan. Vad jag vet måste man ansöka om fritids och det tar ett tag innan man får svar. Min dotter har iallafall en plats reserverad på förskolan så om han vill skjutsa henne är det löst iallafall (jag ska vara mycket noga med att det är på hans fria vilja, att han får säga nej när som helst etc och att jag då får lösa det på annat sätt, för det är så JAG tycker att det ska vara. Pådyvla på nån ansvar eller bara anta saker som i hans fall gör inget gott överhuvudtaget).

Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.

Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.