• Anonym (M)

    Jag hatar barnvecka

    Jag och min dotter är halvt inflyttade till min pojkvän och hans tre barn vv. Vi är här nästan jämt och tanken är att vi bor här på heltid om några veckor. Jag vill verkligen flytta och min dotter trivs bra här också, och med honom och hans barn. Jag är lite orolig bara eftersom jag redan nu hatar barnveckan och tycker att den sniglar sig fram. Jag har absolut ingenting emot barnen. De är fina och snälla, tar hand om min dotter på ett bra sätt etc. Men ljudvolymen ibland är hemsk, de vaknar tidigt på morgonen, och det blir så fruktansvärt stökigt. När det bara är min dotter behövs det städas en gång i veckan, när alla är här städar och plockar och diskar jag hela tiden känns det som. Har inte tid till något annat nästan.

    dessutom ställs alla rutiner på ända till förmån för deras rutiner, och deras matvanor. Det är jag och min dotter som får anpassa oss eftersom vi flyttar in till dem och de är flera. Det funkar inte riktigt alltid. Gällande kvällsrutinerna så har jag och min dotter vanligtvis en bra rutin, som gör att hon kan varva ner innan sovdags och vet vad som komma skall. Middag-ev leka lite-städa undan-titta på tv och efter det tandborstning etc. Och fast läggningstid. Här har de inga såna rutiner, utan kan leka med hög ljudvolym ända till nattning. Det funkar inte för min dotter. Hon blir upptrissad och tar tid på sig att varva ner, dessutom blir tandborstning etc skrikigt och gapigt och jag behöver skälla på henne vilket jag inte tycker om och inte behöver göra annars. Barnveckan brukar hon somna vid 22 och då måste jag ligga hos henne för att inte hon ska springa in till någon och ingen annan in till henne. I vanliga fall så kan jag lämna henne vid 20. Så jag förlorar mycket kväll och egentid, vilket jag behöver extra av den veckan pga stressen. Städat blir det inte heller, eftersom inga såna rutiner finns här, så oftast ligger det kläder, skor, leksaker etc överallt att snubbla på, min dotter förlorar också den rutinen vi fått in kring det.

    Gällande matrutiner så är det oftast hans barns vilja som får gälla, korv, köttbullar, pizza och pannkakor hela veckan. Min mage klarar inte riktigt av det så uppe på det andra är jag ofta illamående hela den veckan. Min pojkvän tycker inte om att jag lagar något separat till mig om det inte funkar för mig. Han tycker att alla ska äta samma. De äter också lunch som huvudmål, och hoppar ibland över middag. Det är inte jag och min dotter vana vid, utan vi brukar göra motsatsen. Samma här så klarar inte min mage riktigt av det, dvs tung mat till lunch, och både jag och min dotter blir hungriga på kvällen utan riktig middag.

    Jag skulle önska att vi skulle diskutera de här sakerna innan. Men ofta är det så att han bestämmer något som passar utifrån hans barn, och jag kommer sen med min åsikt. Han hävdar då att jag inte kan anpassa mig och att barnens vilja ska gälla, förmodligen då hans barn eftersom han aldrig frågar vad som passar mitt barn.

    Uppe på detta så är han oftare sur och stressad och ger mindre närhet och ömhet under barnveckan. Vi har kyssts ordentligt en gång den här veckan och det är viktigt för mig. Ytterligare ett minus alltså.

    Det som är plus är att min dotter tycker att det är roligt att leka med hans barn, de tar fin hand om henne, jag blir glad av att se dem tillsammans, och som sagt tycker jag om hans barn och att umgås med dem. De är inte problemet, han är.

    Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag pratar med honom men allt blir liksom två timmars diskussion. Att jag t.ex tyckte det inte passade så bra med grillat till lunch och ingen middag, utan att det skulle vara bättre med lätt lunch och tidig grillmiddag. Jag försökte underlätta genom att säga att jag sparar grillmat till mig och min dotter till senare, men då var jag krånglig och oanpassningsbar. Enklaste vore ju bara att suck it up känner jag och köra deras rutiner, mat etc. Så slipper man sura miner och diskussioner. Men det känns ju inte så kul för mig och min dotter att behöva ha det så varannan vecka när vi sedan innan har bra rutiner etc som förebygger onödig stress och illamående.

  • Svar på tråden Jag hatar barnvecka
  • smulpaj01
    Pope Joan II skrev 2020-08-02 10:08:43 följande:

    Nej, det hade jag inte och det har jag aldrig heller gjort. Du anar inte hur mycket barn det varit hos oss genom åren. Mängder!


    Samma hos oss. Barnen fick alltid ta hem kompisar, en eller flera var inga problem. Även med övernattning om så önskas. Bara kul tyckte både jag och sambon.
  • korngryn
    smulpaj01 skrev 2020-08-02 11:05:49 följande:

    När jag har hyrt ut i andra hand (vilket jag har gjort ca 10 år till olika människor) så har jag alltid haft 1 eller 2 månader uppsägningstid från bägge håll. Hur lång uppsägningstid har du gett dina hyresgäster? Är det en månad kan du säga upp kontraktet nu och stanna kvar i ditt hem.

    Självklart ska du och din dotter INTE flytta dit!!! Det finns inte ens den minsta chans att det kommer fungera.

    Finns andra män här i världen som passar dig bättre, så bryt med denne man.


    Eller så kan ts sluta leta efter män och börja med att hitta sig själv i stället och erbjuda sin dotter ett tryggt liv i stället för att offra sig själv och sitt barn för sura otacksamma män som bara vill ha gratis piga och någon som betalar halva boendekostnaden.
  • Anonym (Henrietta)
    korngryn skrev 2020-08-02 11:23:11 följande:
    Eller så kan ts sluta leta efter män och börja med att hitta sig själv i stället och erbjuda sin dotter ett tryggt liv i stället för att offra sig själv och sitt barn för sura otacksamma män som bara vill ha gratis piga och någon som betalar halva boendekostnaden.
    Fast om jag minns rätt från ts tidigare trådar så skulle väl ts få möjlighet att studera och inte behöva betala så mycket till mannen och att det var ett av de primära skälen som gjorde att ts ville flytta ihop? Det finns/fanns en ekonomisk fördel för ts, som i nuläget var/är sjukskriven men nu skall börja studera. Så uppfattade jag det.

    Men i övrigt håller jag med dig helt, finns ingenting överhuvudtaget som ts och ts barn vinner på att flytta ihop med mannen och hans barn, men jag är rätt övertygad att ts kommer att göra det ändå. Mer tydliga tecken på att det inte kommer att fungera har jag nog aldrig läst, men ts verkar fortfarande leva i någon slags drömlik förhoppning om att mannen skall "vakna upp och förstå". Varken ts eller mannen tycks vara beredda att egentligen kompromissa om någonting, men eftersom det är ts som flyttar in till mannen och hans barn, som redan har etablerade rutiner i sitt hem, blir det ts, men framförallt ts barn som blir de stora förlorarna. Ja alla barnen förresten, för det kommer så klart bli en massa gnissel mellan ts och de andra barnen också så småningom, det blir det alltid.

    Är så fruktansvärt sorgligt tycker jag, att det för många kvinnor tycks vara så viktigt att bo i ihop att det övertrumfar allt annat. Lika viktigt som syret de andas tycks de.

  • smulpaj01
    Anonym (Henrietta) skrev 2020-08-02 11:40:24 följande:

    Fast om jag minns rätt från ts tidigare trådar så skulle väl ts få möjlighet att studera och inte behöva betala så mycket till mannen och att det var ett av de primära skälen som gjorde att ts ville flytta ihop? Det finns/fanns en ekonomisk fördel för ts, som i nuläget var/är sjukskriven men nu skall börja studera. Så uppfattade jag det.

    Men i övrigt håller jag med dig helt, finns ingenting överhuvudtaget som ts och ts barn vinner på att flytta ihop med mannen och hans barn, men jag är rätt övertygad att ts kommer att göra det ändå. Mer tydliga tecken på att det inte kommer att fungera har jag nog aldrig läst, men ts verkar fortfarande leva i någon slags drömlik förhoppning om att mannen skall "vakna upp och förstå". Varken ts eller mannen tycks vara beredda att egentligen kompromissa om någonting, men eftersom det är ts som flyttar in till mannen och hans barn, som redan har etablerade rutiner i sitt hem, blir det ts, men framförallt ts barn som blir de stora förlorarna. Ja alla barnen förresten, för det kommer så klart bli en massa gnissel mellan ts och de andra barnen också så småningom, det blir det alltid.

    Är så fruktansvärt sorgligt tycker jag, att det för många kvinnor tycks vara så viktigt att bo i ihop att det övertrumfar allt annat. Lika viktigt som syret de andas tycks de.


    Är det på det sättet så förstår jag att mannen tycker att ts ska passa barnen och sköta hushållet, han betalar ju henne för det. Men hon offrar sin dotter på köpet och personligen skulle jag inte tycka det var värt det. Tragiskt
  • korngryn
    Anonym (Henrietta) skrev 2020-08-02 11:40:24 följande:

    Fast om jag minns rätt från ts tidigare trådar så skulle väl ts få möjlighet att studera och inte behöva betala så mycket till mannen och att det var ett av de primära skälen som gjorde att ts ville flytta ihop? Det finns/fanns en ekonomisk fördel för ts, som i nuläget var/är sjukskriven men nu skall börja studera. Så uppfattade jag det.

    Men i övrigt håller jag med dig helt, finns ingenting överhuvudtaget som ts och ts barn vinner på att flytta ihop med mannen och hans barn, men jag är rätt övertygad att ts kommer att göra det ändå. Mer tydliga tecken på att det inte kommer att fungera har jag nog aldrig läst, men ts verkar fortfarande leva i någon slags drömlik förhoppning om att mannen skall "vakna upp och förstå". Varken ts eller mannen tycks vara beredda att egentligen kompromissa om någonting, men eftersom det är ts som flyttar in till mannen och hans barn, som redan har etablerade rutiner i sitt hem, blir det ts, men framförallt ts barn som blir de stora förlorarna. Ja alla barnen förresten, för det kommer så klart bli en massa gnissel mellan ts och de andra barnen också så småningom, det blir det alltid.

    Är så fruktansvärt sorgligt tycker jag, att det för många kvinnor tycks vara så viktigt att bo i ihop att det övertrumfar allt annat. Lika viktigt som syret de andas tycks de.


    Herregud, detta blir bara värre och värre. Inte nog med allt annat som framkommit, TS hade alltså tänkt att fullt medvetet sätta sig i _tacksamhetsskuld_ till denna man?!?!?! Hoppas hoppas hoppas att jag missförstått.

    I den situationen hade jag känt mig som att jag hade sålt mig, hade ALDRIG pallat att leva så! Inte i en relation som var bra för övrigt, men ännu mindre i en relation som dessutom var dålig!
  • korngryn
    smulpaj01 skrev 2020-08-02 12:02:18 följande:

    Är det på det sättet så förstår jag att mannen tycker att ts ska passa barnen och sköta hushållet, han betalar ju henne för det. Men hon offrar sin dotter på köpet och personligen skulle jag inte tycka det var värt det. Tragiskt


    Nej, HUR kan någon tycka att det är värt att få billigare boende på bekostnad av att behöva känna sig som en prostituerad/slav hela tiden? Och vad sänder det för signaler till barnen?

    Och rent praktiskt, hur studerar man utan tillgång till barnomsorg? Studier är ju liksom ett heltidsarbete.
  • Anonym (M)
    smulpaj01 skrev 2020-08-02 12:02:18 följande:

    Är det på det sättet så förstår jag att mannen tycker att ts ska passa barnen och sköta hushållet, han betalar ju henne för det. Men hon offrar sin dotter på köpet och personligen skulle jag inte tycka det var värt det. Tragiskt


    Nej han kommer inte att betala mig. Jag får csn och ska betala hälften i hemmet.
  • Xenia
    Anonym (M) skrev 2020-08-01 20:50:13 följande:
    Ja jag tror faktiskt att han inte älskar mig. Om han gjorde det skulle han vilja göra det bra för mig och inte skuldbelägga mig så fort jag säger min åsikt. Han har till och med frågat mig om jag har autism, efter att jag berättat för honom vad jag behöver.
    Det är ju ett sätt att trycka ned dig och få dig att hålla tyst.

    Men låt oss säga att du skulle ha vissa autistiska drag (som man kan utan att vara så autistisk att man skulle få en diagnos). Då skulle det snarare vara han som borde anpassat sig extra mycket, för du kan ju inte rå för din "autism" lika litet som någon som är rullstolsbunden.

    Dvs den som har svårigheter ska inte skämmas, däremot ska förstås partnern ta hänsyn till dessa svårigheter.

    Skuldbeläggandet är ett sätt att manipulera dig. Plötsligt måste du försvara dig för att du inte är tillräckligt anpassningsbar, för känslig/autistisk whatever istf att ni diskuterar sakfrågan. Han agerar enligt principen "anfall är bästa försvar". Vill du verkligen leva så resten av ditt liv?
  • smulpaj01
    Anonym (M) skrev 2020-08-02 12:26:49 följande:

    Nej han kommer inte att betala mig. Jag får csn och ska betala hälften i hemmet.


    Men anledningen till att du MÅSTE flytta dit är enbart pga ekonomin?

    Har du råd att studera om du bor kvar i ditt hem?

    För ingen vettig mamma skulle utsätta sitt barn för det h-vete du vill flytta till.

    Annars jobba extra i samband med studier som de flesta gör?
  • korngryn
    Xenia skrev 2020-08-02 12:27:01 följande:

    Det är ju ett sätt att trycka ned dig och få dig att hålla tyst.

    Men låt oss säga att du skulle ha vissa autistiska drag (som man kan utan att vara så autistisk att man skulle få en diagnos). Då skulle det snarare vara han som borde anpassat sig extra mycket, för du kan ju inte rå för din "autism" lika litet som någon som är rullstolsbunden.

    Dvs den som har svårigheter ska inte skämmas, däremot ska förstås partnern ta hänsyn till dessa svårigheter.

    Skuldbeläggandet är ett sätt att manipulera dig. Plötsligt måste du försvara dig för att du inte är tillräckligt anpassningsbar, för känslig/autistisk whatever istf att ni diskuterar sakfrågan. Han agerar enligt principen "anfall är bästa försvar". Vill du verkligen leva så resten av ditt liv?


    Så otroligt bra skrivet.
Svar på tråden Jag hatar barnvecka