• Anonym (Ts)

    Är det verkligen okej att välja bort/prioritera annat före sitt barn och bara vara närvarande när man behagar?

    Som förälder alltså.

    Har en nära vän till mig som har barn och som separerat från sin man och vi samtalade lite om detta. Hon tycker självklart att hela situationen som varit med honom har varit jobbig och jag förstår henne. Han har inte tagit något ansvar under hela barnets liv, och barnet är närmare ett år gammal. Han har, som jag förstått det, inte varit särskilt närvarande, och speciellt inte sen de separerade, han har prioriterat annat och bara träffat barnet på hans villkor och när han velat. Man skulle kunna säga att han har valt bort barnet på ett sätt, för att ha ett eget liv, leva singellivet och leva det fullt ut, vad det nu innebär förutom alkohol och kvinnor. Dom har ett umgängesschema (dock inte i skrift) nu med bestämda dagar som de ska ses på men han avbokar titt som tätt eller struntar helt i att varken höra av sig eller dyka upp. Sköter schemat ibland men ibland inte. På hans villkor, som sagt.

    Och jag anser att det är orättvist och elakt av honom att lägga allt det jobbiga, allt ansvar, allting! på mamman för att han själv inte har lust just nu. Som jag förstod det så tycker han inte att barnet är stort nog / kul nog att umgås med ännu, och tar därför inget ansvar. Men kommer börja göra det när barnet är äldre. Men jag tycker inte att man kan skjuta upp sitt föräldraskap så, är man förälder så är man - oavsett vad. Inte på ens egna villkor, inte ?i framtiden? blabla, utan NU och Oavsett! Har en känsla av att han tror att det är lättare med barn ju äldre barnet blir också.. som att han slipper undan.

    Min fråga till er är väl vad tycker ni? Har han rätt att prioritera annat och strunta i att ta något ansvar nu och ändå kräva saker sedan? Hur mycket har han egentligen att säga till om när han inte ens är närvarande eller sköter det umgängesschema dom satt upp? Jag tänker lite att han antingen är IN, dvs 100% förälder (lika mycket som mamman) eller out, och då inte alls. Umgänge kan dom ha oavsett tänker jag men han kan inte kräva saker sen om han inte brytt sig ett dugg om ansvar eller att lägga någon grund (förutom sporadiska träffar) till någon slags relation med barnet under hela början av barnets liv. Hur tänker ni?

    Vad kan jag råda henne att göra? Jag vill kunna stötta och komma med bra råd men har själv ingen susning om någonting vad gäller detta så det är svårt. Dumt att vända sig hit kanske men jag ger det ett försök iallafall!

    Vi har även pratat om umgänge i framtiden mellan pappan och barnet och hon vet inte hur hon ska göra där, jag har försökt prata lite men jag kan som sagt ingenting vad gäller barn. Så vad är/skulle kunna vara ett logiskt upplägg vad gäller deras umgänge, om han skulle vilja utöka det någon gång dvs? (och han och barnet inte har den starka grunden tänker jag) Kan han ha umgänge med barnet hur som helst och hur mycket som helst eller är det något som får trappas upp? Ni får gärna ge era tips så kan jag föra vidare det :) allt är välkommet!

  • Svar på tråden Är det verkligen okej att välja bort/prioritera annat före sitt barn och bara vara närvarande när man behagar?
  • Anonym (Prioritera)

    Föräldrar behöver prioritera andra saker före barnet såklart.

    Det kan handla om att prioritera sin fysiska/ psykiska hälsa eller andra behov som är viktiga. Så att man inte krymper som människa!

    Men i majoriteten av fallen ska barnens behov gå före.

    Att systematiskt alltid låta egna behov gå före barnets är ofta ett tecken på psykisk sjukdom/missbruk eller personlighetsstörning.

  • Anonym (K)
    Anonym (.) skrev 2020-08-01 09:30:27 följande:

    Begå aldrig samma misstag igen och tro att man måste ha samma åsikt bara för att man har samma erfarenhet i bagaget. Man kan alltså ha olika åsikter fastän man har varit med om exakt samma sak.

    "Fundera lite själv hur du hade känt om ditt barn inte hade varit viktig för den andra föräldern."

    Varför tror du att barnet inte är viktig för pappan? Du lägger dina egna värderingar i pappans knä och påstår saker om honom du knappast känner till. Du känner till hans yta, att han vill vara singel och jagar tjejer. Du visar tydligt att du lider av moralpanik.

    Googla lite på depressioner och hjälp från sjukvården. Det finns oftast ingen som helst hjälp utan sjukvården delar mest ut piller och det är ärligt oftast inte det folk behöver. Så öppna dina fördomsfulla ögon och inse att världen inte är så svart eller vit som du tror. Du anser att HAN ska ändra sig för att duga som förälder. Även du måst ändra dig och ditt sätt att tänka, för de allra, allra flesta föräldrar gör så bra de kan efter de förutsättningar de har. Även en missbrukande förälder gör så bra de kan - efter de förutsättningar de har.

    Sen räcker det inte ibland, att göra så bra som man kan, som det kanske kan vara med denna pappa. Men hur han anstränger sig eller inte känner du tydligt inte till utan det är en massa moralpanik du lägger på honom. För ärligt, du lär inte haft djuplodande samtal med honom om hans känsloliv och känslor kring vad som är viktigt, hur han anstränger sig osv.


    Jag behöver faktiskt inte googla depressioner då jag lidit av det sen jag var 12 år. Jag har tyvärr förlorat vänner som haft svåra psykiska åkommor. Och jag anser fortfarande man faktiskt har ett ansvar att söka hjälp hos sjukvården när man har barn. För då har du ett ansvar. Och informera mamman varför man inte träffar sitt barn. Sen så kan man faktiskt skicka egenremiss till psykolog/kurator/terapeut och få 5-10 ggr för 100 kr/gång om man inte bara vill ha tabletter. Och tänker man som du då kan ju mamman med lägga sig ner och ge upp för hon är kanske också är ledsen. Så får barnet ingen omvårdnad.

    Jag ser här till barnets bästa. Det är jätteviktigt för så små barn att få en bra anknytning och träffas regelbundet. Och ja det är bara HAN som kan ändra sig för att duga som förälder. Inte barnet och inte mamman. Sen ska barn skyddas från missbruk. Gå runt och lalla med missbrukare som du tycker så har vi snart en ny lilla hjärtat. För mamman till lilla hjärtat gjorde ju så gott hon kunde med sina förutsättningar eller?

    Som förälder så måste man anstränga sig för barnets skull.

    Du tycker jag är hård men det är barn vi pratar om.
  • Jemp

    Varför ska du ge henne råd?

    Självklart beter sig pappan uselt och det är inte okej. Men nan kan tyvärr inte tvinga honom heller. Om han har vårdnad har han bestämmanderätt och även att det kan krävas hans tillstånd för skolansökningar etc. Ev flytt också? Även om han inte har vårdnad har han umgängesrätt.

    Så länge han inte är skadlig för barnet har han rätt att träffa det. Det kan hon inte neka. De kan också få hjälp med schema via familjerätten. Ja, om umgänget ska utökas måste det såklart ske stegvis.

  • Anonym (.)
    Anonym (K) skrev 2020-08-01 10:30:49 följande:
    Jag behöver faktiskt inte googla depressioner då jag lidit av det sen jag var 12 år. Jag har tyvärr förlorat vänner som haft svåra psykiska åkommor. Och jag anser fortfarande man faktiskt har ett ansvar att söka hjälp hos sjukvården när man har barn. För då har du ett ansvar. Och informera mamman varför man inte träffar sitt barn. Sen så kan man faktiskt skicka egenremiss till psykolog/kurator/terapeut och få 5-10 ggr för 100 kr/gång om man inte bara vill ha tabletter. Och tänker man som du då kan ju mamman med lägga sig ner och ge upp för hon är kanske också är ledsen. Så får barnet ingen omvårdnad.
    Jag ser här till barnets bästa. Det är jätteviktigt för så små barn att få en bra anknytning och träffas regelbundet. Och ja det är bara HAN som kan ändra sig för att duga som förälder. Inte barnet och inte mamman. Sen ska barn skyddas från missbruk. Gå runt och lalla med missbrukare som du tycker så har vi snart en ny lilla hjärtat. För mamman till lilla hjärtat gjorde ju så gott hon kunde med sina förutsättningar eller?
    Som förälder så måste man anstränga sig för barnets skull.
    Du tycker jag är hård men det är barn vi pratar om.
    Jo det behöver du därför att psykisk ohälsa är olika för olika människor och vården skiljer rejält beroende på var man bor.
    Du tror alltså att du kan applicera dina erfarenheter av din ohälsa på alla andra människor. Så kan man självklart inte göra. Men å andra sidan stämmer den oflexibla inställningen "alla ska söka vård" väl in med diagnosen.

    nej du ser inte till barnets bästa utan har det som förevändning för att se till ditt eget bästa. Det är ett extremt vanlig företeelse hos kvinnor, att de kallar sitt eget bästa, sina egna intressen för "barnets bästa".

    Nej, jag tycker inte att du verkar hård, bara oreflekterande, onyanserad och saknar självinsikt. Det låter hårt men du påstod att jag tycker saker om dig som person, jag rättade bara de felaktiga antagandena du gör om mig och de åsikter jag har om dig.
  • Anonym (Sara)

    I praktiken har föräldern rätt ill umgänge med sitt barn. Rent formellt heter det att det är barnets rätt men rent praktiskt blir det tvärtom eftersom det utgår från vad föräldern vill.

    Det spelar ingen roll om man varit frånvarane de första åren, umgängesrätten finns ändå. Det är alltså inte så att man har mindre rätt till kobtakt med sitt barn för att man valt bort kontakten tidigare.

    Däremot måste ju naturligtvis umgänget läggas upp efter barnets bästa. Det är inte så att man kan dyka upp som gubben i lådan efter år av frånvaro för att kräva v/V på en gång. Men orsaken är att det inteskulle vara lämpligt för barnet, inte som nåt straff för tidigare beteende.

    Med en uf som krånglar med umgänget är det bra att ha ett skriftligt avtal om umgänge. Det kan familjerätten på soc hjälpa till med. Det är nog bra för din vän att ta alla uppgörelser med papoan tillsammans med familjerätten för att få ett bra upplägg och stöd.

    Har de ett scehma är det på umgängestiden som uf får träffa sitt barn. Hen kan alltsåinte kräva umgänge när som helst och kräva att bf och barn anpassar hela livet efter detta. Väljer han att inte umgås på umgängestiden är det hans anvsar. Däremot kan man aldrig tvinga en förälder att träffa sitt barn och jag tror inte man kan bli av med schemat för att man inte följer det. De konaekvenser som finns i systemet är som jag förstår för det motsatta, om bf krånglar med umgänget. Men detta kanske det finns någon anban som vet mer om?

  • Anonym (K)
    Anonym (.) skrev 2020-08-01 10:38:28 följande:

    Jo det behöver du därför att psykisk ohälsa är olika för olika människor och vården skiljer rejält beroende på var man bor.

    Du tror alltså att du kan applicera dina erfarenheter av din ohälsa på alla andra människor. Så kan man självklart inte göra. Men å andra sidan stämmer den oflexibla inställningen "alla ska söka vård" väl in med diagnosen.

    nej du ser inte till barnets bästa utan har det som förevändning för att se till ditt eget bästa. Det är ett extremt vanlig företeelse hos kvinnor, att de kallar sitt eget bästa, sina egna intressen för "barnets bästa".

    Nej, jag tycker inte att du verkar hård, bara oreflekterande, onyanserad och saknar självinsikt. Det låter hårt men du påstod att jag tycker saker om dig som person, jag rättade bara de felaktiga antagandena du gör om mig och de åsikter jag har om dig.


    Ja jag är medveten av det. Men jag har även fått träffa de som har väldigt svåra psykiska sjukdomar och störningar. Och ser hur de kämpar om ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Det är ingen som kommer och botar ens psykiska ohälsa åt en. Utan man måste be någon om hjälp. Och jag är medveten att det inte alltid är lätt men alternativet att ligga och stirra i väggen och ta livet av sig är bättre?

    Spännande vilken diagnos gissar du på då?

    Vad ska mamman och pappan göra här då enligt dig? För att vara frånvarande förälder bra för barnet? Har du erfarenhet av små barn? Anknyting för att göra de trygga påbörjas direkt från födslen och är mega viktig. Anknytning görs genom att vara med barnet.

    Vette sjutton vad du snackar om, att jag hade skrivit något om vad jag tror du tycker som mig om person? Jag skrev bara jag behöver inte googla. Sen bryr jag mig inte om vad du tycker om mig som person faktiskt.
  • Anonym (H)

    Nej , det är inte okej.

    Men som tur är barn inte dumma i huvudet , så dessa föräldar får ofta samma behandling av barnen när de får bestämma själv.

  • Anonym (Ts)

    Tack för era svar hittills!

    Fråga: Hur skulle en eventuell upptrappning av umgänge kunna se ut då? Om han nu skulle vilja det i framtiden dvs.

  • Drottningen1970

    Såklart är det både fel och omoraliskt. Men det är inte olagligt och det finns inte ett smack att göra.

    De träffar som ändå blir av är det liksom bara att vara tacksam för. Det enda som är värre ur barnets perspektiv är om pappa helt skulle försvinna ur bilden. Så att säga antingen är du in eller out är inte ett alternativ. Smulor är bättre än inget alls rent krasst.

  • Drottningen1970
    Anonym (.) skrev 2020-08-01 10:13:41 följande:

    Du har så fel som bara en anonym medlem på familjeliv kan ha.

    Lagen utgår från föräldrars rätt till barnet och inte tvärt om som du påstår.

    Att du tycker så är en helt annan sak.

    Du måste alltså lära dig att skilja på ÅSIKTER och FAKTA.

    Och

    Din ÅSIKT väger mycket lätt gentemot FAKTA.


    Det vederbörande säger stämmer. Det är barnet som har rätt till umgänge inte föräldern. Alla domar formuleras på det viset.
  • Anonym (Sara)
    Anonym (Ts) skrev 2020-08-01 19:45:25 följande:

    Tack för era svar hittills!

    Fråga: Hur skulle en eventuell upptrappning av umgänge kunna se ut då? Om han nu skulle vilja det i framtiden dvs.


    Det beror ju naturligtvis mycket på när detta sker, om ett år eller sju år tex. Steg ett måste jua vra att nuvarande schema följs (eller ändras). Men som sagt, när/om det blir aktuellt tycker jag att din väninna ska ta kontakt med familjerätten som kan hjälpa till att föra ett samtal mellan föräldrarna och skriva avtal.
  • Physalis
    Anonym (Ts) skrev 2020-08-01 19:45:25 följande:

    Tack för era svar hittills!

    Fråga: Hur skulle en eventuell upptrappning av umgänge kunna se ut då? Om han nu skulle vilja det i framtiden dvs.


    Jag tycker ditt råd till sin vän ska vara att ha kontakt med familjerätten. Det är de som jobbar med vårdnad och umgänge. De kan reglerna och har hjälpt till med såna här situationer många gånger så de har nog bra tips på hur hon ska göra för att följa reglerna utan att behöva dansa efter pappans pipa.
    Korrekturläser som en kratta
  • Anonym (faktor)
    Anonym (.) skrev 2020-08-01 10:13:41 följande:
    Du har så fel som bara en anonym medlem på familjeliv kan ha.

    Lagen utgår från föräldrars rätt till barnet och inte tvärt om som du påstår.

    Att du tycker så är en helt annan sak.
    Du måste alltså lära dig att skilja på ÅSIKTER och FAKTA.
    Och
    Din ÅSIKT väger mycket lätt gentemot FAKTA.
    T.ex BRIS har bättre koll på det där än du:

    Barnets rätt till umgänge

    Om ett barns föräldrar separerar och barnet bor hos den ena föräldern har
    det rätt till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med.
    Det är viktigt att förstå att begreppet umgänge i första hand syftar till
    barnets rätt till umgänge med
    den förälder det inte bor tillsammans med.
    Det är inte fråga om den förälderns rätt till umgänge med barnet.


    Det finns ingen absolut plikt för barnet att umgås med en förälder,
    men det anses normalt vara till fördel för barnet att ha kontakt med och
    umgås med båda sina föräldrar. En förälder har inte någon absolut rätt
    till umgänge med sitt barn. Om barnet inte vill träffa den förälder det
    inte bor hos finns det möjlighet att barnet och föräldern har kontakt
    på annat sätt.


    Att umgänge kan ske genom annan kontakt är inte avsett att begränsa
    barnets rätt att träffa den andra föräldern. Möjligheten är tänkt att
    användas i undantagsfall där ett vanligt umgänge inte kan komma till
    stånd i någon egentlig utsträckning. Så kan ibland vara fallet om
    föräldrarna bor långt ifrån varandra eller om en förälders rörelsefrihet
    är begränsad på grund av exempelvis långvarig sjukhusvistelse.


    Ett annat exempel är om barnet och föräldern sedan en längre tid inte
    har haft någon kontakt alls eller endast i mindre omfattning.
    Under en inledande period kan ett umgänge genom tex. telefon då
    framstå som bäst för barnet.

    https://www.bris.se/for-vuxna-om-barn/barnets-rattigheter/vardnad-boende-umgange/

    Och det finns givetvis även en anledning till att alla riksdagsmotioner talar
    om om barnets rätt till umgänge med förälder och inte vice versa:

    https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/barns-ratt-till-umgange-med-narstaende-personer_H502424 

    Så, kan du erkänna att du har faktamässigt fel nu eller är du en genuint
    omogen människa som alltid borde ignoreras?

Svar på tråden Är det verkligen okej att välja bort/prioritera annat före sitt barn och bara vara närvarande när man behagar?