MRAKas skrev 2020-08-13 14:00:50 följande:
Nä
Du valde att inte svara på det eftersom jag just gav ett exempel på just hur det visst finns gråskalor, det är skillnad på barn och vuxna, och att det är skillnad på olika handlingar.
Något som du i tidigare inlägg hävdade att jag inte var kapabel till.
När du i rollen som förälder tvingar ditt barn att följa lagar och regler som samhället har satt upp så gör du inte på något sätt fel, tvärtom så är det din PLIKT som förälder att göra det, o det gör dig absolut inte till någon "diktator".
Att sen lära sina barn att koppla ihop handling med konsekvens redan från tidig ålder är något som de senaste generationerna föräldrar till stor del helt verkar ha tappat greppet om.
Man är så rädd för att vara "dum o elak" mot sitt barn, eller rädd för att "göra det ledset", eller orkar bara helt enkelt inte ta fighten o låter barnet diktera villkoren i familjen.
Eller också kanske man är klok som väljer att inte straffa barn för att få dem att göra som man vill. Forskningen visar att negativ förstärkning inte fungerar.
Om man vill få ett givmilt, generöst, fredligt och älskvärt barn behöver man själv uppträda givmilt, generöst, fredligt och älskvärt.
Det man lär barnet när man ger det ett straff som inte är proportionellt mot handlingen som barnet utförde är att det är rätt att ge andra denna typ av oproportionerliga straff. Det riskerar att medföra att barnet svarar med ännu mer våld när det blir utsatt för våld eller provokation.
Positiv förstärkning fungerar bättre. T.ex. så kan kommentaren: "Om ni slutar slåss så kommer ni få sockervadd på nöjesfältet när vi kommer dit", vara ett bättre sätt att lösa konflikten på. Det är bättre effekt på att belöna positivt beteende än att straffa negativt uppträdande.
Jag tänker att det är viktigt att man som förälder ser till barnets kognitiva förmåga när man tänker kring ett barns handlingar i dessa situationer. Om barnet får svårt att kontrollera sina känslor är det förälderns roll att gå in och visa barnet hur man kan lösa situationen på ett konstruktivt sätt. Helst innan det har gått för långt och utmynnat i våld. Det är ett betydligt bättre sätt att försöka vara där på plats i situationen och styra in barnet på rätt tänk istället för att straffa barnet i efterhand. När man sätter krav på barnet behöver de kraven vara möjliga att uppnå utifrån barnets mognad. Det är verkligen knasigt att sätta samma krav som man gör på en vuxen som har alla sina kognitiva förmågor fullt utvecklade.
De flesta barn har svårt att reglera sina känslor i vissa situationer eftersom deras kognitiva funktioner i hjärnan inte har hunnit utvecklats tillräckligt. Det kan vara lika omöjligt för ett barn att inte agera impulsivt som det kan vara för en rullstolsbunden att springa ett 100-meterslopp.
Men det är förstås olika för olika barn. Somliga barn har bättre självreglering och andra har sämre. Har de bättre självreglering uppför de sig i regel betydligt bättre än genomsnittet, och för de barnen finns det ingen anledning att använda straff eftersom de nästan alltid uppför sig i enlighet med de vuxnas krav. Hos de barnen med mindre utvecklade kognitiva förmågor funkar straff väldigt dåligt eftersom de ändå inte kan kontrollera impulsen. Straff gör dock att de sannolikt blir tveksamma att erkänna vad de gjort, gärna skyller på andra och allmänt mer motsträviga till att ta upp sina problem med de vuxna. Ungefär som att barnet inte berättar att det blev sexuellt antastat till den vuxne eftersom den tagit godis utan att be om lov.
.
