När ni plugga, stötta era föräldrar er?

Jag fick ingen ekonomisk hjälp, båda mina (separerade) föräldrar hade det inte jättefett när det kom till pengar. Jag tog fullt studielån, såg till att leva billigt, och extrajobbade varje helg och lov året runt i fyra år för att kunna ha det helt okej. 
Däremot var jag noga med vad jag önskade mig i julklapp och födelsedagspresent och kunde t.ex. önska mig specifika presentkort till butiker/företag där jag visste att jag behövde något viktigt, eller så önskade jag mig 3-månaders eller 6-månaders busskort. Mina föräldrar tyckte alltid jag önskade mig tråkiga saker men jag hade stor nytta av dom grejerna. 

Absolut inte. Jag fick leva på studielån. Så fort gymnasiet var avklarat fick jag börja betala hyra hemma tills jag flyttade ut. 

Jag fick även betala för min egen moped, dator, bil och möbler i mitt rum. Detta genom sommarjobb. 

Vi stöttar vår son och hans familj medan sonen pluggar. De(han, hans fru och nyfödda bebis) bor hos oss. De bidrar med en symbolisk summa för att de vill, de försörjer sin son och frun hjälper mig mycket i hushållet.  Sonen arbetar vid sidan av också, men vi ser gärna att han sparar pengarna. Han är snart färdig och då kan han köpa ett trevligt hus till sin familj istället för att de skulle börja sitt liv i en sketen förort och tvingas lämna bort sina småbarn. Eftersom att de bor hos oss kunde de gifta sig och skaffa barn ungt utan att behöva sätta sig i otrygghet. 

Nix fick aldrig pengar i handen eller så, men jag sparade pengar ändå på att bo kvar hemma de första studieåren. Jag betalade halva hyran hemma (det var bara jag och min förälder så vi delade rätt av på hyran), min egen mat, min egen mobil och såklart mitt busskort och alla andra övriga utgifter som bara rörde mig, tog också en och annan gemensam räkning (el eller hemförsäkring ex) därutöver, betalade så klart bensinen jag använde, men det blev ändå betydligt billigare om jag skulle bott helt själv.

Det jag "fick" var nog att jag fick hänga med helt gratis när min förälder med särbo hyrde stuga på sommaren. Jag brukade då hänga med under någon vecka medan de var där under hela sin semester (dvs 5-6 veckor).

Jag skulle få 5000kr i månaden men tackade nej.

Jag fick krislåna 5000 en gång när jag inte hade pengar till hyra och mat. Fick betala igen efter studierna när jag fick ett jobb.

Har jag sagt att jag inte tagit studielån? 

Nej jag fick ingen ekonomisk stöttning när jag pluggade, och inget sparat när jag flyttade hemifrån.

Har blivit bjuden på resa vid nåt tillfälle dock men inget för att klara vardagen. Inga problem heller och behövde inte jobba.

Jag pluggade andra halvan av -90 talet och hann precis ha den gamla modellen för CSN.

Mina föräldrar gav mig inga pengar men jag hade heller aldrig några problem att klara mig på studielånet + bidrag. De somras jag sommarjobbade brukade jag låta bli att ta lånedelen på hösten för att pengarna räckte ändå.

Bodde i korridor större delen av tiden med typ 2000 kr i hyra. När jag under en period bodde i en två med min pojkvän så var hyran högre (minns inte exakt) men då fick vi bostadsbidrag i gengäld. Minns inte siffror nu men tror man fick ut typ 7000 med lånedelen på den tiden.

Inget fel på det, om det fungerar för er. Men jag tror få ser er situation som någon slags idyllisk förebild att avundas.  Själv hade jag definitivt i det läget väldigt mycket hellre bott med min egen familj i ett eget hem i en "sketen förort" än hemma hos mamma och pappa. Och att frun ska behöva hänga med sin svärmor hela dagarna, och hjälpa henne med hushållet...nope. Inget för mig, eller typ någon jag känner.

Men igen - fungerar det för er är det såklart bra. Det är ju allt som räknas.

Inget fel på det, om det fungerar för er. Men jag tror få ser er situation som någon slags idyllisk förebild att avundas.  Själv hade jag definitivt i det läget väldigt mycket hellre bott med min egen familj i ett eget hem i en "sketen förort" än hemma hos mamma och pappa. Och att frun ska behöva hänga med sin svärmor hela dagarna, och hjälpa henne med hushållet...nope. Inget för mig, eller typ någon jag känner.

Men igen - fungerar det för er är det såklart bra. Det är ju allt som räknas.

Fine, men jag håller inte med. Att ha barn i ett otryggt område är inte roligt eller ens att rekommendera. Grejen är också att om de skulle börjat sitt familjeliv ihop i en lägenhet i en förort så hade de inte kunnat spara särskilt mycket pengar och det hade tagit mycket längre tid att komma därifrån. Plus att båda hade behövt jobba och barnen hade behövt lämnas bort. Inte att föredra. Svärdottern hjälper mig gärna i hushållet. Det enda vi kräver är att de drar sin börda i hushållet, men hon hjälper mig gladeligen med så mycket mer. Inom ett år kan de köpa ett hus i ett trevligt och tryggt område. Det är det värt alla gånger. 

 Anekdotiskt, men ändå: jag bodde i båda dom miljöerna som barn. I lägenheten i förorten och i den fina villan i idylliska området.

Lägenheten i förorten vann by far. Många vänner på gården (fanns alltid tillräckligt många för att dela upp lag när vi ville spela fotboll), det hände alltid något. I villaområdet härskade en känsla av jobbig duktighetsångest. Det såg fint ut, men människorna var sådär svenskt själsligt döda. Och bara "svenskar".

Som vuxen har jag också bott i olika områden. Och skulle som sagt by far välja en lägenhet i en förort  och ett eget liv mot för att sitta hemma med mamma och pappa efter 20. Men, igen - alla gör olika val. Rätt eller fel finns inte.

Mina föräldrar hjälpte mig genom att jag fick stanna hemma hos dem under min tid som universitetselev. De tvingde mig inte att betala hyran trots att jag hade ett deltidsjobb. De stod också för familjeresan under varje sommarlov. Mina föräldrar sa alltid till mig "vi vill inte att du ska börja ditt vuxna liv med onödiga lån".