En person som alltid hamnar i drama och konflikter?

Hon verkar ganska lik mig faktiskt. Jag är värdelös på småprat, går alltid rakt på sak och är sjukt bra på att dölja att jag faktiskt är en väldigt snäll och omtänksam person. Som ung var det inga problem, mitt raka sätt uppfattades som rätt "coolt" och jag skulle nog säga att jag var rätt populär fram till ca 25-årsåldern.

Men sedan när jag börjat mitt vuxenliv så har jag haft svårt att skaffa nya vänner, de flesta tycker nog att jag är lite konstig. Och precis som din flickvän är jag inte "stolt ärlig men egentligen oförskämd" utan jag säger bara till när saker är fel och krusidullar inte runt det och har en ganska stark känsla av rätt och fel och vill att saker ska bli så bra som möjligt (varenda grej du beskrivit om din tjej så tycker jag hon gjort rätt). 

Nu när jag är 40+ så börjar jag äntligen lära mig lite bättre men jag började arbeta med det här först för några år sedan så din tjej har ju chansen att passa in mycket snabbare. Här är lite tips från mig: 

* Välj striderna, backa och svälj och gå hem och berätta hur korkade grejer hon var tvungen att bevittna för dig istället. Låt andra fortsätta vara lyckligt okunniga. 
* Köp boken Bemötandekoden och läs den. Jag gissar att din tjej precis som mig är en logisk person och den har hjälpt mig att kunna identifiera både var jag själv och andra befinner sig i situationer som skulle kunna leda till konflikt och hur jag ska agera för att få en samsyn istället för att ge en föreläsning. 
* Träna på att lyssna  och bara hålla med den andra även fast man tycker annorlunda. Det här brukar jag träna på med uberchafförerna, hos frisören och liknande.

Jag hade nog inte pallat med att jobba med en majoritet kvinnor.

Jag kan höra på en del trams vid fikabordet utan att lägga mig i, men börjar någon reka kristallhealing mot cancer och påstår att det är livsfarligt att använda mikrougn så får dom en dos naturvetenskap rätt i planeten. Eftersom mest kvinnor och lågutbildade går på sånt trams är jag dock rätt förskonad från det i min vardag.

Fördelen med det manliga sättet är att man kan vara osams utav helvete en stund, men sen löser man det och ingen går och ältar det i sex år efteråt, som kvinnor gör. Jag tar inte åt mig personligen om någon exploderar i stunden, en del personligheter gör det och menar inte så mycket med det, ibland är det kanske bara ren stress. Ut med det bara och sen lugnar vi ner oss och jobbar vidare. I en kvinnlig miljö hade det varit gråt och tandagnisslan och chefssamtal och kristerapigrupp och emotionella stödkaniner nästa...

Orka ...?

Jag vill också kommentera att det inte handlar om att alltid ha rätt och veta bäst. Utan det handlar om oförmågan att vara tyst när andra uppenbarligen har fel eller gör fel.

Och för mig är det kombinerat med att inte ha några som helst problem med att andra rättar mig om jag gör/har fel utan det är något jag uppskattar att de gör så att jag kan lära mig och bli bättre. Skulle gissa att det är så för TS sambo också. 

Men som sagt, jag har lärt mig att vara tyst om det inte har någon större betydelse och att linda in det när det handlar om viktiga saker och att bara ta striden om det är något som allvarligt (som t.ex. om en väninna till mig skulle berätta om att hon var otrogen och övriga satt och hejade på).

Om det är det enda problemet med henne och att du inte t ex ser ett mönster av följande i hennes beteende t ex:

Nedvärderande mot andra
Allt är alla andras fel
Utskällningar som inte står i proportion till vad som hänt
Pratar huvudsakligen om sig själv och tycks störas av när andra tar plats
Empatilös
Straffar med "silent treatment" eller annan härskar-hämndteknik när hon blir kränkt
Lättkränkt
Svårt att sätta sig in i andras situation och tycker inte att den vinkeln är intressant överhuvudtaget.

... då kan det vara en diagnos ...