Arg blivande trebarnsfar

TS du skulle stått på dig i din tanke att inte ha fler barn. En man i min vänkrets genomgick en vasektomi efter tvillingfödsel.  Hans sambo ville ha fler, men han insåg att varken deras förhållande eller deras ekonomi skulle räcka till. Strongt och rationellt av honom tycker jag. Egoistiskt och känslokallt säger andra.
Att ta hand om ett barn med Downs syndrom är ingen dans på rosor och kan bli en tipping point för ditt äktenskap - inse det. Din fru har i mitt tycke har agerat känslomässigt och egoistiskt. Konstigt dock att alla svar kom så sent att abort inte kan göras. Men - kanske inte för sent ännu?

Jag förstår att du är arg och ledsen. Det har du all rätt att vara, däremot får du akta dig för att fastna i de känslorna och bli bitter.

I slutändan var det trots allt ditt beslut att gå med på att skaffa ett barn till. Att skaffa barn är ett djävla chanstagande. Jag ville egentligen inte alls ha barn men min man ville så jag gick med på att skaffa ett. Fick tvillingar som skadades vid födseln och har nu ett helt annat liv än vad jag tänkte mig.

Jag älskar mina barn men det är ok att sörja och vara arg över att livet inte blev som man tänkt sig. Man gråter och klagar lite, springer en runda eller vad man behöver och sen biter man ihop och gör vad som krävs.

Försök komma ihåg att du älskar din fru och behåll fokus på hur du vill vara som människa, men tillåt dig att känna det du känner, det är den enda vägen framåt.

Ja jag tänkte igenom. De står inför ett väldigt svårt val och oavsett vad de beslutar så kommer någon att bli bitter på den andra. Och då är frågan vilken bitterhet som kommer vara den värsta både vad gäller att komma över och för att kunna få relationen att hålla. 

Det är klart att vi var medvetna om att något kan hända vid födseln eller att barnet har något som inte går att upptäcka innan. Men vissa saker går att upptäcka innan och då är det väl ändå bra att redan innan ha diskuterat igenom hur man ser på den saken. 

Och om vi hade fått ett barn som skadat sig vid födseln så hade det såklart varit lika älskat men det hade säkerligen lett till det scenario jag skrev också med att ansvaret skulle bli mitt och jag skulle bli arg och bitter över det och vårt förhållande skulle spricka.

Fast det går ju också att acceptera läget, ta ett steg i taget och kämpa tillsammans. Arbeta med känslorna och kommunicera.

Och vad säger frun? OCH är det för sent för abort? (ursäkta men en tanke)!.....OCH vad menar du med att barn som är 6....7 år är "ganska självgående"? De är ju småbarn!

Separera då, och ha de två äldre varannan vecka så kan hon stå där med sina trea.

Visst kan man bestämma att en förälder har huvudansvar. Så var det ju alltid förut (men outtalat. Det var mamman.) Det var mina premisser för att skaffa barn. Pappan tar hand om det mesta (Håller reda på saker, planerar, packar skolväskan, kör till fritidsaktiviteter...)
Det det kostar, är ju att man inte blir lika nära sitt barn.

Det är inte för sent, hon är i vecka 20 men Socialstyrelsen skulle garanterat godkänna pga missbildningen och DS.

En bekant fick ett barn med DS för 2 år sedan. De visste inget före förlossningen. Hon blev sjukskriven för depression första tiden och de första 2 veckorna kunde han inte prata om bebisen utan att spy. Nu älskar de sitt barn och pappan är som på moln när han berättar om honom.

Så jag förstår din rektion, det är jätteomställande. Men jag läser också i din text att du verkligen älskar din fru, ni kommer fixa detta!

Ett tips är att gå med i grupper på facebook som handlar om DS, förälder till DS, anhörig till DS osv... Läs hur andra i samma sits lever sitt liv, prata av dig med dom hur du känner, 80% har säkert kännt samma som du...

Samma sak gäller armen, se om du kan hitta grupper som varit med om liknande för att inse vad som kommer.

Och japp, var arg ett tag, sedan jobbar du vidare och framåt :)

Det är deras barn, inte hennes. Man är två om att göra barn och han gick med på det så hans val också. 

Beklagar verkligen er situation och det är väl i grunden lika illa att tjata sig till barn som det är att gå med på barn om man inte egentligen vill.

Men nu är det som det är.

Jag tror ni båda kunde ha nytta av att läsa lite i föräldragrupper på nätet för barn med avvikelser. Både för att ha rimliga förväntningar om ni får detta barnet, och för att bli av med en del irrationella rädslor och landa i fakta.
De som vet hur det livet levs är de som ger bäst stöd för beslut.

Fundera även på vad detta gör med ekonomin, möjligheter att resa och ta hand om övriga barn. Det blir kanske inte lätt att klämma in aktiviteter för dem när ert minsta barn kanske har operationer med påföljande vårdbesök regelbundet flera gånger i veckan första åren. 

Du kan aldrig tvinga din fru att avsluta graviditeten om hon inte vill, men ni behöver båda förstå vilken ökad arbetsbörda detta innebär. Samtidigt kommer ni och era barn att få en massa ny kunskap och kanske en annan livssyn på grund av detta lite annorlunda barn. Vad är egentligen viktigt i livet?

Exakt!
Och det är inget man vet från början.
Innan barnet är fött och blivit några år.

Det är alltid en sorg att få ett barn som inte är friskt. Det är många tankar och känslor med i det hela.

Gå och prata med någon, för du behöver få hjälp att navigera bland dina känslor men sedan behöver du även få lite kunskap om just DS.

Gå inte runt och var arg för din fru har inte gjort något som såg till att barnet är som h'n är.
Men ni behöver stötta varandra för tro inte för en sekund att din fru tar nyheterna med en klackspark.

Gå ut och sparka på ett träd bli av med aggressionerna och ilskan men när du kommer hem ska du stötta din fru.
Ni är båda med på samma resa.

Sluta gnälla, ni kommer säkert bevittna en resa få människor varit med om och är helt övertygad om att de flesta människor är kapabla till att sätta sina egna behov åt sida för att ge de bästa förutsättningar de kan för sina avkommor.

Steppa upp nu och gör det bästa av situationen, den blir inte annorlunda för att du gnäller om det.

/ C

Ville bara skriva och säga att jag är imponerad över den mognad du uppvisar i dina inlägg i tråden. Det är uppenbart att du är en ansvarstagande individ som älskar din familj - inte någon vekling som förväntar dig ständig lycka och flyr så fort det blåser motvind. Som vissa som svarat här i tråden...

"Abort!" "Oj, är det för sent? Lämna frun istället!" Jäkla slit och släng-samhälle vi lever i, till och med familjen ska kompromissas bort när det inte passar längre. Rådet är alltså att en vuxen man ska lämna fru och två barn att hantera något han själv inte klarar? Jösses, inte konstigt att svensken är olycklig om det är så låga förväntningar vi har på varandra när det gäller.

Till TS: Jag förstår dina negativa känslor. Jag hade också varit arg på frun i din situation, och ännu mer arg på mig själv. Det finns få saker som är värre än känslan av att ha satt sig själv i skiten. Men sen gör man som du redan verkar vara på väg att göra - tar sig samman och gör det bästa av situationen. Rakryggat ansvar, en dag i sänder.

Än så länge vet ni faktiskt inte riktigt vad ni har att vänta. Se vad ni kan ta reda på och gör det tillsammans. Prata mycket. Om rädslor, negativa känslor och förhoppningar. Det viktiga är att ni förbereder er mentalt tillsammans snarare än var för sig på var sitt håll. Var en enhet. Då är ni så förberedda ni kan vara, och sen får ni ta det som det kommer. Lycka till!

Vad störande det är hur alla ska lägga sig i.... Gör si gör så som om de satt med livets sanning. Så mycket skuldbelägganing ska läggas på frun, så hemsk hon är, tjatat till sig ett barn!! Hur kan ni ha så mycket åsikter, värderingar och dömmanden om det? Är ni på riktigt så perfekta själva? Om hon så gärna vill ha ett barn till och fråga mer än 1-2 ggr så är det ändå en normal grej som händer i ett förhållande. Och varför lägger ni er i att de ska göra abort? Han har inte ens sagt att han vill det och sen svarat att det inte är aktuellt och att frun inte kommer göra det, varför fortsätta tjata om det? "Är nog inte försent. Ni kommer få godkänt av socialstyrelsen" mm. Ovettiga råd! Mamman verkar ju vara riktigt bra iaf, tur det!!

Hur har det gått?

Tog ni inte NIPT?

Om ni är äldre menar jag.

Om man är orolig för avvikelser så hade ju ett sådant test varit på sin plats.

Men för sent nu, bara att gilla läget, och försöka göra det bästa av situationen. Barnet kommer du ju älska ändå och jag hoppas du går in helhjärtat i det hela.

Går i samma tankar, blir 40 nu och funderar p om vi ska ha en 3:a. Barnen sover bra, och skönt att kunna hitta på fler saker.

Har visserligen inga problem vare sig med sexandet och tycker det är ok att hänga i lekparken.

Men vi har två pojkar och ett barn med svårare avvikelser hade vi valt bort, det är vi överrens om.

Men man kan ju inte kolla allt, så man får ju göram det bästa för barnet som kommer.

Hur har det gått TS?