Vi kan inte prata med varandra

Vad händer om du säger (vid väl valt tillfälle, inte i samband med konflikt) att dina klagomål (du kanske inte håller med, men du vet att hon känner sig klagad på, så du kan avväpna ordet och ge henne att det nånstans är ett klagomål) är det mest konstruktiva sätt du har, de vilar på en välvilja. De syftar inte till att döma eller göra ner, utan att nå fram och utvecklas. Att du älskar henne innerligt trots det. Det står inte och faller på det, men det skulle göra dig så lycklig om hon kunde stanna kvar i samtalen, kanske sätt en tidsram för hur länge ett allvarligt samtal får vara. 

Säg också som det är, att du inte har en färdig lösning, du har bara ett mer trevande sätt att tänka högt. Du vill gärna att hon också tänker högt. 

Du träffar otroligt rätt i din gissning här. Både vad gäller hennes självförtroende och min fallenhet att direkt dyka på lösningen på olika problem. Jag vet om det här och att det är ett klassisk "manlig beteende"? Jag har försökt hålla tillbaka mig och bara sitta och lyssna på henne genom att ställa försiktiga frågor. Försökt bara sitta där som ett stöd. Även om det här är så olikt mig och det nästan gör ont i mig. Men jag kan inte påstå att det heller har hjälpt något. Allt bara rinner ut i ingenting. Sen är det så att det är enormt nedbrytande att sitta och lyssna på någon som ältar och ältar och går varv på varv i samma hjulspår och inte ens verkar vilja försöka ta sig vidare. Nu låter det här väldigt hårt och jag är inte så hård och kall mot henne. Men det kommer ju en gräns där man måste knuffas ur sitt sätt att tänka eller bete sig. 

Svårt....

Det där låter ju bra och jag försöker relatera till mitt förhållande. Jag kan direkt säga att "slå näven i bordet" aldrig kommer att funka här. Jag måste visa tydlighet på något annat sätt. Men jag vet inte hur. 

Det har ibland slagit mig att vi i vissa sammanhang har spelar "ombytta könsroller" om man skall se till de normer man kan förvänta sig. 

Jag och min fru har aldrig kunnat prata med varandra om problem som uppstår i vår relation. Precis som alla andra par så kommer vi ibland in i situationer där det börjar skava i vår relation. Det kan vara allt möjligt som ligger till grund för att ett avstånd mellan oss uppstår. Vi tappar bort varandra och slutar vara nära, intima och kärleksfulla. Precis som de flesta (?) andra par så försöker vi lösa problemen. Men vi lyckas aldrig. Vi  kommer inte ens nära att lösa något alls.

Vi bråkar inte. Vi skäller inte på varandra eller har några dramatiska utbrott. Utan vi bara glider ifrån varandra. Och i vår relation så är det i regel alltid jag som skall ta tag i det för att komma tillbaka på spåret igen. Jag skall inleda en diskussion som gör att vi hittar tillbaka till varandra. Gör jag inte det så glider hon mer och mer in i mörkret och kylan. Spelar ingen roll hur länge jag väntar på att låta henne ta ett steg. Det händer inte. 

Och för varje ny gång vi börjar bena i vad som hänt och som gjort att vi hamnat där vi är så känner jag av en allt stegrande rädsla från hennes sida. En rädsla för samtalet. En rädsla för att "det alltid är hennes fel". Det här får ju mig att kritiskt ifrågasätta mig själv och mitt sätt att prata med henne. Är jag fördömande? Är jag anklagande? Har jag en väldigt ensidig syn på varför saker har hänt? 

Jag anstränger mig enormt för att vara försiktig och hänsynsfull. Jag vill inte vara dömande eller uteslutande peka på henne. Vi är ju två i relationen. Samtidigt så är jag så pass rationell och nykter att jag inser att hennes rädsla ju naturligtvis kommer ifrån något. Något har ju lett till att hon alltid är orolig för att ha dessa samtal. 

Nu leder det ofta till att jag också försöker undvika att "prata ut". Vi hamnar ju alltid i samma negativa hjulspår. Det löser ju aldrig något. Vi lär oss aldrig något. Om ett tag (några månader, år) är vi tillbaka på precis samma ställe. 

Det leder också till att när vi ändå till slut trevande och försiktigt försöker börja prata så håller jag tillbaka det mesta av det jag tycker är viktigt att prata ut om. Bara för att inte hon skall kunna få "ännu ett bevis på hur hemsk hon är". Och det leder ju till att jag är otydlig och väldigt diffus. Jag vet precis vad jag kan ha saknat eller stört mig på. Men jag kan ju inte tala om det - så jag håller tyst istället. Och jag känner att vårt prat är bara torrsim på stället. Hon livrädd för att få höra något jobbigt. Jag besviken och inombords frustrerad över att vi inte lyckas rensa ut någonting alls. 

Jag försöker själv vara rationell och praktisk i dylika diskussioner. Prestigelös och mer intresserad av att förstå henne. Verkligen förstå henne och hennes sida av saker. Jag har aldrig upplevt att hon försökt förstå mig. Bara uppfattat mitt perspektiv som något som presenterats med en skottsäker argumentation som hon redan har förlorat och "tvingas förhålla sig till". Jag är enormt öppen för att se mina egna fel och brister och förstå hur jag bättre kan stötta henne m.m.

Men som sagt...jag känner mig ensam om att försöka. Hon upplever nog också att hon försöker. Eller snarare kämpar på att hålla sig flytande. 

Vad har ni för råd till mig? Hur skall jag bete mig för att få tillstånd ett samtal där vi båda släpper garden. Där vi båda lyssnar för att vilja förstå den andre. Och inte bara för att försöka se hur man skall parera, utan av genuint och äkta intresse. 

Någon?

Vi har varit tillsammans i drygt 30 år.