Vi kan inte prata med varandra

Hej TS!

Du beskriver mycket tydligt och klart ditt problem, du är som någon tidigare beskrev väldigt skicklig på att uttrycka dig i skrift. Detta i sig talar för att du antagligen är mycket tydlig mot din fru också. Men ändå har ni hamnat i ett negativt mönster.

Jag har många tankar kring er situation.

Det verkar som om din fru och även du i viss mån är konflikträdda. Om det uppstår en konflikt och du tar upp ett initiativ till att prata om det eller belysa denna, sparkar din fru bakut och "straffar" dig genom silent treatment och blir kylig. Det är inte säkert att detta är ett medvetet beteende - det kan vara ett mönster som hon lärt sig t.ex. tidigt i hennes barndom.

Om man har lärt sig att sopa konflikter under mattan och inte prata om dem får man snabbt problem i en nära relation. Dels tar det energi att ha olösta konflikter i relationen men rädslan för att sätta ord på dem blir också ett problem. Du skrev att hon vuxit upp i en idyll. Jag undrar om den idyllen bestod av föräldrar som inte visade känslor och förbjöd barnen att visa känslor? Har man t.ex. en undvikande anknytning så är det lätt att omedvetet visa sina barn att "känslor" är något negativt och inte något man ska visa, särskilt starka sådana.

Ni bråkar inte alls i er relation. Det är inte sunt, anser jag. När en konflikt uppstår kan ibland ilskan bli en drivkraft att försöka lösa problem och konflikter. Det finns en tydlighet när någon blir arg och signalerar att den personen kräver förändring. Jag menar inte att ni nödvändigtvis behöver skrika till varandra och bråka, men om ni inte blir arga ibland är det ett symptom på att ni båda undertrycker er ilska. Då riskerar ni att få andra mer osunda sätt att hantera era konflikter, t.ex. att gå runt själva och tänka på sakerna för er själva.

Ni har testat parterapi men det fungerade inte. Jag tänker att ni borde försöka igen, och se om ni får en bättre terapeut som passar er bättre.

Jag tänker också att det du kan göra är att ställa mer tydliga krav på att din fru börjar kommunicera med dig om saker hon inte är nöjd med. Hon må ha svårt att formulera sina tankar och känslor, men det är inte en ursäkt till att försöka. Det vore väldigt bra om du slog ner näven i bordet och blev tydlig med att ni inte kan fortsätta såhär i er relation. Om det ska vara värt att leva tillsammans så behöver faktiskt din fru börja göra insatser för att kommunicera sina känslor i relationen. Var ska hon få incitament till förändring om inte du ställer det som ett tydligt krav?

Hon tycks vara rädd för att visa sina känslor och konflikter. Och du tycks vara som en medberoende som tillåter detta att fortsätta. Det blir en ond cirkel. Ställ krav, sök hjälp och kommunicera om problemen i relationen.

Att ni inte kan kommunicera är ju tydligt men jag undrar om det ibland är så enkelt att ni har olika toleransnivå på saker att det du upplever som ett problem du vill lösa uppfattas som enbart kritik mot av din fru som inte alls ser samma sak. Kan det vara så?

Behöver verkligen alla problem lösas för att det ÄR ett problem eller vill du lösa dom för att DU TYCKER det? Väsentlig skillnad.

Att hon går i tyst försvar kanske mest beror på att hon är heligt förbannad och känner sig kränkt av all (oförtjänt?) kritik? Hur ska hon kunna lösa problem om hon inte tycker att saker ÄR ett problem?

Om du bortser från att ni inte kan prata med varandra, exakt vad är det för problem du vill lösa? Har ni olika nivåer på vad som är städat? Är det för mycket mobilanvändning? Olika syn på barnuppfostran? Eller vad skapar ditt behov av att ge henne färdiga lösningar?

Kan det vara så att hon inte har några känslor för dig kvar? Men inte vågar erkänna det för sig själv? Vad gör du i vardagen för att visa henne hur mycket du älskar henne? För det gör du eller? Har du provat att samtala med henne om enbart positiva saker? Som hur mycket du tycker om när hon gör vissa saker utan att samtidigt ta upp något problem som måste lösas.

Jag kan nog lugnt erkänna att jag är/har varit som din fru och har misslyckats i två längre förhållanden på grund av det. I det första var det närheten som försvann i ett kaos av många barn, heltidsarbeten och förvunna känslor. Min sambo tog upp gång på gång det där med sex och att det alltid var han som tog initiativ och att han till sist började räkna hur många gånger han tog initiativ och hur många gånger jag gjorde det. Snacka om att det var effektivt för att döda mina initiativ helt och hållet. När vi väl pratade försökte jag få honom att förstå att jag behövde närhet och beröring i vardagen, som kramar, hålla i handen ibland och annan beröring utan att det skulle vara något slags löfte om sex. Men det gick aldrig in. Och allt jag gjorde var fel på något sätt. Jag körde bil fel, jag uppfostrade barnen fel, jag städade fel, jag lagade fel mat, jag fick inte pengarna att räcka till, jag hjälpte inte till med renovering eller vedhuggning (för att jag tog allt ansvar för hem och barn kanske) och jag stod emellan han och hans relation till barnen (för att jag försökte kompensera dem för hans totala ointresse). Och jag, konflikträdd som jag är, höll inne allt jag tyckte var fel från hans sida men blev bara mer och mer frustrerad. Tankar på separation för jag älskade verkligen inte den han hade blivit och samtidigt skuldkänslor för att jag kände så. Det var egentligen en lättnad när han till sist lämnade mig för en annan.

Jag har också varit tillsammans med min man väldigt många år (dock inte lika många år som ni då vi är yngre).

Våra bråk, som inträffar i snitt var tredje/var fjärde månad, är rejäla åskstormar och vi båda får rejäla utbrott. Men jag tror att det är bra - för som vi ventilerar! Inga filter, vi bara kräks ut allt vi har inom oss och sedan avslutas det alltid med sk angry sex och sedan är vi som nykära.

Att vara arga på varandra i tystnat låter mer plågsamt, nästan som tortyr.