Min sambo läser mina meddelanden

Ja jo, det har jag väl, men mina meddelanden har varit ganska få på sistone och mest till mina få vänner eller arbetskamrater och handlat om andras problem, inte mina. Har inte gjort något annat än jobbat, kommit hem eller tränat (då min sambo ser var och med vem jag är då han jobbar inom samma sport) och sovit. Har inte ens träffat mina väninnor för det blir genast gräl.

Det senaste meddelandet han läste handlade om ett svar till en fråga om att våga förverkliga sina drömmar. Jag svarade kort att jag inte har vågat göra stora förändringar i livet, endast ett då jag flyttade bort men flyttade sedan tillbaka och blev utbränd.

sambon tolkade dethär helt fel. Jag pratade om drömmar vi hade typ på nian att flytta utomlands, tågluffa, vara utbyteselev osv, vilket jag aldrig vågade göra och sedan detta efter att ha kommit hem, att jag blev helt utmattad, var sjukskriven länge och har inte ännu återhämtat mig fysisk, vilket gör mig deprimerad. Men nej, han ser alting kretsa runt sig själv och tolkar allt som om det var någon anklagelse emot honom.

Jag förstår ju att det handlar om mina misstag och att jag inte förtjänar annat en skit och att jag borde lära mig att bara hålla mina känslor inne, inte prata, inte skriva, inte leva..

"Varför var du otrogen då? Var det något du inte trivdes med? Har du sagt varför till honom?"

Vi har varit mest goda vänner de senaste åren. Har alltså varit ihop drygt 25år. Han behöver mig inte till annat än att ha sex och som kramdjur när han sover. Har försökt prata länge att jag behöver andas, men han har inte förståt och förstår inte nu heller. Har försökt prata men man kan inte med honom. Inte då och inte nu.

Jag vill inte ha sex, med någon. Jag vill sova, orkar inget.

Ja varför var jag otrogen då? Träffade nån som man kunde prata med, som inte ville bara ha sex. Nån som bjöd mig på mat så jag slapp laga själv. Små saker ja, men så var det.

Ja, men jag har lite valt att ge upp mina drömmar nu. Mitt liv är helt ok och det räcker. Pga mina fysiska brister (blev förlamad i ansiktet och har inte återhämtat mig 100%) så känner jag mig ful och att jag inte förtjänar bättre, och det var ju ett straff för mina misstag.

Vi gick på terapi före jag valde att flytta bort. Det hjälpte inte alls.

Detta kommer han inte att läsa. Fel språk (vi bor i finland och han är helfinsk, jag finlandsvensk), han kan inte veta att jag läser/skriver på detta forum, som tur är.

Har försökt prata och förklara men han har en fin förmåga att vända allt jag säger emot mig eller prata och vrida själv på saker så mycket att jag helt enkelt inte förstår vad ha vill säga. Det känns som om efter jag blev sjuk så kan jag inte koncentrera mig på hans ord då han vrider o vänder...

Så lämge han är nöjd så är allting bra. Han kan vara en mycket trevlig människa, aldrig fysiskt aggressiv men som sagt, vrider på orden.

Jag kommer inte o lämna honom. Vet inte om jag älskar honom, kanske som en vän, men vi har en gemensam dotter som ska ha en familj. Och jag orkar helt enkelt inte gå, jag har inte krafter kvar till något stort.

Ja, jag vill ju att vi är en familj. Men jo jag vet ju inte om det kommer någonsin att fungera men honom.

Och sen det där att jag bara inte orkar med stora förändringar längre. Orkar jobba, komma hem, träna, sova. Helst bara sova.

Ja. Jag var otrogen. Blev vän med en man och träffade honom några månader i smyg. Vi hade sex en gång och efter det gällde det mer om att bara vara tillsammans som vänner, prata, laga mat, kolla på tv. Men det är ju fel då jag hade sambo och då jag ljög om vart jag skulle och med vem.

Min sambo har själv inga vänner. Några kompisar inom arbetet/hobbyt, men ingen sådan som han skulle tillbringa mycket tid med eller diskutera annat än jobbet. Han säger att han inte behöver vänner. 

Jag har några goda vänner samt några goda kompisar och jag tycker om att umgås med min kompiskrets. Chatta, träffas osv. men min sambo förstår inte riktigt dethär att jag behöver även andra människor än honom i mitt liv. Även om några av mina vänner har svikit mig och även om jag också har märkt att man inte kan lita på alla dom som kallar sig vänner, så tycker jag ändå om att umgås med folk, fast jag nu har lärt mig att inte berätta alla mina djupaste hemligheter till alla. 

Men allt är ju sist och slut mitt fel då jag valde att träffa en annan man och svek min sambo. Han har alltid varit lite kontrollerande men nu tycks det att han har bara blivit värre och tolkar allt jag gör genom det att jag en gång svek honom. Och jag förstår ju det också. Ibalnd känns det bara att vad jag än gör så blir det fel.

Jag vet inte om han älskar mig heller, eller behöver han bara nån att knulla med regelbundet. 

Ja jag vet inte, han är inte fysiskt aggressiv, har aldrig varit men kan nog prata och vrida på orden. Vi har varit ihop över 25 år så jag känner honom..men också är det ju att man bara blivit van med livet såhär.

Dottern är nu 10år. Jag lämnade henne hos sambon då jag flyttade bort, han fick mig o tro att jag inte förtjänade henne. Fick inte träffa henne. Känner mig förstås som en skitmamma och kan inte gå ifrån henne igen. Men då för ett par år sedan skulle jag inte ha överlevt om jag hade stannat. Kunde inte andas, nu har jag kanske lärt mig att hålla andan.

Ja sex...nej, vill inte ha sex med sambon men inte med någon annan heller. Orkar inte.

Ja vill jag vara med honom? Jag vet inte...det är lätt att vara med någon man har kännt över halva sitt liv. Trivs med honom då han har det bra, men orkar inte då jag känner att vår 10åriga dotter beter sig mer moget än han.