Jag är infödd stockholmare och bodde där i nästan hela mitt nuvarande liv. Och längtade ständigt bort...
Jag ville ut från bruset, stressen, ljuset och ljuden.
Så mitt i livet flyttade jag en oherrans massa mil söderöver, till mitt ute i ingenting. Det är svart på nätterna. Det låter om naturen men annars är det tyst. Här går man inte som en Stockholmare utan man drar benen efter sig. :)
det är fantastiskt underbart.
Jag har uppskattningsvis 3 km till närmsta busshållplats. (Kan vara kortare, kan vara längre, jag har inte mätt) (Ok, det finne en 1 km bort men den bussen går 2ggr/veckan.) Det tar ungefär en halvtimme att gå och då går jag som en STOCKHOLMARE, dvs mycket fort. (Man räknar med att rask promenadtakt är 6,5km/h.
När jag flyttade hit hade jag inte bil (men körkort). Det är helt ok att cykla, även på vintern. Man använder sig av dubbade vinterdäck för cykel och rätt klädsel. (vantar är extremt viktiga). Och man använder sig av reflexer, reflexväst, cykelbelysning som är lika effektiv som bilars (annars bländar de inte av när du kommer cyklandes i mörkret). Sen har man lite fler reflexer ungefär överallt på cykeln, ärmarna och benen.
Funkar finfint.
Men. Någon gång i livet blir man lat. Det blev även jag och skaffade bil till slut.
Det funkar fint att cykla i alla väder men det är jäkligt gott att susa iväg i bilen till jobbet, speciellt när det är +/-0, regnar på tvären och becksvart. Då sitter jag i min bil, med min kaffetermos och ber en stilla bön att alla älgar står still under granarna för jag vill inte nästan-krocka med flera.
Livet är helt underbart för jag är hemma. Och det funkar hur bra som helst.