Ni som har stulit någon annans man - säger inte samvetet någonting?

Vilken konstig inställning. Alla kan i förhållande falla för någon vi inte hade räknat med. Sen väljer ju såklart personen i förhållande själv om den vill satsa på den nya personen. Det verkar tyvärr ovanligt att folk direkt bryter upp och är otrogna först istället, vilket såklart är fel. Men man kan inte kräva att den som är i ett förhållande ska stanna där om den känner starkare för någon annan.

Och ja, älskaren/älskarinnan bidrar, men hade det inte varit den hade det antagligen varit någon annan. Tycker det är att förenkla och tycker oftast den som "bidragit" till otroheten får mer skit än den som faktiskt varit otrogen. Lägg ansvaret där det hör hemma. Sen är oftast inte det flesta redo att lämna med detsamma utan vill känna av om känslorna faktiskt är på riktigt först osv så personen inte gör ett misstag i att lämna. Ofta verkar detta resultera i fysisk otrohet, vilket såklart är fel, men med tanke på hur vanligt beteende det är undrar jag om det inte är biologiskt på något vis.

Finns även många historier att läsa där någon brutit upp för någon annan och att de hållt ihop efter det, vilket ingen verkar tro på.

Sen tror jag också att när folk som inte är det typiska "notoriskt otrogna, själviska svinet" som alla i såna här forum vill få alla otrogna till, så är det antingen ett sätt att lämna ett dåligt förhållande, eller så är förhållandet helt enkelt dåligt på något plan och man söker sig någon annanstans pga någon inre frustration.

Ingen har sagt att det inte är fel! Finns nog ingen som tycker det är rätt heller. Men det finns heller inget som hetsar upp folk så mycket som otrohet och jag blir förundrad över hur mycket kraft folk lägger på att hata, förminska och förkasta otrohet. Det finns alltid två sidor av myntet, oavsett hur fel otrohet är. Jag menar bara att det är ett vanligt mänskligt felande så det måste gå att se längre än att någon helt enkelt är ett svin. Är någon trogen i 15 år och plötsligt innan ett uppbrott är otrogen en gång och väljer att lämna relationen finns det annat bakom. Och ja, fortfarande fel det är vi överens om. Men jag tycker att förklara otrohet med svineri och egoism är i många fall ett förenklande av beteendet.

Och ja, det finns alltid bättre sätt att agera på, även det är vi överens om men likväl felar människor, har gjort i alla tider och lär fortsätta göra. Det spelar liksom ingen roll hur mycket det diskuteras och förkastas.

Ja och i en idealistisk värld skulle det fungera som du beskriver. Många är fast i sina förhållande, av ekonomiska, känslomässiga eller andra orsaker. Och ja, många människor är själviska, på många olika sätt. Tycker bara det är intressant att en otrohet raderar allt den andra partnern gjort och gör den otrogna till ett ondskefullt, själviskt svin. Nä, sånt tänk är för väldigt enkelspåriga människor.

Ja, gruppen jag mest pratar om är de som gör ett engångsmisstag. Men de verkar bli dömda lika hårt som de som har långa affärer.

Jag har blivit bedragen ja, och vet precis hur det känns. Ser iaf inte på det hela svart och vitt längre. Och för många är otrohet en språngbräda ut ur ett dåligt förhållande, hur fel det än är. Och där ser jag en skillnad på det eller om man väljer att vara otrogen fast man vill fortsätta livet med sin partner.

Fpr mog spelar det stor roll. Älskarinnan deltar inte i sveket, endast i kyssen/sexet/hålla hand eller vad det nu är paret kommit överens om räknas som otrohet.

För mig handlar inte sveket främst om att "personen ligger med älskarinnan jstället för frun" utan att han gör detta mot deras gemensamma överenskommelse, bakom hennes rygg och är beredd att ljuga för henne om en sån sak. Däri ligger sveket enligt mig. Och i det sveket ser jag inte älskarinnan ha ett ansvar.

Hon har dock ett ansvar i sin egen handling - att ha sex med en gift man trots att hon vet att det kan innebära sorg för en frun i fråga. Den handlingen är hon fullt ansvarig för. Men inte för hans svek, det delar han inte med någon.

Så ser jag på saken. Jag förstår att du ser det annorlunda.

Ja jag förstår vad de menar. Men jag tror inte att jag lyckas förklara hur jag menar :)

Jag har också skrivit många gånger att om man självklart själv är ansvsrig för att vara med en gift person pch därmed riskera att bidra till att såra en annan människa. Jag har skrivit att man är ansvarig för sina egna handlingar och för att reflektera över hur handlingarna påverkar andra.

Men dettaräcker tydligen inte , det är tydligen viktigt att man ser älskaren som "skyldig för delaktighet i otrohet" och exakt så ser jag inte på saken. Jag ser inte älskaren som ansvsrig (eller delansvarig) för otroheten eftersom jag ser det som någpt som enbart berör två personer i en relation. Jag ser jnte otrobeten som ett "brott" älskaren och frun gör till sammans mot maken utan något som endast frun gör mot maken. Jag ser inte älskaren som en medbrottsling i otroheten. Men han kan ändå begå en omoarlisk handling.

(Jag tänker att om min man skulle försöka vara otrogen mot mig skulle hans svek vara lika stort oavsett om han lyckades eller ej (om han nu misslyckades för att ingen annan ville ha honom). )

Men det har blivit lite rundgång i diskussionen och den har nästan blivit rent semantisk till slut.

Som jag också skrivit flera gånger är det viktiga för mig att man inte lägger över den otrognes ansvar på någon annan. Det jag reagerade främst på var begrepp som "manipulerad" och "stulen". Det är ingen jöttegrej för mig om någon annan vill anvönda begreppet "delaktighet i otroheten" så länge man lägger ansvaret på otroheten där den hör hemma och inte skyllerpå nån annan. Och det borde väl vara ok att se var och en ansvarig för sina handlingar utan att vilja använda begreppet "delaktig i otrohet".

Då förstår du inte vad irrationellt betyder. Ledsen för det, men det är du som lever i villfarelse, inte jag.

Jodå, det är flera som säger det hela tiden och dessutom mycket aggressivt. Föreslår att du läser tråden eller nyanserar ditt språk. Din argumentation är osaklig som bygger på felaktiga argument.

Vem jag skulle anklaga om jag blev utsatt för det vet jag inte. Har varit med om otrohet en gång, men personen i fråga gjorde slut med mig direkt efter (var alltså min sambo som gjorde slut föratt ha träffat en ny). Jag ansklagade verkligen inte hans nya för det som hänt hon var helt oviktig för mig, men vet inte hur jag skulle ha känt i en annan situation. Det är nog svårt att svara på vilka känslor man skulle få innan något hänt. Jag kanske skulle anklaga mig själv i den upprörda situationen - men det innebär ju inte att jag tycker att det är den bedragnes fel. Känslor är dock inte alltid så logiska.

Jag håller med dig.

Ni som tycker att älskarinnan är utan skuld, skulle ni tycka likadant om det var er man som va otrogen? Skulle ni inte klandra älskarinnan alls då? Ofta är det nån som familjen känner, kanske bekant eller vän till frun.

Skulle ni då verkligen bara anklaga mannen?