Så ledsen. Alla snälla ord välkomna.

Gravid på ett ynka halvår trots att du är 38 - du låter jättefertil! Du är snart gravid igen.

Tacka din kropp för att den med all sannolikhet var alert och snabb att notera att något var knasigt med blastocysten (heter det va?) så att du tex slapp upptäcka det vid KUB eller ännu senare.

Vet inte om det finns vetenskapligt belägg för det men har åtminstone hört många berätta att de blivit snabbt gravida efter ett missfall, heja på!!

Nästa gång kan du boka in ett tidigt UL vecka 8 så mildras oron lite efter det ska du se. För din skull, inte fostret (om man kunde oroa ihjäl dem under graviditeten skulle jag ha 0 barn idag )

Känner med dig så TS!

Väntade barn nu i höst, betalade skjortan för nipt eftersom kub var inställt pga corona som visade kromosomalt frisk tjej. Men fick en överraskning vid RUL i v 19 där barnet hade missbildning så vi fick vänta till sista dagarna för att göra sen abort. Hela sommaren blev en svart tragedi bara, en sån hemskt sorg! Att ta beslutet, vänta i en vecka extra på socialstyrelsen och sedan genomgå en miniförlossning med samma smärta som en riktig (har barn sedan tidigare). Brutalt!

Blev nyss gravid igen och jag sprudlade av lycka. Men det blev bara i en vecka efter plusset, sedan kom mitt första missfall.... ännu mer sorg. Nu tillbaka på ruta ett och inväntar ägglossning...

Förstår att det känns skit. Beklagar om det är ett missfall. (Finns dock även en chans att det inte är det. Finns de som blöder tidigt utan att det är missfall).

På den positiva sidan så vet du ju i alla fall att du KAN bli gravid, vilket betyder att du kan bli det igen. Önskar dig all lycka till. Kram

Skickar en varm kram till dig! Du kommer säkert bli mamma snart ska du se. Kram!!!

Vet inte vad jag ska säga annat än att skicka en varm kram till dig. Det du beskriver låter hemskt och jag hoppas verkligen att det går vägen snart för dig/er. Ta hand om dig.

Jag hade som tur var inga missfall. Men jag blev gravid när jag var 43 och födde när jag var 44, så chansen finns. 

Samma med mig

Tack. Jag hoppas att det får gå bra väldigt snart. Kram.

Skickar en stor kram till dig, håller tummarna.

En vecka sen nu och känner att jag inte är i världens balans. Direkt när det hände kände jag bara att jag ville bli gravid DIREKT nästa dag igen. Nu när alla gravidhormoner är ur kroppen känner jag mig... ledsen. Ofokuserad. Panikslagen. Sorgsen. Katastrofläge på.

Som att jag skulle behöva vänta in en mens och sedan försöka igen, få nollställa systemet från all kemi och nu avsaknad av kemin. Just nu överreagerar jag på allt, fick något som liknar en panikattack i fredags av saker som egentligen är fåniga tankar.

Samtidigt är jag rädd eftersom alla säger att det är större chans om man försöker direkt utan mens mellan. Livrädd att landa i 6 mån till av kamp. Livrädd att jag strax är 38 och det känns som att varje månad är sista chansen.

Behöver stöd och råd om nån gått igenom detta och har några kloka ord att dela med sig av.