Ja förstår att det måste göra sjukt ont och kännas förödmjukande.. Hur beter sig de mot dig då?
TS är under provanställning, då behövs ingen grund till uppsägning. Man har inte så mycket rättigheter när man är under provanställning. Det är ett skydd för arbetsgivaren, vilket lätt blir fel.
Ts, jag har varit i samma situation och vet så väl hur det känns. För min del slutade det med total utmattning och PTSD. På sätt och vis är jag glad att du blev uppsagd, där och då börjar karusellen sakta av. Själv gick jag i år och kämpade, försökte verkligen bli omtyckt och gjorde rätt medan kollegorna aktivt saboterade saker för mig såsom suddade ut mina mötestider osv. Dvs gjorde det omöjligt för mig att göra ett bra jobb. Och chefen hängde på. P efterhand hade jag hellre önskat att få sparken istället för att gå i den karusellen. Idag 10 år senare är självförtroendet inte bra men bättre. Men jag är fortfarande vaksam på nya arbetsplatsen, kan ursäkta mig för saker jag inte kan hjälpa. Tror alltid att chefen skall skälla ut mig efter noter på medarbetarsamtalen osv.
Ta hand om dig TS, i slutänden så vann du något på att du kom därifrån. Att jag skrev detta öppet, min livs största skam är för att du gärna får höra av dig via PM och bolla tankar och känslor med någon som varit där.
Jag tror att osäkra människor i instabla grupper med svagt ledarskap ofta kan blir såna. Då måste ha någon att hacka på. Det var aldrig någon som sa vilka fel de tyckte jag gjorde utan man hittade på saker.
Jag var gravid mitt i allt så jag började plugga litegrann, på den nivå min slitna hjärna orkade med. Sen sökte jag ett sommarjobb. Där blev jag kvar då jag fortfarande hade min anställning kvar i samma kommun. Fd chefen som låg bakom väldigt mycket av mitt mående då hon likt en psykopat ena dagar skulle kramas och givetvis behålla mig, till att nästa nedvärdera mig helt. Hon gav mig faktiskt bra referenser och nya chefen hade ju sett mig arbeta ett tag och var nöjd med det hon såg. På den vägen blev det
Jag tror att osäkra människor i instabla grupper med svagt ledarskap ofta kan blir såna. Då måste ha någon att hacka på. Det var aldrig någon som sa vilka fel de tyckte jag gjorde utan man hittade på saker.
Jag var gravid mitt i allt så jag började plugga litegrann, på den nivå min slitna hjärna orkade med. Sen sökte jag ett sommarjobb. Där blev jag kvar då jag fortfarande hade min anställning kvar i samma kommun. Fd chefen som låg bakom väldigt mycket av mitt mående då hon likt en psykopat ena dagar skulle kramas och givetvis behålla mig, till att nästa nedvärdera mig helt. Hon gav mig faktiskt bra referenser och nya chefen hade ju sett mig arbeta ett tag och var nöjd med det hon såg. På den vägen blev det
Håller tummarna att du snart får nåt annat.
De där som ena stunden är trevliga och nästa vänder är de allra värsta. Folk som alltid är elaka vet man var man har. Någon jämförde det med att befinna sig i en krigszon, för man vet aldrig när det smäller. Oavsett mår man enormt dåligt av dem.
Ja, och även med fast anställning kan det hända, men lite svårare för arbetsgivaren att lyckas då. Men provanställning har jag själv dålig erfarenhet av, så har man ett fast jobb och får ett nytt, så ska man försöka avtala bort provanställningstiden. Jag har varit med om att bli uppsagd i provanställningstiden två gånger, båda gångerna för att kollegor känt sig hotade. Numer ligger jag extremt lågt till provanställningen är över.
Åh herregud blir så arg för din skull att jag typ inte ens vet vad jag ska säga eller skriva. Måste du ge din nuvarande arbetsplats som referens då? Kan du inte bara skippa det. Känns helt sjukt att du fått nej av nya arbetsplatser för din jä*la chef är en idiot som bara litar på andra och inte dig.
Men lovar att karma kommer verkligen komma både till dig och din chef fast på olika sätt. Kan lova att det kommer vända för dig snart bara du fortsätter kämpa med jobbsökandet etc. Åh vill verkligen inte att idioterna på ditt jobb ska få vinna, call them out när de säger eller gör fel emot dig. Om du inte gjort fel så har du inte! Då ska de fanimig inte skrika ut sånt till alla människor som psykopater och sänka dig totalt fast du inget gjort. Nej gud vad arg jag blir.
Stå på dig ts. Låt inte idiotjävlar utan liv få köra med dig och trycka ned dig till botten fast du hela tiden bara försökt göra ditt bästa.
Du är grym! Och vi alla här står bakom dig.
Knepigt med nuvarande chef som referens. Inom min bransch så är det kutym att inte blanda in nuvarande chef.
Alla intervjuer brukar ske utanför arbetstid.
Vid nästa intervju var ärlig, säg att du lämnar pga dålig arbetsmiljö pga chefen, att han/hon kommer ge dig dåliga referenser pga personligt ogillande
Jag gissar du är en kvinna arbetar inom vården?
Tyvärr är du illa omtyckt för att du är duktig ser bra ut. Dina tokiga kolleger är avundsjuka och ser dig som ett hot.
Många arbetsplatser i Sverige är toxiska. Människor mår inte hallon verkar det som. Jag har många bekanta som säger samma sak.
Frågan är då om man skall härda ut eller om man ska försöka hitta annat. Jag tror ju på det senare. Men det beror på hur enkelt man gör det.
Bästa kanske är att leta nytt utan att berätta det för någon, och kämpa på så gott det går. Jag var också på en sådan arbetsplats ett tag, där jag kände mig totalt ouppskattad, sedan lämnade jag dem och det med lång näsa. Cheferna fick lite panik och började tokhöja min lön och försöka få mig byta avdelning. Men nej jag var färdig där kände jag och tur var det.
Hur har det gått ts?
Är tillbaka efter sjukskrivningen, och sitter och äter lunch i personalrummet. Det är ca 15 kollegor till därinne.
Chefen sätter sig vid mitt bord och frågar hur jag mår. Jag svarar att jag är på bättringsvägen. Han påpekar att det var illojalt och opålitligt av mig att plötsligt bli frånvarande i flera veckor. Men jag har haft giltigt skäl, min läkare sjukskrev mig. Och jag har hållt kontakt med chefen varje dag under sjukskrivningen.
Vid det här laget sitter flera kollegor och stirrar och tjuvlyssnar helt ohämmat.
Jag ber chefen att vi ska fortsätta diskussionen i enrum.
Det går han med på, och vi ska ta diskussionen på måndag.
Jag ska ju sluta nästa månad, så jag tror absolut inte att chefen eller hon som är personalansvarig egentligen bryr sig ett skvatt om hur jag mår.
Mötet idag gick sådär. De tryckte på att jag skulle avsluta anställningen nu redan, pga att jag varit sjukskriven och vabbat en del under hösten.
Jag försökte framhäva det positiva jag gjort och åstadkommit, men det slogs ner direkt...
Faktum är att jag aldrig fått någon positiv feedback från chefen eller personalansvarig.
Jag har fått det från de som jag hjälpt med olika saker, de har tackat för att jag ställt upp och hjälpt dem.
Jag älskar att hjälpa, så det känns bara bra.
Men detta når inte till chefen, utan det är bara de som hörs mest och går och klagar som de hör.
Jag vill aldrig mer jobba med detta. Gör mitt allra bästa, ligger alltid steget före, ändå klagar kollegor på att jag inte kan alla rutiner första veckan.
De klagade inte till mig, nej då, de gick direkt till chefen.
Även den man jag jobbat med har betett sig precis likadant, så det är inte bara kvinnor.
Jag har jobbat med honom vid två tillfällen. Första tillfället bad han mig utföra ett moment, vilket jag gjorde.
Apparaten var inte riktigt samma som de jag arbetat med tidigare, så det blev inte helt perfekt den första gången. Men ingen skada skedd eller så.
Jag beklagade att det inte blev helt lyckat. Ingen fara, sa han.
Sen gick han till chefen och klagade på det.
Jag har arbetat min sista arbetsdag nu och det är blandade känslor måste jag säga.
Dels en enorm lättnad och frihet över att inte behöva vara där och behöva få ont i magen och klump i halsen varje gång jag går förbi arbetsplatsen (vilket jag gör nästan dagligen).
Samtidigt känner jag mig ledsen och orolig inför framtiden. Och det känns som ett misslyckande och sämre självförtroende och självkänsla, vilket jag inte behövde...
Tycker också att det är lite fult av chefen och personalansvariga att först säga att de inte kommer säga något negativt i referens när jag söker nytt jobb, men sedan har jag fått veta att det har de visst gjort, och jag har gått miste om två jobb jag sökt pga det.
Men jag lägger det bakom mig nu och hoppas att framtiden blir ljus, trots allt.
Tack snälla för era svar och stöd jag fått i denna tråden!
Rätt att lämna. När det är så mycket som strular och det inte finns någon vilja uppifrån att reda ut det blir det alldeles för tungt.
Inte värt att vara kvar. Du ska vara på en arbetsplats som behandlar dig väl och inte lägger på dig skuld.
Jag finner det mycket bekymmersamt att så många arbetsgivare idag har den typen av - skeva - förväntningar på en nyanställd. Att t ex kunna allt från dag 1.
Ingen funkar så.
Dessutom borde de vara mer rädda om sitt rykte - då ryktet inte sällan sprider sig bland potentiellt blivande anställda.
Nä usch fy fan.... Var glad att du är därifrån, säger jag.
Men jag förstår att du mår dåligt.
Många arbetsgivare i Sverige idag är totalt värdelösa och det är bl a för att vi har en totalt, fullkomligen TANDLÖS arbetsmiljölag!!!
Ekonomiska oron kan jag förstå. Men du en sån gemenskap och tillhörighet är ingen att ha och därför inget att sakna! Se framåt, sök jobb och njut av familjen!