Som rubriken lyder. Läraren hade tvingat mitt barn att lämna in sin i mobillådan idag även fast hon inte rör den på lektionstid. Min dotter är väldigt skötsam och gör alltid det hon ska. Hon har autism och grav ångestproblematik, klockan är till för att hon ska ha tryggheten i att veta att hon alltid kan nå oss om hon behöver någon som kan lugna ner henne.
Har inte hört något från skolan.
Ja, vi samlar in sådant som kan ringas på.
Vuxna i skolan gör en bedömning om det behövs ringas hem och då ringer en vuxen från skolans telefon.
Barn med ångestproblematik blir sällan hjälpta av att föräldrarna spär på och ger barnet bilden att skolpersonalen inte duger. Mycket bättre att hjälpa barnet att bli trygg med skolans vuxna och att lita på att skolans vuxna ringer om det är nödvändigt.
Som elev kan man annars vägra lämna ifrån sig mobilen.
Intressant att höra synpunkter på detta och tur att jag själv mest grät i ett hörn som barn om något var ett problem. Jag förstår anledningen till att ta klockan men aldrig att jag under pågående ångest när jag behövde någon som kunde prata ner mig (= inte lösa konflikter utan för lugnande effekt) skulle ha bett min lärare om att få ringa från en skoltelefon. Aldrig att jag skulle vågat det för det blir alldeles för många steg när man är låst i sig själv.
Är just klockan basn för barnts trygghet?
Finns inte pedagoger till hands för barnet?
Satt oh väntade på min son (gick i 4:an) då en pedagog (=lärare) kom ut och LÅSTE dörren bakom sig !!!! För att EN elev var "rymningsbenägen"
Min fråga - ska 25 elever låsas in i klassrummet för att en elev är "rymningsbenägen"??
Är det rätt mot de 24 och mot den ende eleven??
Ska 24 stycken vara inlåsta??
Intressant att höra synpunkter på detta och tur att jag själv mest grät i ett hörn som barn om något var ett problem. Jag förstår anledningen till att ta klockan men aldrig att jag under pågående ångest när jag behövde någon som kunde prata ner mig (= inte lösa konflikter utan för lugnande effekt) skulle ha bett min lärare om att få ringa från en skoltelefon. Aldrig att jag skulle vågat det för det blir alldeles för många steg när man är låst i sig själv.
Kan er son istället hitta någon i skolan som han kan prata med?
En personal som kan hjälpa honom igenom de svåra stunderna istället för samtal till er?
Jag vet exakt hur det känns, mitt barn gjorde samma.
Inte var det bra för någon av oss.
Har ni berättat detta för skolan?
Finns det en handlingsplan gällande klockan?
Kan du prata med lärare/mentor?
Hör om hur det skulle fungera om hon får ha den kvar, vilka riktlinjer som DÅ ska finnas.
Barn hade inte mobiltelefoner i min ålder men nog fanns det de som agerade ut men jag grät mest ensam när allt blev för mycket så. Fanns flera barn med mycket frånvaro då också.
Ett barn med denna typ av problematik brukar jobbas med på flera plan samtidigt. Såklart.
Om en smartwatch är ett hjälpmedel som inte missbrukas för att barnet ska stanna i skolan... Ja då tycker jag inte att det är något att bråka om. Kan man ta bort ett orosmoment så kan energin som "knappt" finns hos dessa barn tas till att bemöta andra jobbiga saker. Som vuxen med funktionsnedsättning kan jag välja, undvika och förstå situationer på ett sätt som ett barn inte har lärt sig.
Kan er son istället hitta någon i skolan som han kan prata med?
En personal som kan hjälpa honom igenom de svåra stunderna istället för samtal till er?
Jag vet exakt hur det känns, mitt barn gjorde samma.
Inte var det bra för någon av oss.
Skolan vet.
Det handlar inte om att hon ringer och är ledsen över att något hänt, utan det kan vara en tanke som kommer upp i huvudet och då låser hon sig och drar sig undan. Ingen märker något. Det är skillnad på det ni beskriver och min dotters ångest.
Nu är det tex tanken på att människor åldras som triggar henne och det är bara vi föräldrar som når henne när hon får ångest. Hon är vanligtvis väldigt tystlåten och tillbakadragen, så hittills har ingen uppfattat det i tid och de få gånger de märkt något har de bara förvärrat det. Vi har hanterar det här sen fyraårsåldern, hon är elva nu. Vi vet vad vi gör.