Människor som inte har några vänner

Jag har en nära vän som jag hållt ihop med sen gymnasiet. Vi ses pö om pö, får inte alltid ihop det med barn och familj men en fika eller middag ibland eller promenad. I snitt kanske vi ses 2ggr/månad. Har fler vänner som jag träffar sporadiskt men ingen regelbunden kontakt.

Annars är min man min närmsta vän och jag är mer än nöjd med min tunna men fina vänskapskrets. Står även nära flera i familjen.

Min man har däremot väldigt många vänner, några få mycket nära, men han har oftare kontakt med sina vänner än vad jag har.

Jag hade en vän. Han skulle komma i Lördags men så kom han ej hade längtat hela veckan . Köpt chips och allt. Har det jobbigt nu hade behövt han. i Söndags skulle komma men hörde ej av sig. Så är arg nu.

Har ingen riktig vän.
Hade stor bekantskapskrets i 20-årsåldern med bland annat en bästa vän och flera nära vänner.

Sedan dessa har mycket hänt och har endast sporadisk kontakt med någon av demn från den tiden.

Oj så många som inte har vänner!

Mitt liv ser ser ut så här:

I min barndom, ungdom och tidiga vuxenliv, hade jag gott om vänner. Nu när jag närmar mig 40 har jag kvar som jag ser det som, två nära vänninor. Sedan har jag ett flertal som jag träffar 1-2 ggr år.

Tror det sociala umgänget tunnas ut eftersom i vuxenlivet har man mycket mera annat att göra än att hänga med vänner. Jag har ett ansträngande arbete, sedan har man ju familjen att spendera tid med.

Min sambo umgås med ett par som är bra vänner till honom, han umgås även med arbetskollegor ibland utanför jobbet.

Mitt ex hade endast en vän.

Jag hade många vänner när man var liten och lekte. Nu är jag 25 och har 3 st bästa vänner på olika håll.

Till signaturen Mandel.
Känner igen mig så mycket i det du skriver på alla plan. 
Hade varit kul att komma i kontakt med dig om du skulle vilja. 

Jag har inget gäng, men tre separata vänner som ofta hör av sig och där det finns ett meningsfullt utbyte. Min kille har också några stycken. Dock har vi inte lärt känna folk där vi bor, och vi hittar inte på saker som par ihop med andra. Mina vänner bor ändå så att jag kan träffa dem nån gång per månad. Jag skulle inte kunna samla ihop massa folk till vårt bröllop direkt, men det gör inget. Jag är otroligt glad för min sambo och de vänner jag har, de betyder enormt mycket. Blir ledsen när jag läser att vissa inte har vänner, familj eller partner. Läste nåt råd till ensamma att man inte behöver tänka i termen vänner, då man trots allt har kontakter. Arbetskamrater, syskon osv, att man ska räkna även dessa till sina relationer. Men det är såklart viktigt att ha någon att vända sig till med sina tankar och känslor, det borde alla få ha. Önskar att jag kunde vara allas vän.

Hade en massa vänner i yngre dagar. När de skaffade sambo och barn försvann de flesta helt. Försökte hålla kontakten med några men insåg sen vilka skitpolare de var egentligen. Tog mer energi än vad de gav. Ruttnade på allt och nu är jag ensam men slipper förnedringen. Umgås mest med familjen.

Är det lika svårt eller kanske enklare för kvinnor att skaffa vänner i vuxen ålder

Kvinna 48 år.

Har fått allt större och finare bekantskapskrets ju längre åren går. Idag har jag en handfull nära vänner, och ett gäng mindre nära vänner och grupper.

Men framförallt en riktig och genuin bästa vän. Vi pratar jämt, flera gånger per dag, och om allt. Sedan många många år.

Det är en av mitt livs största källor till verklig lycka.

Mina närmaste vänner har jag träffat i vuxen ålder.

Jag hade inga vänner.

Jag har kämpat med mig själv.

Nu har jag vänner, och jag antar rätt djupa relationer. Eller jämförelsevis, eller jag vet inte. Har svårt att släppa in och bli riktigt trygg ändå.

Man ska inte klaga.

Min man har inga vänner

Jag har inga vänner men är faktiskt rätt glad och nöjd ändå.