• Anonym (Vanligt?)

    Människor som inte har några vänner

    Har aldrig tänkt på det förut, men min man har inga vänner alls. Hans enda kontakter i telefonboken är (enligt honom själv, har ej kollat) mig, chefen, mamma, pappa och brorsan. Mitt ex har inte heller några andra vänner än mig och sina föräldrar och syskon.

    Båda har haft vänner som barn, men glidit isär från dessa i vuxen ålder. De ser normala ut och har lyckats bilda familj. Hur vanligt (eller ovanligt) är detta? Har du som vuxen vänner som du träffar i vardagen? Är du man eller kvinna?

  • Svar på tråden Människor som inte har några vänner
  • Anonym (lika)

    Några i tråden har många vänner pch verkar inte förstå att vi som inte har vänner faktiskt anstränger oss men att det inte lyckas. De som jag vill vara vän med har redan fullt upp av andra vänner troligen. Jag har sökt efter hemligheten hos de som automatiskt hittar nya vänner i nya sammanhang, men inte lyckats förstå alls.

    Så tråkigt !

  • Anonym (Lo)
    Anonym (K) skrev 2021-01-16 13:54:52 följande:

    Absolut , men det fungerar bara om partnern vill inte heller ha någon annan.

    Annars tröttnar man som Marita.

    Man kan älska sin partner jättemycket , och ändå vilja göra någonting själv , med sina vänner osv.

    Om du kan umgås med sig själv då funkar det nog , men har man en partner som ständigt måste hänga med även om inga andra tar med partners då blir det jobbigt i längden.


    Folk använder arbetskamrater som vänner. De flesta människor (idag de med partner och arbete) har ingen som helst brist på sociala kontakter.
  • Anonym (Lo)
    Anonym (lika) skrev 2021-01-16 15:53:45 följande:

    Några i tråden har många vänner pch verkar inte förstå att vi som inte har vänner faktiskt anstränger oss men att det inte lyckas. De som jag vill vara vän med har redan fullt upp av andra vänner troligen. Jag har sökt efter hemligheten hos de som automatiskt hittar nya vänner i nya sammanhang, men inte lyckats förstå alls.

    Så tråkigt !


    Det är ganska enkelt. Människor som är levnadsglada och dessutom har förmågan att känna den de pratar med som unik får många som vill ha dem som vänner. Även social status spelar in viss mån.

    Vanligtvis är de som vill men inte får vänner för tråkiga helt enkelt. Jag ser detta överallt.

    Den glada skvallerkärringen är den optimala vännen om vi går efter vad gemene man väljer.
  • Postman
    Anonym (Lo) skrev 2021-01-16 16:32:58 följande:

    Det är ganska enkelt. Människor som är levnadsglada och dessutom har förmågan att känna den de pratar med som unik får många som vill ha dem som vänner. Även social status spelar in viss mån.

    Vanligtvis är de som vill men inte får vänner för tråkiga helt enkelt. Jag ser detta överallt.

    Den glada skvallerkärringen är den optimala vännen om vi går efter vad gemene man väljer.


    Jag tror knappast på att det hänger på hur levnadsglad man är. Jag tror mer det beror på hur mycket man vill spela med i den sociala teatern. Många som har många vänner spelar med i en teater där man i olika grader låtsas vara intresserad av andra trots att man kanske inte är det. De som inte riktigt är beredda att vara med i den teatern hamnar efter eller utanför.

    Mycket av det sociala idag är rätt ytligt och påklistrat.
  • Anonym (K)
    Anonym (Lo) skrev 2021-01-16 16:28:16 följande:

    Folk använder arbetskamrater som vänner. De flesta människor (idag de med partner och arbete) har ingen som helst brist på sociala kontakter.


    Inte enligt flera i tråden.

    Och du måste ändå förstå att det finns olika jobb , alla har inte arbetskamrater / samma arbetskamrater varje dag.
  • Carolatom07

    Svårare att få vänner ju äldre man blir tycker jag. När man är uppemot 30-40 har ju alla stadgat sig och umgås mest bara inom sina familjer och respektives familjer och släktingar. När man var ung fick man ju vänner spontant iom att man gick i samma skola eller möttes på praktikplatser m.m.

    Dessutom känns det som att det blivit svårare att komma inpå människor de senaste 20 åren. Alla tänker bara på sitt, hälsar inte när man möter dem trots att man sett varandra ett antal gånger, stirrar bara ner i sina smartphones m.m. Jag minns att det var annorlunda så sent som på 90-talet. Då var det tvärtom att man sågs som konstig och lite udda om man inte umgicks med folk eller sökte kontakt på något sätt. Det har ändrat sig på ett par decennier.

    Numer är det så man blir väldigt glad när någon människa visar att han/hon tänker på en. När någon uppmärksammar att man finns, bara för att det känns så udda och ovanligt numera. Har ett fåtal vänner sedan ungdomen kvar och ett par som bor på långt håll som jag fått i vuxen ålder. Vi pratar ibland men det blir alltmer sällan.

    Tror att folk ikring där jag bor tror att jag är en sådan som inte har några vänner. Men det kan man ju tro om många idag då det är vanligare att folk går för sig själva.

  • Anonym (anonymitet)
    Anonym (Vanligt?) skrev 2021-01-13 16:45:17 följande:

    Har aldrig tänkt på det förut, men min man har inga vänner alls. Hans enda kontakter i telefonboken är (enligt honom själv, har ej kollat) mig, chefen, mamma, pappa och brorsan. Mitt ex har inte heller några andra vänner än mig och sina föräldrar och syskon.

    Båda har haft vänner som barn, men glidit isär från dessa i vuxen ålder. De ser normala ut och har lyckats bilda familj. Hur vanligt (eller ovanligt) är detta? Har du som vuxen vänner som du träffar i vardagen? Är du man eller kvinna?


    Att sakna vänner är vanligare än många tror och i takt med att allt fler fjärmar sig från den verkliga världen kommer det att bli allt vanligare. Den som lever med näsan ständigt tryckt mot telefonen kanske har många kontakter men ingen som kan hjälpa till vid en flytt.

    I mitt fall får jag skylla mig själv då jag har flyttat en del och inte odlat mina kontakter eller relationer på det sätt jag borde. Nu har jag visserligen några som skulle ställa upp om jag behöver flytta men det blir inte så mycket vardagskontakter utan det mesta går via någon telefonapp.
  • hammarhajen
    Postman skrev 2021-01-16 16:58:01 följande:
    Jag tror knappast på att det hänger på hur levnadsglad man är. Jag tror mer det beror på hur mycket man vill spela med i den sociala teatern. Många som har många vänner spelar med i en teater där man i olika grader låtsas vara intresserad av andra trots att man kanske inte är det. De som inte riktigt är beredda att vara med i den teatern hamnar efter eller utanför.

    Mycket av det sociala idag är rätt ytligt och påklistrat.
    Eller så blir man utan vänner för att man anser andras samspel "ytligt och påklistrat"... 

    De allra flesta relationer börjar för övrigt ytligt. Väldigt få är bekväma med att släppa en ny person tätt inpå alldeles på direkten. Man börjar väl oftast en vänskap med kallprat, sedan lite mer personligt, sedan ännu mer personligt och filosofiskt när man känner varandra bättre och vet mer var man har varandra.

    Jag skulle dra mig undan om helt ny kollega eller främlingen vid skåpet bredvid på gymmet började prata djupa känslor... Handlar om social kompetens snarare än spel och också om respekt för den andre. Den andre kanske inte alls vill veta hemligheter om mig, det tar ju ett tag att både vilja ge och ta emot förtroenden.

    Även med mina närmaste och bästa vänner pratar vi vänder och vind och middagsrecept ibland. Allt kan inte vara djupt och väldigt privat eller filosofiskt, livet är ju både vardag och drömmar. Är det någon ny person med i sällskapet undviker vi kanske de mest privata samtalsämnena och sparar dem tills vi är på tu man hand.
  • Mandel
    Postman skrev 2021-01-16 16:58:01 följande:

    Jag tror knappast på att det hänger på hur levnadsglad man är. Jag tror mer det beror på hur mycket man vill spela med i den sociala teatern. Många som har många vänner spelar med i en teater där man i olika grader låtsas vara intresserad av andra trots att man kanske inte är det. De som inte riktigt är beredda att vara med i den teatern hamnar efter eller utanför.

    Mycket av det sociala idag är rätt ytligt och påklistrat.


    Fast jag bryr mig på riktigt och gläds med folk. Är givmild, generös, omtänksam , driftig osv. Men ingen vill vara min vän ändå. Jag är bara slasktratten och den som ställer upp när folk behöver hjälp.

    Sedan får jag klara mig själv...
    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Anonym (Solitaire)

    Jag är superensam. Har 0 egna vänner. Är dålig på det sociala men skulle så gärna ha en vän.

Svar på tråden Människor som inte har några vänner