Människor som inte har några vänner

Men jag har nån konstigt läggning som gör att de flesta människor inte dras till mig. Jag vet inte vad det är, men många verkar undvika mig lite. Jag antar att det är nåt jag sänder ut så att säga. Min röst? Mitt sätt att prata? Jag kanske flackar med blicken och gör folk nervösa. Jag kanske är svår att prata med.. Jag vet ärligt talat inte..

Min man har en del kompisar, främst kvar sen studietiden men de umgås på en regelbunden basis.

Jag har ett par kompisar. Nån/några vänner och resten kanske mer bekanta men vi hörs på en regelbunden basis.

Vi är 38, har 2 barn. Våra kompisar är i samma ålder eller lite äldre, de flesta har barn även de.

Jag är kvinna och har nog bara två personer kvar som jag kan kalla för vänner, och vi ses allt mer sällan för varje år som går. Nu blir det knappt en gång om året ens. Har blivit så då våra liv utvecklats lite åt olika håll, vi har fått barn på olika tidpunkter osv. 

Har ett fritidsintresse (som är inaktuellt nu dels då jag fått barn nyligen och dels p.g.a. covid) där jag lärt känna flera människor. Men det är sällan som jag träffas och umgås med dessa utanför själva fritidsaktiviteten.

Saknar ofta vänner att ha kontakt med i vardagen, kunna träffas och gå ut med, gå hem till varandra, resa tillsammans osv. Som tur är har jag god kontakt med mina syskon som jag kan göra lite av detta med. 

känns inte som det ska vara mitt ansvar heller. Jag kan inte ta på mig ansvaret och stanna hos en människa och själv vara olycklig bara för att lämna innebär att han blir ensam.

Jag flyttade och bröt med mina barndomsvänner tyvärr.Saknade att ha vänner och hade knappt inga,förutom några kontakter.Sökte nya vänner genom en sida för länge sedan.Och idag har jag vänner ,inte många ,men ändå.För mig är det viktigt att ha vänner och kommer att kämpa att ha vänner.

Jag har många bekanta, folk jag träffar genom mina barn, jobbet eller intressen. Men ingen jag träffar för att bara umgås. Jag flyttade till helt ny ort för flera år sedan och sjukdom och stress på jobbet (=trött) har gjort det svårt att få vänner. Jag kan pga sjukdomen inte längre göra allt jag kunde förr och har tex fått sluta med ett av mina största intressen (som annars hade varit ett givet ställe att träffa nya vänner). Jag har bekanta med vän-potential och det finns folk jag vet skulle hjälpa mig om det behövdes tex. Och jag har kompisar från förr som jag pratar telefon med någon gång i halvåret. Men jag saknar verkligen en vän att bara sitta och prata med. Precis som Lonely skriver finns det många i kontaktlistan, men få i samtalslistan.

Min man har bara en vän , de har känt varandra sen förskolan.

Jag har 4 riktigt nära vänner , och en del kompisar.

Låter jobbigt.

Alla har inte behov att ha vänner , men då måste man kunna underhålla sig om ens partner vill umgås med sina vänner själv eller göra något annat.

Jag tror alla behöver någon, för en del räcker det kanske med en partner. Men risken finns ju att relationen tar slut. Då står man ensamen, och visst kan jag umgås med mig själv en helg om min partner är iväg på annat. Men i långa loppet vill i alla fall jag ha personer att prata med

Absolut , men det fungerar bara om partnern vill inte heller ha någon annan.

Annars tröttnar man som Marita.

Man kan älska sin partner jättemycket , och ändå vilja göra någonting själv , med sina vänner osv.

Om du kan umgås med sig själv då funkar det nog , men har man en partner som ständigt måste hänga med även om inga andra tar med partners då blir det jobbigt i längden.