När det känns så rätt men ändå sååå fel

Jag vill avvakta med att ta upp detta med chefen just nu. Alltså det kommer aldrig att bli ett ?vanligt förhållande? mellan mig och honom oavsett situation.

Men känslor är känslor och jag tycker inte man ska hålla inne sina känslor när man känner så starkt för någon.

Jag vill inte sitta där imorgon när det är försent och ångra att jag aldrig sa något.

Jag vill krama om honom, hålla om honom, hålla hans hand utan att det ska kännas konstigt och fel. Bara finnas där för honom.

Klart man kan bry sig om vårdtagare. Tycker att du ska kolla upp hur han mår. Det är inget rymningssäkert fängelse du jobbar på..

Velar. Är mer rädd att det ska bli en stor grej av det.

Men om han har hemtjänst så är det väl inget konstigt att ni kollar hur det är med honom. Ring till sjukhuset och fråga?

Du kan ju logga in i programmet ?mina planer? och följa hans ärende på sjukhuset, utan att behöva ringa eller fråga.

All vårdpersonal kan gå in där med sitt RSID-leg. Där uppdaterar sjukhuset dagligen så att kommunen och primärvården kan ta del av vad som händer för att kunna planera en trygg vård hemma.

Nej det tänker jag inte göra. Snacka om stalker varning ;) men han kom hem och är okej. (Har ej varit där sen han åkte in.)

Men är det verkligen ok att jag kontaktar honom privat? Vill verkligen inte ?gå över gränsen? även fast jag bara genuint är nyfiken och bryr mig om honom.

Håller med

Kan tänka mig att många i tråden har en rätt vidrig människosyn och är ute och cyklar. Det är ju inte bara DU som är en människa, det är även han också. Dom här etiketterna ?brukare? och sjuksköterska eller undersköterska eller vad du jobbar som, dom ändrar inte faktumet att ni är två vuxna människor med känslor. Kan bara säga att det hände mig 2 ggr när jag var yngre själv (väldigt starka känslor) men jag agerade inte på det. Tyckte det var oerhört plågsamt för jag var enormt kär båda gångerna och jag förstår det även nu 20 år senare, dom VAR verkligen fantastiska människor bägge två, på så många sätt.

Det är plågsamt. Jag har inte träffat honom sedan trådstarten. Om inte längre minns ej. Hörde att man tror att det är känslor inblandade så jag slutade gå dit. Sen slutade han ta emot besök. Och....men är det fritt fram nu? Vill verkligen inte göra något fel samtidigt som hela själen bara skriker. Jag är påverkad nu, trodde det skulle hjälpa att glömma men vafan?

Hej ts. Jag tycker att du ska strunta i allas gap om att det är " förbjudet " och " byt jobb " mm. Även de som arbetar inom vård och omsorg är människor med känslor och inga robotar. Det vore inte första eller sista gången kärlek uppstår mellan två människor i dessa situationer. Finns absolut inget fel i det om det är ömsesidigt. Nu jobbar du ju dessutom inte hos honom längre. Och här handlar det om en människa som är skadad fysiskt och inte har några psykiska problem. Och som dessutom inte har hemtjänst längre. Du kan absolut ta kontakt t.e.x i ett sms och säga att du undrar hur det går för honom och hur han mår.

Då lägger du " bollen " hos honom. Lycka till!

Ärligt sagt så förstår jag inte varför så många skriver så negativt. Jag tycker det är mänskligt att man kan fatta tycke för en person som man hjälper. Sånt händer. Män blir kära i sina sjuksköterskor och liknande. Ni är båda vuxna människor. 

Nu vet jag inte hur man tänker där generellt i hemtjänsten. Kanske finns det någon slags plan för såna situationer. Det kan ju inte vara första gången det händer! Kanske händer det också, oftare, att folk blir lite väl mycket kompis med sina brukar. 

Jag skulle kunna tänka mig att man pratar med chefen och förklarar situationen. Och jag skulle tro att lösningen skulle vara att du tar någon annan brukare istället. Man behöver väl inte byta jobb för pga EN person. Det skulle ju kunna vara tvärtom - att man inte kommer överens med en person. Då måste man kanske också byta personal på just den personen. 

Hör lite runt hur man brukar göra i såna fall! Och fundera på vad du vill innan du pratar med någon. Vill du prata med brukaren och berätta för honom om dina känslor? Han skulle ju säkert bli glad, oavsett om det verkligen utvecklas till en relation. Jag är inte heller säker om man verkligen behöver byta personal där - bara han är kapabel till att ta egna beslut och kan säga ifrån i fall något inte känns bra för honom. Svårt att säga. Men just därför kan jag tycka att det kanske är bättre att inviga chefen direkt, om det är en chef som är vettig. 

Okej, jag kanske inte förstår situationen helt och hållet. Det är lite svårt att råda dig om man inte vet varför det aldrig kan bli ett vanligt förhållande. Jag menar, det är stor skillnad om det är för att du redan har partner, eller om det är för att han ändå är för handikappad för att du skulle vilja ha honom som partner, eller om han ändå mentalt inte är på samma nivå. 

Men om du ändå utesluter en relation - i det läget skulle jag nog inte prata med chefen heller. Men vad vill du ha för relation med honom? Vara kompis, eller? Man kan ju också prata med chefen och säga att man bryr sig mycket om just den brukaren på vänskapligt plan och hur du ska tänka där för att det inte ska bli fel för honom.