Tjejgänget- här stöttar vi

Här vill jag också vara med! Vilket fint gäng det finns här! 

Jag sitter också i valet och kvalet vad jag ska göra med mitt liv. 

För drygt ett år sedan kom det fram att min man haft en flirt, en kollega på jobbet, vid sidan av i flera år. Det var inte förrän på slutet som de blev fysiska på riktigt, även om de inte låg med varandra, och det var då han inte kunde hålla det inom sig längre, utan berättade för mig. 

Min första reaktion var att nu måste jag fixa allt. Jag måste bli mer spännande, vi måste prata om det här, vi måste gå i terapi. Vilket han tyckte var jättebra, han fick det ju mycket bättre. Tills jag insåg att han inte jobbade så mycket på att prata mer om saker, att ta initiativ för att visa sin kärlek eller bygga upp tilliten. Och där har vi fastnat lite grann. 

Jag har insett, som flera andra här verkar ha samma erfarenhet av, att så länge han mår bra, kommer han inte göra något för min skull. Mina känslor och tankar tas inte på allvar, så länge han mår bra. Dvs framför jag mina åsikter så lyssnar han, säger inte så mycket tillbaka, och ingenting händer. Om vardagen sedan rullar på glöms det här bort och han tror att allt är bra igen. Jag måste alltså få honom att må dåligt för att han ska förstå att jag mår dåligt... 

Han har dock bättrat sig inom andra områden sedan dess. T ex tagit mer ansvar för barnen och deras aktiviteter. Kanske för att han förberedde sig för att vi eventuellt skulle gå skilda vägar...

Så nu är att det "bara" den känslomässiga närheten som är riktigt dålig i vårt förhållande. Vi har fina barn tillsammans, och allt i vardagen fungerar bra. Men att inte få sina känslor bekräftade, eller att kunna prata om vad som har hänt och hur kan vi kan komma vidare tär på mig psykiskt. Jag kommer bli bitter om jag ska fortsätta vänta på att han eventuellt ska börja kommunicera med mig. Och det här problemet fanns ju redan innan otroheten kom fram, så jag har lätt för att tvivla på mina känslor, eftersom jag är van vid att inte få gehör för mina behov och att inte bli sedd. Jag vill bara komma bort från allt, men jag vet inte om jag vågar och hur mycket man borde kämpa för det som ändå är fint. Jag vet inte heller om han kan ändra sig, om han ens vill det. Jag tror inte han har någon självinsikt om hur egoistiskt hans beteende är.

Tack för pepp Mandel. De flesta kan nog hitta någon men kanske jag är undantaget.

EnAnnanFru, Jag känner igen mig i det där att sätta alla andras behov och mående före mitt eget. Alltid behöva vara stark och orka. Tänk att få vara svag ibland och veta att någon backar upp mig!

Tyvärr har barnen ibland uttryckt oro över att vi ska skiljas. Det är några föräldrapar som gjort de runt om oss. Känner mig hemsk över att eventuellt splittra en kärnfamilj. Samtidigt mår jag inte bra. Har ingen att prata om detta om. Tur att jag i alla fall hittade denna tråd.

Tack för pepp Mandel. De flesta kan nog hitta någon men kanske jag är undantaget.

EnAnnanFru, Jag känner igen mig i det där att sätta alla andras behov och mående före mitt eget. Alltid behöva vara stark och orka. Tänk att få vara svag ibland och veta att någon backar upp mig!

Tyvärr har barnen ibland uttryckt oro över att vi ska skiljas. Det är några föräldrapar som gjort de runt om oss. Känner mig hemsk över att eventuellt splittra en kärnfamilj. Samtidigt mår jag inte bra. Har ingen att prata om detta om. Tur att jag i alla fall hittade denna tråd.

Fast är din lycka värd att offras för andras ev dömande? Kan omgivningen inte hantera att du väljer att ta hand om dig själv och må bra så är de ändå ingenting att ha. 

Kan de inte stötta dig i dina val så länge du mår bra så klarar du dig bättre utan dem!

Det är jobbigt att vara ensam, men jag försöker dagligen intala mig att det är deras förlust som tappat en lojal, hjälpsam, omtänksam och generös person som jag är!

Hej!

Jag sprang på denna tråden av en ren slump och kände så väl igen mig I det ni skriver

Har oxå lite stökigt i min över 17-åriga relation just nu.. :( Och vet varken ut eller in. Det skiftar en hel del också kan jag säga, från dag till dag.. Ibland är jag helt säker på att jag vill lämna och bo själv, medans jag nästa dag kan vara helt panikslagen och vet inte alls vad jag vill..! ???? Så jobbigt är det!

Vårt största problem är att vår kommunikation inte funkar och vi kommer inte vidare... och att det varit mkt tjafs och irritation emellan oss i flera år nu. För 3 år sen var jag nära att lämna för kände mig inte sedd eller förstådd av honom. Då beslutade vi att kämpa på. Han blev något bättre på å se mig och så och jag försökte så gott jag kunde oxå... men jag tror att jag redan då hade känt att mina känslor höll på å svalna. Och så har det känts mer eller mindre sen dess. Blev förmodligen inte bättre av att jag vid ett svagt ögonblick fick känslor för en annan.. :( Avbröt det dock. Men det gjorde såklart att jag fick mig en tankeställare om hur läget var mellan mig och min man. Nu hände inget, men ändå...

Sen är det inte helt lätt med barn ihop och allt runt ekonomin som ensamstående mamma osv som oxå skrämmer såklart. Men jag har på nåt vis gått igenom någon form av "plan" I mitt huvud hur jag skulle kunna tänka mig att ha det om det skulle bli att vi går i sär. Och jag försöker prata med honom om hur jag känner. Men ibland säger han inget och ganska ofta anklagar han mig för att jag inte engagerar mig. Och visst, engagemanget har lite sämre från min sida. Men det är mkt för att jag inte heller märker så mkt engagemang från Hans sida heller.. knepigt är det :/

Har läst lite vad ni andra skrivit. Och vill bara fråga hur ni som redan har valt att gå skilda vägar, löste ni det? Både praktiskt och emotionellt? Boende osv?

Jag står i lite bostadsköer, men just där vi bor är det inte så många hyresrätter lediga. Så får se hur det blir. Tror inte kommer ha råd att köpa ngt I dagsläget :/