Hej! Har inte sett någon bim maj tråd så tänkte att jag startar en nu för oss som ska försöka få vårat första barn. :)
Närmar ju sig ändå med stormsteg, detta blir vårat första riktiga försök.
Påbörjar listan i första inlägget. :)
Lycka till åt oss alla <3
En fråga till er som tempar. Jag skulle vilja tempa nu fram till dess att vi börjar en utredning för att se om jag verkligen har ägglossning varje månad, då jag tror att jag inte har det öht många månader. Den teorin bekräftades också lite då jag tog progesterontest 7 dagar efter förmodad ÄL och fick 4 i resultat och man ska ligga över 50 gärna. Vill ha lite data att visa på eventuell utredning sedan. Kommer inte tempa efter bekräftad ÄL då jag helst skulle slippa alla test då de ofta stressar, men känner att det skulle vara bra att veta inför eventuell start med utredning och Letrozol som varit på tal tidigare i mitt fall.
Min frågor till er är,
1. Vad har ni för termometer?
2. Hur lång tid tar det innan svaret visas?
3. Tempar ni en eller flera gånger varje morgon? Läste om någon som tog 3 mätningar varje morgon bara för att försäkra sig om att hon fått samma resultat på minst 2 mätningar.
Tack <3
Jag håller på att explodera inuti och känner att jag måste få skriva av mig och se om jag/vi är ensamma i det här:
Det känns som om det här försökandet håller på att ta död på vår relation. Min sambo tycks aldrig vilja ha sex längre, han har inga problem med att det går en månad typ ocjbdet gör mig så stressad av flera skäl. Efter vårt senaste MF verkar han tom undvika all fysisk beröring bortsett ifrån enstaka pussar i förbifarten ungefär dessutom. Han har slutat säga godnatt, bara vänder sig om och somnar. Vi pratar knappt ens med varandra längre och när vi är ensamma är det som om han gör allt han kan för att faktiskt undvika att vara ENSAMMA. Alltså han hittar på projekt här hemma, renovering etc. Vi har en ledig helg i månaden tillsammans pga att jag jobbar skift. Då har det varit viktigt för oss att vi somnar och vaknar, äter frukost ihop. Den här helgen har jag både somnat och vaknat själv. Han grejar all vaken tid och efter middag vid typ 21 (jag har fått äta ensam för han "ska bara") så somnar han i soffan.
Jag har börjat få tankar så som "tänder han inte på mig längre? Älskar han mig inte? Vill han ens ha barn med mig?". Det är fruktansvärt jobbigt. Och att få nobben hela tiden tär på mitt självförtroende och självkänsla. Jag älskar ju honom och är superattraherad av honom. Jag vill ju ligga med honom barn eller inte liksom. Me han tycks inte vilja alls..
Vi bägge hade svårt att somna igårkväll och när han frågade mig vad som var fel och jag försökte berätta så svarade han med tystnad tills han till slut somnade. Och kvar låg jag och stirrade i taket...
Min älskade älskade sambo.kan inte tänka mig livet utan honom och nu känns det som att jag kanske måste börja göra det. Jag går sönder. Är det någon mer här som kan känna igen sig i att samlivet förändrats sen ni började försöka bli gravida? Hur har det påverkat er isf och hur är det mellan er? Goda råd tack.
BIM igår, plus idag! :D
Har startat en hemlig grupp på Facebook som kräver inbjudan till oss med BF januari 2022. Jag har bf 6/1 som det ser ut nu iallafall :) om ni plussar och vill vara med så skicka ett meddelande :)
Alltså hörrni, jag har varit frånvarande hela helgen och inte läst något, men jag tänkte smått att jag skulle ta ett gravtest idag (rfsu vanliga teststickor) och jag är nästan säker att jag ser ett streck, hoppas bara att det inte är spök, men tycker tillika inte det då jag testat mycket förr och aldrig fått såhär!
Oj <3 jag förstår att det måste vara jättejobbigt för dig, och troligen er båda. Har du pratat mer honom hur du upplever det?
Kan det vara så att han kanske sörjer era MF? Jag blir också väldigt egen och drar mig undan när jag är ledsen.
Kan tyvärr inte svara på om hur det påverkat vårt samliv att försöka få barn men tänker att ni kanske behöver ta en paus från att kämpa? Förstår det är jobbigt också såklart
Jag håller på att explodera inuti och känner att jag måste få skriva av mig och se om jag/vi är ensamma i det här:
Det känns som om det här försökandet håller på att ta död på vår relation. Min sambo tycks aldrig vilja ha sex längre, han har inga problem med att det går en månad typ ocjbdet gör mig så stressad av flera skäl. Efter vårt senaste MF verkar han tom undvika all fysisk beröring bortsett ifrån enstaka pussar i förbifarten ungefär dessutom. Han har slutat säga godnatt, bara vänder sig om och somnar. Vi pratar knappt ens med varandra längre och när vi är ensamma är det som om han gör allt han kan för att faktiskt undvika att vara ENSAMMA. Alltså han hittar på projekt här hemma, renovering etc. Vi har en ledig helg i månaden tillsammans pga att jag jobbar skift. Då har det varit viktigt för oss att vi somnar och vaknar, äter frukost ihop. Den här helgen har jag både somnat och vaknat själv. Han grejar all vaken tid och efter middag vid typ 21 (jag har fått äta ensam för han "ska bara") så somnar han i soffan.
Jag har börjat få tankar så som "tänder han inte på mig längre? Älskar han mig inte? Vill han ens ha barn med mig?". Det är fruktansvärt jobbigt. Och att få nobben hela tiden tär på mitt självförtroende och självkänsla. Jag älskar ju honom och är superattraherad av honom. Jag vill ju ligga med honom barn eller inte liksom. Me han tycks inte vilja alls..
Vi bägge hade svårt att somna igårkväll och när han frågade mig vad som var fel och jag försökte berätta så svarade han med tystnad tills han till slut somnade. Och kvar låg jag och stirrade i taket...
Min älskade älskade sambo.kan inte tänka mig livet utan honom och nu känns det som att jag kanske måste börja göra det. Jag går sönder. Är det någon mer här som kan känna igen sig i att samlivet förändrats sen ni började försöka bli gravida? Hur har det påverkat er isf och hur är det mellan er? Goda råd tack.
Vilken tuff och påfrestande situation. Vad starka ni var som ändå öppnade dörren för att prata om det här igår! Jag har inga jättebra råd utifrån egen erfarenhet, men jag har ju många vänner som varit i din sits. Jag tror att den här situationen stressar oss på olika sätt, där män och kvinnor reagerar lite olika, och det verkar inte så ovanligt att mannen i förhållandet reagerar som din sambo.
Det är fruktansvärt jobbigt att få nobben hela tiden, för då kommer ju just de tankarna som du beskriver att du får.
Jag har inga bra svar att ge förutom att ni har tagit ett jättestort första steg, vilket är att prata om det, även om det inte blev mycket till dialog. Kanske kan ni prata om det i lugn och ro idag? Ta en promenad, till exempel. Ofta har vi bättre dialoger i tuffa situationer när vi fysiskt faktiskt går åt samma håll (sitta i bilen och åka fungerar också bra).
Det är okej att vara ledsen och orolig för situationen du befinner dig i, och jag förstår att det känns väldigt läskigt att inte veta var ni står i er relation, men jag tror verkligen att det bästa ni kan göra är att fortsätta prata om det och rensa luften. <3
Låter otroligt jobbig för er att ha det så. Det ända jag kan säga är väl som tjejerna innan mig har skrivit att försöka prata om det i ett läge som det känns bra för er att prata med varandra. Samt att ni kanske måste släppa pressen på att försöka ett tag så ni kan njuta av att bara få vara med varandra utan någon påtryckning av vad som måste göras. Kanske ni kan hitta på något som ni båda uppskattar och som kan sätta sprätt på gnistan, en mysig dejt kanske.
Jag upplever inte att förhållandet mellan mig och min man har förändrats sen vi började försöka. Men det va en sak som du skrev som jag känner igen väl, och det är det här med tystnad när man försöker prata om en sak. Första gångerna det hände så blev jag frustrerad och arg på honom att han aldrig sa något. Men sen när han hade fått förklara varför jag gör på det sättet så förstår jag honom. Han behöver ha tid för att tänka igenom vad han ska säga som svar och hur han ska säga det för att bli förstådd på rätt sätt. Annars om han svara direkt så kan han säga saker som han inte menar och sårar då mig ist. Så han kanske bara behöver lite extra tid på att fundera på vad och hur han ska svara dig i den här situationen. Så ge honom tid och hjälp honom att hitta orden om han börjar förklara men inte kommer vidare i sina svar.
Jag hoppas verkligen ni kan lösa det här!
Vi skulle egentligen få hit hans son idag, det är pappavecka, men han sa nyss att han blivit sjuk och därför inte kommer. Min sambo blev ledsen även omndet är nödvändigt i pandemitider såklart. Bra tips annars, ska lägga det på minnet. Men just idag vet jag att hans sinne kommer vara någon annanstans pga besvikelsen över att inte få träffa sitt barn och saknaden av honom.
Ja du har rätt, jag vet ju det. Och som vanligt lär det få bli jag som drar i det. Det emtionella ansvaret tycks alltid ligga på mig och jag har sagt förut hur jobbigt jag tycker att det är. Han tycker liksom att han har gjort sitt när han har frågat vad som är fel.