Hej! Har inte sett någon bim maj tråd så tänkte att jag startar en nu för oss som ska försöka få vårat första barn. :)
Närmar ju sig ändå med stormsteg, detta blir vårat första riktiga försök.
Påbörjar listan i första inlägget. :)
Lycka till åt oss alla <3
En fråga till er som tempar. Jag skulle vilja tempa nu fram till dess att vi börjar en utredning för att se om jag verkligen har ägglossning varje månad, då jag tror att jag inte har det öht många månader. Den teorin bekräftades också lite då jag tog progesterontest 7 dagar efter förmodad ÄL och fick 4 i resultat och man ska ligga över 50 gärna. Vill ha lite data att visa på eventuell utredning sedan. Kommer inte tempa efter bekräftad ÄL då jag helst skulle slippa alla test då de ofta stressar, men känner att det skulle vara bra att veta inför eventuell start med utredning och Letrozol som varit på tal tidigare i mitt fall.
Min frågor till er är,
1. Vad har ni för termometer?
2. Hur lång tid tar det innan svaret visas?
3. Tempar ni en eller flera gånger varje morgon? Läste om någon som tog 3 mätningar varje morgon bara för att försäkra sig om att hon fått samma resultat på minst 2 mätningar.
Tack <3
Blev senare ÄL så jag flyttar fram bim lite :)
Är det någon annan som upplever en ganska seg tempstigning efter ÄL? Jag brukar ligga runt 36,10-30 innan ÄL och direkt efter ÄL så går tempen bara upp till 36,45-55 ungefär. Nu lite mer än en vecka efter ÄL så hoppar tempen upp till 36,85. Funderar på vad det kan bero på.
Tack för ditt svar :) Jag vaknar vid samma tid varje dag mer eller mindre (dvs +/- 30 min) så det har jag koll på. Tycker munnen är svår, så jag tar också vaginalt. Det är bra tycker jag, att senaste temp finns kvar för det syns inte idag.
Peppad nu på "nystart" med en bättre termometer och att lära mig lite mer om hur cykeln faktiskt ser ut.
Tempar ni varje dag hela månaden eller från mens tom bekräftad ÄL?
Jag har en fråga. Om det är andra här som jobbar skift med nattpass, har ni märkt om det påverkar er cykel något?
Jag håller på att explodera inuti och känner att jag måste få skriva av mig och se om jag/vi är ensamma i det här:
Det känns som om det här försökandet håller på att ta död på vår relation. Min sambo tycks aldrig vilja ha sex längre, han har inga problem med att det går en månad typ ocjbdet gör mig så stressad av flera skäl. Efter vårt senaste MF verkar han tom undvika all fysisk beröring bortsett ifrån enstaka pussar i förbifarten ungefär dessutom. Han har slutat säga godnatt, bara vänder sig om och somnar. Vi pratar knappt ens med varandra längre och när vi är ensamma är det som om han gör allt han kan för att faktiskt undvika att vara ENSAMMA. Alltså han hittar på projekt här hemma, renovering etc. Vi har en ledig helg i månaden tillsammans pga att jag jobbar skift. Då har det varit viktigt för oss att vi somnar och vaknar, äter frukost ihop. Den här helgen har jag både somnat och vaknat själv. Han grejar all vaken tid och efter middag vid typ 21 (jag har fått äta ensam för han "ska bara") så somnar han i soffan.
Jag har börjat få tankar så som "tänder han inte på mig längre? Älskar han mig inte? Vill han ens ha barn med mig?". Det är fruktansvärt jobbigt. Och att få nobben hela tiden tär på mitt självförtroende och självkänsla. Jag älskar ju honom och är superattraherad av honom. Jag vill ju ligga med honom barn eller inte liksom. Me han tycks inte vilja alls..
Vi bägge hade svårt att somna igårkväll och när han frågade mig vad som var fel och jag försökte berätta så svarade han med tystnad tills han till slut somnade. Och kvar låg jag och stirrade i taket...
Min älskade älskade sambo.kan inte tänka mig livet utan honom och nu känns det som att jag kanske måste börja göra det. Jag går sönder. Är det någon mer här som kan känna igen sig i att samlivet förändrats sen ni började försöka bli gravida? Hur har det påverkat er isf och hur är det mellan er? Goda råd tack.
Ska tillägga också att min sambo mååånga ggr sätt panikslagen ut när jag pratat känslor eftersom han också är otroligt konflikträdd, men det har blivit bättre mycket troligen pga jag varit tydlig med att jag inte förväntar mig en lösning på saker från honom, utan jag vill ha ett par öron bara ofta.
Han sa också, citat, när vi träffades att det värsta han visste var att prata om jobbiga saker. Medan det för mig är superviktigt. Så våra situationer är nog inte helt olika :)
Men det kan bli jättebra om man bara kastar sig ut i det läskiga <3
Jag känner inte igen mig i känslan av att ha kommit längre ifrån varandra under bebisverkstan, men vi är ju också "bara" på försök 10 ännu. Det är dock något jag är rädd för och därför har jag dragit ner lite på min egen press kring dagarna för ÄL, för att inte lägga över för mycket av min press på min sambo så att vi istället ska hamna i en låsning. Tänker på att sexa även andra ggr i månaden så att den närhet sex ger inte enbart ska vara kopplat till barnverkstad. Vi försöker också variera oss och fortsätta ha roligt i sängen (eller på annan plats), även det för att det ska fortsätta vara lustfyllt. Sen blir det lätt, tycker jag, att sexet mestadels förläggs till ÄL, men i vårt fall har det mycket handlat också om att jag haft s mycket mellanblödningar mellan ÄL och mens att det typ är veckan innan ÄL som funkar. Det är bara då i princip som jag inte blött.
Vad jag däremot känner igen mig i är det u säger om rädslan att vara sårbar. Skulle kunna skriva ett superlångt inlägg om det då jag haft det likadant när jag växte upp. Mentaliteten i familjen var "bit ihop" om man var annat än glad och jag var äldst av 4 syskon vilket säkert bidrog till att det inte fanns tid för mitt känsloliv eftersom det alltid fanns yngre som "behövde" mer. När jag nog egentligen var den som hade störst behov av stöttning från mina föräldrar. Det har gjort att jag haft svårt att träffa någon öht eftersom mitt fokus alltid har legat på den jag dejtat och hur jag kunnat anpassa mig till den personen för att i utbyte få kärlek och uppmärksamhet. Tillslut brände jag ut mig och gjorde ett massivt jobb med mig själv tillsammans med en psykolog jag älskar än idag som tvingade mig att lämna relationer till män där jag förminskade mig själv. Jag är helt säker på att det var det som gjorde att jag och min nuvarande sambo blev ett par (min första pojkvän någonsin fick jag alltså vid 31 års ålder!). Att jag från början bara kastade ut vem jag var, hur min historia såg ut och vad jag hade för behov. Och sen inte tummade på det hur jävla skitjobbigt det än har varit att behöva uttrycka behov och vara sårbar. 3 år senare är det fortfarande något jag tycker är läskigt i vår relation, men jag gör det!
Exempelvis har jag gråtit mycket själv, men i den här processen hade jag ett tillfälle där jag bara inte kunde sluta. Och jag kunde inte sitta inlåst på toan hur länge som helst, så då fick jag gå ut och böla framför sambon och förklara min oro och stress kring detta och hur viktigt det var för mig att kunna dela det med honom. SKITLÄSKIGT var det, men vår relation växte ju ytterligare av just det- för hans enda fundering var ju "men snälla du, varför går du och gråter i duschen"? och så kunde vi prata om det. Så jag växer, vår relation växer och min sambo växer också av det! Han hatar att prata om jobbiga saker, men har också lyft det som en anledning till varför han är kär i mig- för att jag får honom att växa i och med att han nu pratar känslor. Något som saknats i hans tidigare relationer. Det är skönt för honom, säger han, att inte behöva fundera utan veta att jag talar om mina behov och önskemål.
Så jag skickar en bamsekram och råder dig att vara hel transparent med din sambo, för ni har bara att vinna på det. Berätta om din oro kring er relation och berätta hur svårt du tycker det är att vara sårbar och varför. Jag har berättat om min bakgrund/uppväxt för sambon så att han också lättare kan förstå att han behöver vara lyhörd. jag har sagt att han inte behöver känna press att kunna ge mig svar eller råd, utan att det viktigaste för mig är att jag kan dela mina tankar med honom och att mötas av respekt, även om det bara består av en lång kram och stryk på pannan.
Kram! <3
Vad jobbigt det låter, ni har ju försökt såpass länge att det känns väldigt rimligt att han är nere men inte känner att han kan uttrycka det.
Jag tror andra som har svarat har bra råd, men kan tänka mig att det bästa är att försöka få honom att berätta precis hur han mår, vad det är som gör honom ledsen och om han har något hum om vad kan hjälpa honom psykiskt. Jag vet att vi kvinnor bär mycket ansvar i att skaffa barn, men killar brukar tycka att de ska bara bit ihop och inte säga något. Kanske om han får lov att bara prata ut sina känslor utan att du har ett svar för allting, så kan det kännas lite lättare för honom att uttrycka sig själv? Jag kan tänka mig att då skulle han ?känna sig hörd? men vill inte påstå att det inte händer nuförtiden såklart :)
Heminsemination låter som en idé, då vet man att sexet är aldrig för babymakings skull, och det kanske då skulle känns mer roligt? Jag vet att någon i en av dessa trådar gjorde det och det blev en enorm lättnad på deras sexliv :) lycka till