Klarar inte min styvdotter!

Jag tänker EXAKT som du!! Varför utsätter han sina barn, som han älskar och avgudar mer än någonting annat för mig?! Dottern har tom sagt att om jag flyttar så flyttar hon in till honom på heltid. Hon har även sagt, och även mamman att sonen med största sannolikhet kommer tillbaka om jag flyttar. Samtidigt så vet de att om jag flyttar pga barnen så kommer pappan att beskylla dem för att han aldrig kan behålla en kvinna i sitt liv. Så jag tror att barnen är lite rädda för att ställa för mycket krav och skylla på mig.

Hur han tänker förstår jag inte alls. Hade en man kommit in i min och min dotters liv och inte alls fungerat ihop med min dotter så hade jag naturligtvis bett honom flytta och testat särboskapet. Varför han vägrar särboskap är en gåta för alla. Innan mig ville han absolut inte bo ihop med någon kvinna. Hans egna ord är att han inte litar på mig, och att han redan första dagen sa till mig att hans mål är samboskap, inte särbo. Han vill vara en familj; inte resa eller vara ensam med sina barn, utan han vill ha en kvinna vid sin sida tillsammans med barnen. Han har nog fastnat i en dröm....

Försökte prata med mamman i somras angående vad hon tyckte om det hela och ifall hon tyckte att det vore det bästa för barnen om jag flyttade. Hon vill inte blanda sig, så blev inte klokare där heller. Hon kan inte svara på om sonen flyttade till henne pga mig eller inte. i denna familj "pratar" man inte, utan man biter ihop.

Han misshandlar dig psykiskt! Min är likadan, man får höra att man är elak och värdelös o man ska isoleras från sin familj o vänner som är kritiska mot honom och hans barn. Det är bara hans omgivning som gäller, tyvärr för min mans del så har även hans familj och vänner börjat reagera på deras sjuka relation. Det är nackdel för dessa män när deras barn blir myndiga, omgivningen ser det inte som lika gulligt längre.

Jag låtsas inte även om jag förstår utifrån inläggen och kan gissa på skribenternas bakgrund.

Det är väl inget att bli pryd och moraliskt harmsen över. TS menar väl att det är svårt att lämna hem och trygghet man byggt upp med pengar och ansträngning, massor av tid har lagts ner. Så resonerar många av oss med tillgångar (alla här på FL har det säkert gott ställt).

Det är ju därför många av oss biter ihop och försöker stå och och förändra situationen till det bättre. Hade vi varit särbos hade vi antagligen separerat mycket enklare. 

Förstår du nyanserna och det naturligt mänskliga att fundera på det sättet?

Nu är vi flera här, som lever med män med barn sedan tidigare och reagerar mot den dysfunktionella relationen.
Jag tror jag tjatat om det så många gånger. Alla ska må bra, barnen, föräldern och den nya. Allt annat är fel och den som har huvudansvaret är föräldern

Jag får det intrycket att det många gånger är pappan som är den mest drivande med att bo ihop och då är det hans ansvar att det fungerar. Det är hans ansvar att hans barn mår bra i relationen men även hans ansvar att göra det så smidigt som möjligt att introducera denna nya medlem i hushållet för barnen.
I de allra flesta fall så är det pappan som är "boven i dramat"

Men sedan finns det barn som jäklas. Det finns barn som aldrig vill se en ny kvinna i sin pappas liv (ofta har de mer tolerans med en ny man i mammans liv). Men fortfarande är ansvaret pappans (eller mammans) att få barnet att förstå att föräldrarna inte styrs av barnens nycker.

Nu verkar det i ts fall finnas en kombination av en pappa som verkar ha narcissitiska drag och en dotter som ärvt detta. En mardröm som jag tror ingen vill hamna i

Min man har också förlorat alla sina vänner som han hade när vi träffades. Enligt exfrun hade han inga vänner när de levde ihop heller. Han är en dålig attityd och besserwisser fasoner mot folk som många avskyr. Den enda idolen i hans liv är hans dotter. Han avskyr människor som äter mycket och som är tjocka, varför hans dotter, som ser upp till honom har ätstörningar hela tiden och nu helt slutat äta. Då ser han upp till henne och säger att hon är snygg och smal, istället för att ta tag i problemet och söka hjälp.

Du har så mycket mer problem än vad som bara ryms inom styvkonstellationen. Han ägnar sig åt psykisk misshandel, vare sig han gör det för att medvetet skada dig eller inte, för att han medvetet vill manipulera dig eller om det sker omedvetet, men att prata illa om sin partners föräldrar ingår definitivt inom psykisk misshandel. 
Dynamiken som du beskriver är en klassisk kvinnofälla, det sociala ansvaret faller ofta på kvinnor. Det var säkert barnens mamma som skötte den sociala biten med hans familj och sin egen familj, handlade alla klappar, presenter, höll reda på kalas och vem som föll år. Eller vad tror du? Nu är det du som tar den biten. Med den skillnaden att du gör det för någon annans barn som inte visar någon glädje alls utan tvärtom visar fientlighet för att du överhuvudtaget finns. Därmed befinner du dig inte enbart i den klassiska kvinnofällan utan även i den än mer tragiska styvmorsfällan. Ni arbetar inte ens för samma mål, du hjälper honom med hans barn, han hjälper inte dig med dina barn, eller ens med sina egna barn. 

Att det är så svårt att lämna någon även fast man vet att man rent logiskt kan se att man bara kan få det bättre om man lämnar, beror nog ofta på att man har investerat så mycket och inte fått något tillbaka. Det är som att man måste få någon slags "ränta" för allt arbete man har lagt ned, att det bara inte får vara förgäves och bortkastat. Men om du vänder på det och tänker på att all tid framöver som du inte längre lägger ned på honom och hans barn blir plus för dig, din familj och din dotter. Det som betyder något för dig. Det är det enda viktiga i ditt liv, eller hur? Du och din familj.

Vad är det för fel med att vilja har partid och semester utan barn? Helst utan vuxna barn?

Och att meddela att man dyker upp är väl helt okej. Här jobbar vi skift i olika former så när jag jobbar natt vill jag inte ha nån unge som dräller in hur och närsom. Om sambon jobbar kväll så behöver ju inte hans unge skena här, han är väl här för att träffa sin far inte mig.

Vad är det för fel med att vilja har partid och semester utan barn? Helst utan vuxna barn?

Och att meddela att man dyker upp är väl helt okej. Här jobbar vi skift i olika former så när jag jobbar natt vill jag inte ha nån unge som dräller in hur och närsom. Om sambon jobbar kväll så behöver ju inte hans unge skena här, han är väl här för att träffa sin far inte mig.

En vuxen människa som bor i en lägenhet på 40 kvadratmeter är med stor sannolikhet inte någon som har några tillgångar.