Varför tar alla överviktiga personer så illa upp?

Fingervising. Grov sådan. Gör man en bättre, till exempel Mifflin-uträkning så kan det variera rätt mycket.

Tre kvinno, alla 25 år:
Kvinna 1: 1761 kcal / dag
Kvinna 2: 2434 kcal/dag
Kvinna 3:  1483 kcal/dag

Det skiljer 1000 kcal i behov mellan dessa 3 kvinnor och två av dem har inte behov som kommer inte ens upp i 2000 kcal om dagen.

Fingervising. Grov sådan. Gör man en bättre, till exempel Mifflin-uträkning så kan det variera rätt mycket.

Tre kvinno, alla 25 år:

Kvinna 1: 1761 kcal / dag

Kvinna 2: 2434 kcal/dag

Kvinna 3:  1483 kcal/dag

Det skiljer 1000 kcal i behov mellan dessa 3 kvinnor och två av dem har inte behov som kommer inte ens upp i 2000 kcal om dagen.

Jag ligger på något motsvarande kvinna 3. Viktnedgång för mig innebär konstant hunger, eftersom jag behöver minska intaget med 500 kcal/dygn för att tappa 0,5 kg i veckan. Det är vedervärdigt att vara hungrig i 6 månader, mina hungerskänslor dämpades inte alls efter någon dag eller vecka som det så hurtigt alltid står i tidningar.

Ja det är den obehagliga sanningen. Inte vackrare än så. HUNGER! Vill man bli smal så måste man tåla att vara HUNGRIG 24/7. Spelar ingen roll hur fina recepten ser ut och hur käcka coacherna är.........! HUNGER är vad som gäller och att säga NEJ till sig själv. Om två miljoner år kanske evolutionen gjort att homo sapiens ställt om sitt behov av energi till en nivå som passar ett bekvämt och stillasittande liv.......men det är långt dit.

Jag menar ingenting, det är bara fakta jag plockade fram. Det är inte jag som bestämt att det inte räknas som en sjukdom. Troligtvis hade det varit för dyrt om det hade räknats som sjukdom. Då skulle var varannan ha vård för sin sjukdom, vilket hade kostat betydligt mer än vad det gör nu. Och vilken vård ska de få? Ska alla erbjudas operation? Ska de få läkemedel som tex amfetamin? Vad tycker du själv?

Rimlig behandling är tex motion, rätt kost (tex råd från dietist), se över levnadsvanor och titta på om det ev finns bakomliggande sjukdom som kan behandlas, tex fel på sköldkörteln som kan orsaka övervikten.

Jag ligger på något motsvarande kvinna 3. Viktnedgång för mig innebär konstant hunger, eftersom jag behöver minska intaget med 500 kcal/dygn för att tappa 0,5 kg i veckan. Det är vedervärdigt att vara hungrig i 6 månader, mina hungerskänslor dämpades inte alls efter någon dag eller vecka som det så hurtigt alltid står i tidningar.

Men då kan du kanske också förstå att även om viljan finns, så är det livssituationen som kan göra det så svårt, att viktnedgång är närapå ömöjligt vid vissa tidpunkter i livet?

Hur mycket våld kan du göra på dig själv och hur länge?

Hur länge har DU varit hungrig som längst?

Och då var vi återigen inne på att feta/alkoholister/rökare osv är karaktärssvaga, lata individer eller?

Vissa saker kan man vilja, men omständigheterna runt omkring gör det väldigt svårt. Har du ett matmissbruk som grundar sig i ångest?

Hur länge har du personligen levt under kalorirestriktioner? Hur många sociala event har du tackat nej till mat på? Frukost, lunch, fika, middag med kompisar, vänner, kollegor? Med övervikt/fetma pratar vi inte om att ta sig i kragen under ett par veckor, utan månader eller år. Under denna tid ska du dessutom hantera egen/anhörigs sjukdom, jobbproblem allt elände som du tidigare klarat av med att äta något gott. Vad gör du med din ångest om du ska ordna viktnedgången på egen hand?

Det är lättare att sluta missbruka alkohol än mat. Du måste hela tiden fortsätta hantera det som du missbrukar, alkohol kan du sluta helt med, men inte mat.

En framgångsrik viktnedgång är ett större projekt än att bara vilja. Jag VILL springa maraton IDAG, men har astma och har aldrig löptränat. Möjligtvis kan jag springa maraton om ett år, när jag ordnat gynnsamma omständigheter för det. Samma gäller för viktnedgång, gynnsamma omständigheter först, sedan succé.

"Ööööh, du vet om att du väger för mycket va?" är till lika stor hjälp som att en blivande maratonlöpare får ett par skor i storlek 36 i present, men fötterna är 41. Felriktad hjälp är meningslös.

En diagnos och sjukdom är samma sak, så vad menade du? Det är en sjukdom (jag pratar inte övervikt utan fetma, alltså ett BMI över 30) 

Att tycka att alla som är sjuka inte ska få vård tycker jag är ett märkligt resonemang. Dessutom blir det dyrare på sikt att behandla följdsjukdomar. 

Vem har pratat om operationer och amfetamin? (Ger man ens amfetamin till överviktiga?) Som jag sa innan är operation ett absolut sistahandsalternativ det ska inte behöva gå så långt. Du räknar ju själv upp vården överviktiga behöver så jag förstår inte problemet. 

Nej en sjukdom är inte samma som en diagnos. Oftast söker du sjukvård pga en eller flera diagnoser. Tex om en överviktig söker hjälp för ökad törst och dimmig syn tex. Då ska läkaren se om det finns en bakomliggande sjukdom till personens besvär. I detta fallet kan det vara diabetes vilket kan orsakas av övervikt.

Syndrom är ett samlingsnamn för ett antal symptom som är typiska för en viss sjukdom, men som inte är själva sjukdomen i sig. Ett syndrom kan till exempel orsaka ett hjärtfel. Då är hjärtfelet en sjukdom, men inte själva syndromet.

Amfetamin är vanligt att ta för att slippa känna hunger och bli mer aktiv. Många Hollywood stjärnor tog bantnibgspreparat med amfetamin för några är sedan. Värsta innegrejen. Och det kan man få på recept.

Vad föreslår du då att en läkare ska ge för behandling till en person som är överviktig då? Den är ju sjuk enligt dig, då måste man också ha en utprovad och etiskt försvarbar behandling att erbjuda. Jag anser inte att varken amfetamin eller operation är en bra lösning på ett tillstånd som faktiskt inte är permanent.

Nej en sjukdom är inte samma som en diagnos. Oftast söker du sjukvård pga en eller flera diagnoser. Tex om en överviktig söker hjälp för ökad törst och dimmig syn tex. Då ska läkaren se om det finns en bakomliggande sjukdom till personens besvär. I detta fallet kan det vara diabetes vilket kan orsakas av övervikt.

Syndrom är ett samlingsnamn för ett antal symptom som är typiska för en viss sjukdom, men som inte är själva sjukdomen i sig. Ett syndrom kan till exempel orsaka ett hjärtfel. Då är hjärtfelet en sjukdom, men inte själva syndromet.

Amfetamin är vanligt att ta för att slippa känna hunger och bli mer aktiv. Många Hollywood stjärnor tog bantnibgspreparat med amfetamin för några är sedan. Värsta innegrejen. Och det kan man få på recept.

Vad föreslår du då att en läkare ska ge för behandling till en person som är överviktig då? Den är ju sjuk enligt dig, då måste man också ha en utprovad och etiskt försvarbar behandling att erbjuda. Jag anser inte att varken amfetamin eller operation är en bra lösning på ett tillstånd som faktiskt inte är permanent.