• Bonusbonus89

    Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?

    Hej, jag behöver råd och tips över hur jag ska tänka och agera i en jobbig situation.

    Jag och sambon planerar att bli gravida och med tanke på att han redan har två barn sedan tidigare har vi redan nu börjat diskutera praktiska frågor. En sak som har dykt upp är föräldraledighet. För mig känns det givet att vilja vara hemma ensam med min förstfödda (iaf till en början), men att jag hämtar bonusbarnen (som vi har varannan vecka, 2 och 6 år) tidigare någon gång i veckan. Min sambo verkar tycka att det är konstigt/sorgligt att jag inte vill ha hans barn hemma mer. Det ger mig så dåligt samvete. Jag vill ju också kunna ge fullt fokus till min förstfödda på samma sätt som han och hans ex fick göra. Det gör mig ledsen, för jag älskar ju hans barn, men min dröm om att bli mamma och att hitta på saker med min bebis som föräldraledig är också stor. Känns som att det blir begränsat om jag automatiskt ska ha de andra på heltid också.

    Är jag egoistisk som tänker så här? Eller vad finns det för argument för min sak/hans sak?

    Snälla hjälp mig, antar att det finns många i samma sits!

    /Bonusmamma

  • Svar på tråden Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?
  • korngryn
    Anonym (Peter) skrev 2021-04-26 21:10:22 följande:

    Varför?

    Det räcker gott att ts sparar och styr hela hennes ledighet själv och att ts sambo gör som han vill. Finns ingen grund att behöva sponsra varandra. Ts är ju inte livegen så hon kan bekosta sitt liv och föräldraledighet själv.


    Absolut, så länge inte mannen kräver att hon ska vara föräldraledig mer än hennes 240 dagar. Så länge han också förlorar hutlösa summor.

    Eller tycker du att bara ts ska stå för kostnaden för deras gemensamma barn? Tänker du samma med t ex bil då, att en ska betala hela bilen men den andra kunna kräva att få använda den?

    Du har aldrig varit föräldraledig och sett hur mycket det kostar, antar jag?
  • Anonym (X)
    Anonym (Peter) skrev 2021-04-26 21:10:22 följande:

    Varför?

    Det räcker gott att ts sparar och styr hela hennes ledighet själv och att ts sambo gör som han vill. Finns ingen grund att behöva sponsra varandra. Ts är ju inte livegen så hon kan bekosta sitt liv och föräldraledighet själv.


    Är det inte ett gemensamt barn?

    Att det tas om hand hemma borde man vara överens om och dela på med tid och pengar.

    Eller hur tänkte du?
  • Anonym (K)

    De kan väl vara hemma när han är föräldraledig??

  • Anonym (XXX)

    Jag förstår dig i alla fall. Det är en speciell tid när man kommer med en ny bebis. Man är utmattad, trött, har kanske bristningar som gör ont, eller järnbrist om man förlorat mycket blod under förlossningen. Det dröjer länge innan babyn sover hela nätter, man måste upp och amma - flera gånger per natt i början - och därför är det livsviktigt att man kan sova medan babyn sover på dagen. Amning är också superviktigt, livsavgörande för barnet, och för att komma igång med den behöver man vila och lugn och ro. Och till allt detta praktiska och fysiska, kommer det känslomässiga med att fatta att man är mamma nu, att bonda med bebisen.

    Jag hade ABSOLUT INTE velat ha ett par små tillsyns- och vårdbehövade styvbarn där under den perioden! Det var tillräckligt illa när jag fick mitt andra barn, och jag drabbades av svår sömnbrist då jag inte kunde sova med henne på dagen, eftersom storebror var uppe och for. Hade han varit någon annans barn och jag hade utsatts för detta i mitt utmattade tillstånd, så hade jag nog blivit både bitter och arg. 

    Jag tycker att mamman borde kunna ha dem på heltid under den första månaden, i alla fall. Hon har ju själv fött barn för inte så länge sedan, hon borde förstå (även om din man inte gör det).

    Är du alldeles säker på att du VILL leva ditt liv i en styvfamilj, för övrigt..? För nu har du ju fortfarande chansen att gå, och träffa en annan, barnfri man. Det skulle göra ditt liv SÅÅÅ mycket bättre livet ut. Så fort du är gravid, så är dina valmöjligheter borta. Även om du skulle ta bebisen och lämna din man, så kommer du aldrig mer att få en kärnfamilj. 

  • Anonym (XXX)
    korngryn skrev 2021-04-26 23:38:13 följande:
    Ja, mer än 10 dagar hoppas jag verkligen att han vill lägga på sitt barn!

    När ni nu _planerar_ barn, du är inte ens gravid än, så MÅSTE man ju tänka på sånt här! om han inte vill bli ensamstående förälder till ytterligare ett barn.

    Vill han att ni ska bonda som familj så måste han ju faktiskt anstränga sig lite. Det finns ju massor av sätt, nuförtiden får man tydligen ta dubbeldagar för samma barn, och kanske har han dagar kvar för något av de äldre? Man får trots allt 240 dagar var, så det är ju väldigt geeröst. Ni kan ju t ex ta 4 dagar var i veckan så räcker det ju i 60 veckor var! För att få in lite extrapengar kan han t ex jobba två halvdagar i veckan när barnet blivit några månader och ni kommit in i det lite mer.

    Om han hävdar att han ?inte har råd? så tycker jag att ni dels bör vänta med barn tills han HAR råd, och dels tänka på dig, hur mycket det kostar dig om han inte är hemma alls.

    Barn är mycket dyrt, och det är föräldraledigheten som är den enskilt största kostnaden. Men genom att hjälpas åt kan man hålla nere kostnaden i viss mån.
    Fast det här resonemanget känns också konstigt och sorgligt. Att se föräldraledigheten som att man "förlorar pengar". Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, då det var självklart att fruarna slutade jobba när de blev gravida. Då var det väl inga nyblivna mammor som satt och räknade på att "nu förlorar jag si och så mycket pengar, jämfört med om jag skulle vara på min gamla arbetsplats i stället". 
  • Anonym (M)
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:01:11 följande:

    Jag förstår dig i alla fall. Det är en speciell tid när man kommer med en ny bebis. Man är utmattad, trött, har kanske bristningar som gör ont, eller järnbrist om man förlorat mycket blod under förlossningen. Det dröjer länge innan babyn sover hela nätter, man måste upp och amma - flera gånger per natt i början - och därför är det livsviktigt att man kan sova medan babyn sover på dagen. Amning är också superviktigt, livsavgörande för barnet, och för att komma igång med den behöver man vila och lugn och ro. Och till allt detta praktiska och fysiska, kommer det känslomässiga med att fatta att man är mamma nu, att bonda med bebisen.

    Jag hade ABSOLUT INTE velat ha ett par små tillsyns- och vårdbehövade styvbarn där under den perioden! Det var tillräckligt illa när jag fick mitt andra barn, och jag drabbades av svår sömnbrist då jag inte kunde sova med henne på dagen, eftersom storebror var uppe och for. Hade han varit någon annans barn och jag hade utsatts för detta i mitt utmattade tillstånd, så hade jag nog blivit både bitter och arg. 

    Jag tycker att mamman borde kunna ha dem på heltid under den första månaden, i alla fall. Hon har ju själv fött barn för inte så länge sedan, hon borde förstå (även om din man inte gör det).

    Är du alldeles säker på att du VILL leva ditt liv i en styvfamilj, för övrigt..? För nu har du ju fortfarande chansen att gå, och träffa en annan, barnfri man. Det skulle göra ditt liv SÅÅÅ mycket bättre livet ut. Så fort du är gravid, så är dina valmöjligheter borta. Även om du skulle ta bebisen och lämna din man, så kommer du aldrig mer att få en kärnfamilj. 


    Fast det skulle ju bli väldigt konstigt för bonusbarnen om de helst plötsligt skulle vara hos mamma på heltid, är inte deras tid med pappan viktig alls, eller för den delen deras nya syskon? Vad tror du dem skulle känna för ett nytt syskon om det skulle bli på det viset? "ne nu har pappa fått en ny bebis med en ny kvinna så nu behöver han inte er längre" och så som det låter på det du skriver så är det precis så det skulle vara.

    Snacka om att bara tänka på sig själv, går man in i en seriös relation med en person som redan har barn får man helt enkelt acceptera att det är en helt annan sak än om man träffat någon utan barn, hur man lägger upp saker och ting sen är ju en sak, men att förvänta sig att få det precis som att den ena inte hade sina barn är både själviskt och omoget.
  • Anonym (H)
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:04:54 följande:

    Fast det här resonemanget känns också konstigt och sorgligt. Att se föräldraledigheten som att man "förlorar pengar". Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, då det var självklart att fruarna slutade jobba när de blev gravida. Då var det väl inga nyblivna mammor som satt och räknade på att "nu förlorar jag si och så mycket pengar, jämfört med om jag skulle vara på min gamla arbetsplats i stället". 


    Jag förstår vad du menar. Själv vill jag vara hemma med mitt barn så länge jag kan och har turen att ha en man med fritt arbete vilket gör att han får mycket tid med barnet ändå.

    MEN. Vi båda vill inte att barnet skall börja förskola före 2,5. Det ligger i bådas intresse. Så trots att jag njuter av varje sekund hemma så är det självklart att vi båda delar lika på mitt inkomstbortfall. Vi anser inte att det är rimligt att bara jag ska förlora pengar på detta. Trots att jag som sagt mer än gärna är hemma.

    Det ena behöver inte utesluta det andra
  • Anonym (XXX)
    Anonym (M) skrev 2021-04-28 08:23:09 följande:
    Fast det skulle ju bli väldigt konstigt för bonusbarnen om de helst plötsligt skulle vara hos mamma på heltid, är inte deras tid med pappan viktig alls, eller för den delen deras nya syskon? Vad tror du dem skulle känna för ett nytt syskon om det skulle bli på det viset? "ne nu har pappa fått en ny bebis med en ny kvinna så nu behöver han inte er längre" och så som det låter på det du skriver så är det precis så det skulle vara.

    Snacka om att bara tänka på sig själv, går man in i en seriös relation med en person som redan har barn får man helt enkelt acceptera att det är en helt annan sak än om man träffat någon utan barn, hur man lägger upp saker och ting sen är ju en sak, men att förvänta sig att få det precis som att den ena inte hade sina barn är både själviskt och omoget.
    Det är ju det jag säger, att hon kanske ska fundera på om det är detta hon vill, medan det ännu finns tid. Om  mannen är så enastående att han är värd det.

    Jag skulle som sagt ABSOLUT INTE ha velat det där, och av många anledningar. Bara en sådan sak, som att det inte skulle vara nytt och speciellt för mannen med alla stegen - det positiva graviditetstestet, inskrivningssamtalet på MVC, ultraljudet, förlossningen, hemkomsten från BB... Han har ju varit med förr. Det är gammal skåpmat för honom. I värsta fall blir hon jämförd med den förra frun på ett negativt sätt: "hon försökte inte dra växlar på sin graviditetet så där som du gör, hon arbetade och skötte hemmet in i det sista", "hon skrek inte på det där sättet när hon födde, hon var så DUKTIG"... NÄ. 

    ...och sedan kommer alla problemen med det juridiska, barnens kommande arv, TS kanske måste gå från huset för att lösa ut styvbarnen om mannen dör, sådana saker...

    Att man kan ha relationer med personer som har barn när båda är medelålders och har stora barn, och har varit med förr och är luttrade, är en annan sak. Men att i första läget som ännu ung kvinna (eller man för den delen) välja B-alternativet, tycker jag känns synd.
  • Anonym (XXX)
    Anonym (H) skrev 2021-04-28 08:25:53 följande:
    Jag förstår vad du menar. Själv vill jag vara hemma med mitt barn så länge jag kan och har turen att ha en man med fritt arbete vilket gör att han får mycket tid med barnet ändå.

    MEN. Vi båda vill inte att barnet skall börja förskola före 2,5. Det ligger i bådas intresse. Så trots att jag njuter av varje sekund hemma så är det självklart att vi båda delar lika på mitt inkomstbortfall. Vi anser inte att det är rimligt att bara jag ska förlora pengar på detta. Trots att jag som sagt mer än gärna är hemma.

    Det ena behöver inte utesluta det andra
    Som jag ser det gifter man sig innan barnen kommer, och har alla pengar tillsammans, oavsett vem som arbetar ute och vem som arbetar i hemmet. Begreppet "mitt inkomstbortfall" - finns inte. 
  • korngryn
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:01:11 följande:

    Jag förstår dig i alla fall. Det är en speciell tid när man kommer med en ny bebis. Man är utmattad, trött, har kanske bristningar som gör ont, eller järnbrist om man förlorat mycket blod under förlossningen. Det dröjer länge innan babyn sover hela nätter, man måste upp och amma - flera gånger per natt i början - och därför är det livsviktigt att man kan sova medan babyn sover på dagen. Amning är också superviktigt, livsavgörande för barnet, och för att komma igång med den behöver man vila och lugn och ro. Och till allt detta praktiska och fysiska, kommer det känslomässiga med att fatta att man är mamma nu, att bonda med bebisen.

    Jag hade ABSOLUT INTE velat ha ett par små tillsyns- och vårdbehövade styvbarn där under den perioden! Det var tillräckligt illa när jag fick mitt andra barn, och jag drabbades av svår sömnbrist då jag inte kunde sova med henne på dagen, eftersom storebror var uppe och for. Hade han varit någon annans barn och jag hade utsatts för detta i mitt utmattade tillstånd, så hade jag nog blivit både bitter och arg. 

    Jag tycker att mamman borde kunna ha dem på heltid under den första månaden, i alla fall. Hon har ju själv fött barn för inte så länge sedan, hon borde förstå (även om din man inte gör det).

    Är du alldeles säker på att du VILL leva ditt liv i en styvfamilj, för övrigt..? För nu har du ju fortfarande chansen att gå, och träffa en annan, barnfri man. Det skulle göra ditt liv SÅÅÅ mycket bättre livet ut. Så fort du är gravid, så är dina valmöjligheter borta. Även om du skulle ta bebisen och lämna din man, så kommer du aldrig mer att få en kärnfamilj. 


    Kärnfamilj har hon ju inte som det är nu heller, så det är nog viktigare för dig än för henne. Hon skriver ju att hon älskar sin man. Dessutom kan man aldrig bara ta sin bebis och gå, eftersom det är pappans barn också.
Svar på tråden Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?