Jag ångrar mitt andra barn

Jag har ju både adhd, ptsd och återkommande depressioner. För mig satt depressionen med yngsta barnet i ca 2 år (ledsen att säga det, behöver ju inte alls vara exakt samma för dig.) Jag var även deprimerad under graviditeten med det barnet, mycket pga att jag var rädd inför förlossningen pga att jag nästan dog vid min första förlossning, men nekades att få kejsarsnitt.

Det var iaf anledningen att jag började gå in i depression, men sedan blev det bara värre och jag slutade nästan helt äta och en massa annat. Jag minns väldigt lite av den tiden nu som sagt. Men jag minns att jag genuint trodde barnen skulle ha det mycket bättre om jag inte ens fanns, och det känns nu i efterhand hemskt och helt sjukt att jag på allvar trodde det. Det man tänker i depression blir så verkligt, särskilt när det är en djup depression.

Jag hoppas att du också når en punkt där allt ändras och du inte alls känner som nu. För mig gick det väldigt mycket gradvis.

Jag var ju inlagd utan att träffa dem under den tiden, men inte lika länge som du. Däremot var jag ingen vidare förälder som sjuk heller när jag kom hem. Jag orkade liksom inte med dem, klarade inte av att ta hand om mitt hem och blev jättearg för ingenting. Kunde stå och skrika på barnens pappa och gråta och liksom förlora kontrollen totalt.

Känns jobbigt att tänka på idag.

Jag kan inte föreställa mig vad jobbigt det måste vara att inte få ha kontakt på så lång tid som du. Kan inte soc hjälpa till där, eller kurator? 

Jag får fortfarande depressioner till och från, men jag har blivit bättre på att hantera det med tid. Jag behöver aldrig bli inlagd längre. mina barn är stora idag, och idag älskar jag dem och anknyter till dem på samma sätt med båda. Men ja, den depression jag hade när yngsta var liten gick över när barnet var ca 2 år. Jag mår inte så bra av hormonpåslagen osv runt graviditet och förlossning, jag tror det för min del har bidragit också. jag blir väldigt knepig av att just vara gravid.

Jag blev gravid en tredje gång, men valde att göra en abort då, inte för jag inte ville ha barnet, men för att jag inte vågade riskera att bli sådär sjuk igen.

Jag menade inte att du skulle hem osv, men det måste ju som du säger vara tufft för både dig och den äldsta (den yngsta är ju så liten än) att inte ha någon kontakt alls. Pratar ni i telefon eller skriver brev eller liknande?

När det gäller speedigheten så håller jag med om att det låter som bipolaritet på något sätt, mitt ex som jag levde med i 12 år har det också. Han säger att det som påverkar hans bipolaritet idag är om det händer svåra känslomässiga saker i hans liv, som att han bråkar med någon i familjen, det kan göra att han blir hypoman eller manisk, så kanske påfrestningen det innebar för dig att föda, få ect osv har lett till att det blivit så? Även om det kanske legat där latent även tidigare.

Ja det är fruktansvärt tufft, just nu pratar vi inte alls tror min f.d inte säger ngt om det, just för att jag kanske inte kommer att träffa henne på lång tid.

Sörjer äger detta med bipolariteten med har aldrig haft det innan, utan som du säger, frågan är om det utlöstes av förlossningen, depressionen och ECT. INGET har blivit bra med att få ett barn till allt gick bara åt helvetet för mig och hela familjen

Ts lider nog just nu minst lika mycket, men troligtvis mer än barnet gör. Barnet har ju pappan och vet inte annat.

Jag tror och hoppas att ts kommer att må bättre så småningom.