Jag ångrar mitt andra barn

Vet du vad ts. Jag har full förståelse för att du är sjuk. Men du får inte den minsta sympati från mig. Fullt fokus här borde vara att bli frisk men du verkar mest älta att du längtar tillbaka till när du hade ett enda barn. Nu har DU satt två barn till världen. Och det är fan dessa två som det är riktigt synd om här. Inte dig. Inte ett dugg dig. Vilken jävla tur att ditt stora barn fick en lillasyster att gå igenom livet med. Hade lillasyster inte fötts hade du säkerligen blivit sjuk pga någon annan anledning. Och hon hade varit ensam. För detta är så djupt störda tankar. Vanföreställningar som

enbart finns i ditt huvud.

Du skriver hela tiden att du är så sjuk, samtidigt som du vet att det aldrig hade blivit så här om ni bara haft ett barn. Hur kan du veta det om du nu är så sjuk?

Det går ju inte ihop. 

Jag tror ändå att du får ut någonting av att befinna dig där du gör just nu. Även om det låter märkligt så har du liksom blivit kompis med denna fixering om ett barn och att idén om att du är för evigt obotligt sjuk. Menar dock inte att du valt det medvetet, men någon slags trygghet ger det dig.

Om du inte fick ut nåt av dig så hade du ju inte redan bestämt dig för att det är så här det ska vara resten av livet. Säger inte att du tycker det är roligt.

Men det lite som de här på tv-n som väger ca 300 kg och är sängliggande...

De mår skit och allt är pest och pina, men de vill ändå inte förändra nåt egentligen för att sjukdomen/vikten blir en trygghet i sig. Du har liksom ställt in dig på att det här är ditt och dina flickors liv nu, det tycker jag är så märkligt och påminner om detta.

Du upprepar bara att du är sjuk och vill inte ta in några tips, som t.ex. ha en flicka i taget. Nä andra barnet ska bara bort, det är din fantasivärld som du faktiskt väljer att vara kvar i. 

Många är väldigt hårda mot TS i denna tråd, jag hoppas ni förstår att hon troligen inte bara har förlossningsdepression utan förlossningspsykos. Man kan inte tänka logiskt då, många blir totalt fast i sitt tänk. Det går inte att lägga så enormt mycket ansvar på någon som är i en psykos och att säga att dom måste rycka upp sig och ta av sig offerkoftan etc. Väldigt oförstående.

TS jag hoppas du får den hjälp du behöver!

Men nu kommer det aldrig bli så och det behöver du acceptera. Ju mer du gräver ner dig i gropen desto svårare kommer det bli att må bra. Men du måste bestämma vad du vill. Att önska något du aldrig kan få är menlöst. Kan du tänka dig att fundera över att din önskan ska vara att vara mamma till dina två barn? Om du önskar det så har du något att arbeta för. Just nu spelar det ingen roll vad du gör för du vill bara ha det du inte kan få. Så ändra din önskan och ta små små steg därifrån. Men som sagt det du gör med den här tråden är ju bara att fortsätta gräva ner dig i din depression.

TS hade ADHD innan hon fick barn, och jag tvivlar på att allt var så bra som det låter på TS. Hon idealiserar tiden med ett barn och inser inte det själv. Det är det där med självinsikt, som sagt. Och förmodligen har hon en förlossningsdepression på allt dessutom. Det är inte bara att "rycka upp sig" när man är deprimerad, det är som att säga till en person med brutet lårben att det bara är att springa ett maraton.

Har du nån kontaktperson du kan prata meed?

Korrekt. Detta är vad jag också tror.

Det bästa för dig ts hade varit att försöka få prata md någon där du är. Det kommer med allra största sannolikhet att bli bra igen, även om det inte känns så nu.

Psykiatrin men dom är rätt less på mig och inget hjälper ju, livrädd att jag ska behöva göra mer ECT pga det igen

Nej det känns verkligen inte så nu känns som det är bättre jag bryter med barnen helt och hållet känns som jag aldrig blir bra igen och har förstört allt

Tycker ändå att du tänker helt snett. Sen är du otroligt hård mot barnens pappa, det är ändå han som tar hand om och ställer upp för barnen till 100%, när du bara stuckit.. 

Det märks att det mer handlar mer om att du bara vill ha den stora tjejen... än att  anstränga dig för att iaf försöka göra det bästa för även den lilla. Så då undrar jag egentligen om det är orken som tryter, när du ställs inför valet att ta hand om dem en i taget vilket kan vara en lösning... Men att du skyller på att du inte orkar två. 

Du skriver igen om andra som ångrat sina barn. Ja, men inte till den grad att man lämnar hela sin familj och en förstfödd man ändå älskar, extremt ovanligt skulle jag säga.