Anonym1720

Thu 3 Jun 2021 23:06

181 svar

Jag ångrar mitt andra barn

Som rubriken säger, jag ångrar ihjäl mig över mitt andra barn det är så fruktansvärt smärtsamt, fick mitt andra barn när första dottern var tre år cirka. Jag började känna ganska fort att detta var inte vad jag tänkt mig att jag egentligen nog inte alls ville ha ett till barn, utan vi ?skaffade? ett syskon för vårt barns skull, för att denna inte skulle vara så utsatt, vi hade inte ens en bra relation utan det var mer en överenskommelse om att separera när yngsta barnet började på förskolan. Alla fel i boken man kunde göra. Det var oxå en tanke om att ångra sig, då jag är +40 och tänkte att det var sista chansen i så fall. Jag ville efter födseln få henne bortlämnad, kanske hon skulle komma på familjehem och vi kunde ha kontakt, men pappan vägrade.

När yngsta kom var jag från början frisk, sen har det varit en lång tid med depression, inläggning och fortfarande inte frisk, men jag vet (eller känner så fortfarande) att jag inte kommer sluta ångra mitt andra barn. Hon är 10 månader nu. Ångern (och sorgen för mitt första barn) är så stark så den äter upp mig och känner absolut ingenting. Visst, hon är gullig. Men känns som att allt bara skedde i onödan, hela jävla graviditeten, ja allt. Önskar jag fick detta med 1:an så jag ALDRIG hade övervägt att skaffa ett till barn. Det blev bara så fruktansvärt jobbigt allt och en stor chock. Och var aldrig beredd på att jag skulle ångra att tiden med 1:an inte fanns där på samma sätt.

Tilläggas ska att jag har ADHD och uttalad stresskänslighet men gick bra med ett barn; pappan kompenserade nog till viss del, eller så hade jag klarat det själv då med. Men som

läget är nu så är det enda jag ältar och sörjer att min äldsta dotter förlorat sin mamma helt och hållet, hennes barndom dog när vi fick ett till barn (((( Jag kräks och får panik och skäms och allt därtill för jag sörjer så mycket över det, jag har förstört hennes liv. Allt var SÅ BRA när vi bara hade henne men sen skulle min fixering över ett syskon förstöra precis ALLT. Ni som har barn förstår nog hur man känner, att inte längre bo eller ens träffa sitt barn och eftersom jag bara inte kan få ha ett barn för pappan så kommer nu han få vårdnaden om båda, ser ingen annan utväg. Förlorar min lgh, allt, när jag kunde ha separerat med en frisk dotter som jag älskar över allt, vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan slutar aldrig snurra över detta, jag hatar pappan mer än jag kan förklara, (som ställer massa villkor) slår på mig själv hur jag kunde vara så JÄVLA DUM, även om jag vet fler med mig som gjort samma misstag kan inte säga nog hur många ggr jag ångrar mig över att ha förstört min dotters liv och säg inte att det blir bättre. För jag känner att jag kommer inte sluta ångra mig, vill bara tillbaka till tiden när jag var FRISK och hade min enda dotter men skriv gärna ni som fått fler barn och ångrat er, ja även ni som kanske gjort det och om det blev bättre. Känner bara sådan ånger och sorg över vad jag ställt till med *gråter* det skulle aldrig ha hänt.

Embla twopointoh

Fri 4 Jun 2021 20:47

#21

Anonym1720 skrev 2021-06-04 20:24:10 följande:

Ja det är lika sorgligt det, det lät mer ?sjukt? än att som mig, ångra sitt barn av omkringliggande skäl än att det var fel kön...men vem är jag att döma ngn i den sits jag sitter i

Vi sågs en stund häromdagen, hon kramade mig flera ggr och sa hon skulle sakna mig, det var värre än det låter...

så ledsen för hennes skull att jag bara vill skrika, gråta och kräkas. Tänker på det konstant, dygnet runt, även om det känns som jag lättare skulle kunna kämpa om vi bara hade henne, då hade jag orkat kämpa, nu känns det som jag givit upp för den situationen jag befinner mig i så spelar det ingen roll,

då jag aldrig kommer att orka vara en mamma till två

men tro mig, detta tär på mig enormt och den sorgen jag känner för henne

han berättar en del, men absolut inte allt, både för han inte vill och för jag inte vågar fråga

som jag sagt, hennes liv dog vid tre års ålder och den mamman hon hade får hon aldrig tillbaka igen

Vet inte vad jag ska göra, jag har förstört hennes liv genom att skaffa ett syskon till henne, det som skulle gynna henne ödelade hela hennes och mitt liv

jag var en bra mamma till henne och hon hade en trygg och bra uppväxt, jag har förstört ALLT, det har redan snart gått ett år sen födseln, jag lider så med henne och att hon fortsättningsvis inte kommer ha en mamma där, om det ens är möjligt framåt så kommer det dröja och jag SÖRJER för henne ngt enormt, jag orkar knappt leva med den känslan

Om du nu har förstört din dotters liv, så är det inte för att hon fick ett syskon, utan att du fixerat dig på ett sjukligt sätt över idén om att det är syskonet som förstört allt och att om det inte hade funnits så hade livet varit bra. Det vet du faktiskt inte, eller hur? Det finns ju en möjlighet att även om ni inte fått syskon, att du efter en tid börjat må dåligt över något annat (till exempel att det är så synd om din dotter som är ensambarn) och då trott att om du bara hade haft ett barn till skulle allt ha varit perfekt.

Du måste söka hjälp, både för din egen, men främst för dina barns skull. Gärna en samtalskontakt som har erfarenhet av just ADHD. Du måste ta dig ur denna fixering vid saker du inte kan förändra, för det är den som förstör ditt liv, inget annat.

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 20:56

#22

Embla twopointoh skrev 2021-06-04 20:47:29 följande:

Om du nu har förstört din dotters liv, så är det inte för att hon fick ett syskon, utan att du fixerat dig på ett sjukligt sätt över idén om att det är syskonet som förstört allt och att om det inte hade funnits så hade livet varit bra. Det vet du faktiskt inte, eller hur? Det finns ju en möjlighet att även om ni inte fått syskon, att du efter en tid börjat må dåligt över något annat (till exempel att det är så synd om din dotter som är ensambarn) och då trott att om du bara hade haft ett barn till skulle allt ha varit perfekt.

Du måste söka hjälp, både för din egen, men främst för dina barns skull. Gärna en samtalskontakt som har erfarenhet av just ADHD. Du måste ta dig ur denna fixering vid saker du inte kan förändra, för det är den som förstör ditt liv, inget annat.

Jag vet att jag hade varit frisk och så småningom slutat älta om syskon när tiden fick gå tills det var försent att få ett till barn

kunde ha lämnat sambon för länge sen och fått vara varannan veckas mamma till en glad liten tjej. Fy fan vad detta smärtar. Även då att han hade haft lättare med bara ett barn, nu känns det ju som att hon blir åsidosatt även med ett syskon när det bara finns en förälder tillgänglig

Jag har sökt hjälp men det hjälper inte, blir bara värre och värre

jag får troligtvis förlika mig med att barnen har sin pappa som kommer älska och ta hand om dom, och hoppas att smärtan lägger sig med tiden för min äldsta dotter ???? jag har vid tillfällen skrivit att han ska säga att jag är död, så hon kan få påbörja sin sorgeprocess över att inte träffa mig mer

jag kommer inte följa med henne på hennes första skoldag, alla sådana saker, det gör så ont i mig vad jag ställt till med, även om jag trodde jag gjorde ngt bra som blev ödestigert för hela vår familj och alla runtikring

min mamma är helt knäckt över allt med

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 20:59

#23

Anonym1720 skrev 2021-06-04 20:24:10 följande:

Ja det är lika sorgligt det, det lät mer ?sjukt? än att som mig, ångra sitt barn av omkringliggande skäl än att det var fel kön...men vem är jag att döma ngn i den sits jag sitter i

Vi sågs en stund häromdagen, hon kramade mig flera ggr och sa hon skulle sakna mig, det var värre än det låter...

så ledsen för hennes skull att jag bara vill skrika, gråta och kräkas. Tänker på det konstant, dygnet runt, även om det känns som jag lättare skulle kunna kämpa om vi bara hade henne, då hade jag orkat kämpa, nu känns det som jag givit upp för den situationen jag befinner mig i så spelar det ingen roll,

då jag aldrig kommer att orka vara en mamma till två

men tro mig, detta tär på mig enormt och den sorgen jag känner för henne

han berättar en del, men absolut inte allt, både för han inte vill och för jag inte vågar fråga

som jag sagt, hennes liv dog vid tre års ålder och den mamman hon hade får hon aldrig tillbaka igen

Vet inte vad jag ska göra, jag har förstört hennes liv genom att skaffa ett syskon till henne, det som skulle gynna henne ödelade hela hennes och mitt liv

jag var en bra mamma till henne och hon hade en trygg och bra uppväxt, jag har förstört ALLT, det har redan snart gått ett år sen födseln, jag lider så med henne och att hon fortsättningsvis inte kommer ha en mamma där, om det ens är möjligt framåt så kommer det dröja och jag SÖRJER för henne ngt enormt, jag orkar knappt leva med den känslan

Ok men bra ni träffas iaf, jag fick uppfattningen att du hade klippt med henne helt. Så du har iaf en chans att låta henne få veta att du fortfarande älskar henne.

Jag tycker du ska sluta säga att hennes liv dog... Även om det som hänt är fruktansvärt så är inte hennes liv över för det. Man brukar säga att barns sorg är randig, t.ex. när de förlorar en förälder som dör t.ex.
De lever i nuet och har inte den mentala kapaciteten av att älta och vända och vrida på saker som vuxna. De är uppe i leken, sin egen utveckling mm. Hon bär självklart på sorg, men kanske inte på det sättet du tror där allt är komplett nattsvart..

Det är dina fixeringar som förstör inget annat, som Embla skriver högre upp. Hade det inte varit detta hade du kanske hittat på nåt annat.

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 21:11

#24

Anonym (k) skrev 2021-06-04 20:59:55 följande:

Ok men bra ni träffas iaf, jag fick uppfattningen att du hade klippt med henne helt. Så du har iaf en chans att låta henne få veta att du fortfarande älskar henne.

Jag tycker du ska sluta säga att hennes liv dog... Även om det som hänt är fruktansvärt så är inte hennes liv över för det. Man brukar säga att barns sorg är randig, t.ex. när de förlorar en förälder som dör t.ex.

De lever i nuet och har inte den mentala kapaciteten av att älta och vända och vrida på saker som vuxna. De är uppe i leken, sin egen utveckling mm. Hon bär självklart på sorg, men kanske inte på det sättet du tror där allt är komplett nattsvart..

Det är dina fixeringar som förstör inget annat, som Embla skriver högre upp. Hade det inte varit detta hade du kanske hittat på nåt annat.

Ja varje gång säger jag att jag älskar henne flera ggr. Men att mamma är sjuk. Ok, ja det känns iaf lite som en trygghet, att allt inte är nattsvart för henne i avsaknad av mig

jag lider kanske mer i min sorg över att inte finnas där, men det hjälper föga

Jag var frisk innan och tror inte det hade varit såhär dåligt annars, absolut inte

kanske en sorg då över att hon inte fick ett syskon men det hade jag ju istället försökt att kompensera och det hade gått över, detta har inget slut som det känns

sambon och min ?relation? är oxå väldigt dålig som gör allt svårare att träffa henne alls

jag vet inte vad det blir för utgång på det här men den känns inte bra på ngt sätt alls

barnen kommer med största sannolikhet bli ensamma med sin pappa

Embla twopointoh

Fri 4 Jun 2021 21:12

#25

Anonym1720 skrev 2021-06-04 20:56:43 följande:

Jag vet att jag hade varit frisk och så småningom slutat älta om syskon när tiden fick gå tills det var försent att få ett till barn

kunde ha lämnat sambon för länge sen och fått vara varannan veckas mamma till en glad liten tjej. Fy fan vad detta smärtar. Även då att han hade haft lättare med bara ett barn, nu känns det ju som att hon blir åsidosatt även med ett syskon när det bara finns en förälder tillgänglig

Jag har sökt hjälp men det hjälper inte, blir bara värre och värre

jag får troligtvis förlika mig med att barnen har sin pappa som kommer älska och ta hand om dom, och hoppas att smärtan lägger sig med tiden för min äldsta dotter ???? jag har vid tillfällen skrivit att han ska säga att jag är död, så hon kan få påbörja sin sorgeprocess över att inte träffa mig mer

jag kommer inte följa med henne på hennes första skoldag, alla sådana saker, det gör så ont i mig vad jag ställt till med, även om jag trodde jag gjorde ngt bra som blev ödestigert för hela vår familj och alla runtikring

min mamma är helt knäckt över allt med

Nej, det vet du inte alls! Troligen med din problematik hade du så småningom hittat något annat negativt som du ansåg förstört ditt liv och som du fixerat dig vid. Ditt problem är din fixering, inte det som fixeringen råkar rikta in sig på.

Sök hjälp igen. Prova en annan person, en annan infallsvinkel. Ge inte upp.

Anonym (k)

Fri 4 Jun 2021 21:28

#26

Självklart ska pappan inte säga att du dött. Om du nu ska må så dåligt under lång tid över nåt som inte går att ändra på, så måste du iaf vara ärlig (på ett barns nivå förstås och utan detaljer de inte mår bra av att veta).
Dottern behöver ju bearbeta, och sedan även den yngre när hon börjar ställa frågor.
Hur har ni tänkt att hantera detta när hon också börjar undra?

Har barnen mor och farföräldrar i sina liv?

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 21:34

#27

Embla twopointoh skrev 2021-06-04 21:12:02 följande:

Nej, det vet du inte alls! Troligen med din problematik hade du så småningom hittat något annat negativt som du ansåg förstört ditt liv och som du fixerat dig vid. Ditt problem är din fixering, inte det som fixeringen råkar rikta in sig på.

Sök hjälp igen. Prova en annan person, en annan infallsvinkel. Ge inte upp.

Nej problemet är inte min fixering, utan att jag ångrar mitt andra barn för det blev inte som jag tänkt mig och jag blev sjuk, och orkade med ett barn, fullt fungerande men kraschade helt vid ett till barn, och önskar därför vi aldrig hade fått henne

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 21:41

#28

Anonym (k) skrev 2021-06-04 21:28:06 följande:

Självklart ska pappan inte säga att du dött. Om du nu ska må så dåligt under lång tid över nåt som inte går att ändra på, så måste du iaf vara ärlig (på ett barns nivå förstås och utan detaljer de inte mår bra av att veta).

Dottern behöver ju bearbeta, och sedan även den yngre när hon börjar ställa frågor.

Hur har ni tänkt att hantera detta när hon också börjar undra?

Har barnen mor och farföräldrar i sina liv?

Hur är man ärlig då? Jag orkar inte med att fortsätta säga att jag är sjuk, då är det bättre hon slipper ha mig där alls

än att gå och hoppas på ngt som aldrig händer

Jag tror pappan hoppas att jag ska bli frisk igen (därav inga diskussioner för framtiden) men det känns inte som det blir så, och även om det blir så, så vill jag inte leva ett liv med två barn, det vet jag nu. Eftersom. Jag inte vill leva med pappan och klarar inte av två barn varannan vecka. Jag önskar jag bara kunde träffa äldsta dottern, det sa en sköterska till mig, vissa har ju separat vårdnad där det ena barnet kanske inte åker till pappan tex, det borde väl inte vara omöjligt

men jag fattar att det låter ovettigt kanske

Jag vet inte hur vi ska hantera detta, därför kanske bättre dom inte har mig där alls

att jag bara släpper vårdnaden helt. Jag hatar honom så mycket, bland annat för han tjatade mig till elbehandlingen som

Troligen är en eller den främsta orsaken till att jag är så sjuk

Barnet har en moster och morbror, en farfar och en mormor som finns där.

Tow2Mater

Fri 4 Jun 2021 22:50

#29

Beklagar hela situationen, men vad gör du för att försöka bli frisk (friskare) då mer än att gnälla av dig här?

Anonym1720 Trådstartaren

Fri 4 Jun 2021 22:54

#30

Tow2Mater skrev 2021-06-04 22:50:34 följande:

Beklagar hela situationen, men vad gör du för att försöka bli frisk (friskare) då mer än att gnälla av dig här?

Tar mediciner. Gnället handlar om att höra om det är fler som går igenom samma sak

Jag ångrar mitt andra barn

INNEHÅLL