Jag ångrar mitt andra barn

Fast nu handlar väl knappast det här om att önska ett visst kön under graviditeten (och såna tankar som ändå oftast försvinner när barnet väl är fött). 

Ja jag ångrade mitt andra barn men gav det en chans ett halvår, funkade inte så lämnade bort det.

Är nu lycklig med ett barn:)

TS vad vill du? Vill du hitta någon annan som haft lika så ni kan jämföra era känslor? Som bekräftar att det finns fler som känt så här? Men vad vill du sen? Vill du ha verktyg för att leva och ta hand om två barn? Stöd för att stöta bort ditt ena barn? Verktyg för att, ja vadå? Jag har läst dina flesta svar och ja det framstår som du ältar och trycker ner dig själv. Men innan du har bestämt vad du vill så finns det ingen som kan hjälpa dig. Vill du bara ha bekräftelse på ditt dåliga mående så känns inte FL rätt.

Du TS, det är många människor som hamnar i förlossningsdepression och som tycker att livet blir en jobbig omställning när man får ett barn till.

Men att tycka synd om sig själv, gnälla, älta och säga att ingenting hjälper - det funkar inte!

Alla kämpar någon gång i livet med något som för dem är skitjobbigt, men lägger man sig bara ner och ger upp kan man vara så säker på att det aldrig någonsin blir bättre!

Om du nu mår så dåligt och inte kan ta hand om dina barn, då borde du läggas in för vård.

Så att du kan få chansen och möjligheten att vara lycklig med dina barn i framtiden.

Vad är det för skitsnack om att deras liv är förstörda?! Deras liv har ju för tusan bara börjat!

Du frågar efter liknande erfarenheter, här får du en:

Jag har kämpat med depression under många år pga fler trauman än vad en människa i genomsnitt upplever i hela sitt liv.

Jag fick aldrig någon hjälp att bli frisk utan lät tiden gå och med det tryckte jag omedvetet undan ångesten och trodde att "nu mår jag bra".

Så när min son föddes 2019, kraschade jag på ett liknande sätt som du beskriver. Jag grät oavbrutet, kunde inte riktigt ta min son till mig, frågade sambon om vi skulle ge bort barnet, det kändes som att jag förstört hela världen genom att bli mamma.

Men samtidigt som jag var totalt förstörd och förvirrad, visste jag att mitt barn behövde mig och jag såg till att han mådde bra. Han fick mat, omsorg, och jag gjorde mitt bästa med den känslomässiga kontakten.

Och framförallt SÖKTE JAG HJÄLP!

Du måste söka hjälp på allvar!

Idag är min son 1 ½ år och jag mår mycket bättre och känner mig glad och stolt över att vara mamma!

Vill du inte också uppleva det?

Nu har du gjort ditt val att sätta 2 barn till världen, det är försent att ångra sig.

Det du kan välja är hur du vill att framtiden ska se ut.

Ts är uppenbart sjuk och har fått vård i psykiatrin, inläggning och ECT. Så absolut här finns ganska kraftiga insatser. Du har fått en förlossningsdepression. Dessutom adhd och min erfarenhet av att arbeta med patienter med adhd är att man kan ha väldigt svårt med struktur i vardagen, sortera och prioritera. Med två småbarn kan vardagen bli helt ohanterlig. Särskilt om förhållandet är dåligt och man inte kan stötta varandra. Så ts det är inte så konstigt att man blir sjuk då. Det du behöver hjälp med är att bygga en relation med dina barn. Släpp inte den. För du kommer förhoppningsvis må bättre och när barnen blir större kommer livet inte vara lika intensivt. Du kanske inte kan ha vårdnaden men du behöver träffa dem regelbundet. Har du något stöd i detta?

Ts vad vill du ska hända om du fick välja?
Barnet går ju inte ångra ogjort då hon finns, din man vill ju ha bägge barnen så om du inte kan vara med yngsta dottern är det ju så att ni måste separera.
Din man vill ju inte lämna bort henne utan älskar bägge döttrarna.

Men det kommer ju också bli svårt om ni separerar och du bara ska träffa äldsta dottern.
Om några år kommer bägge döttrarna ifrågasätta varför du bara vill träffa den ena.
Tänk dig in i din yngsta dotters känslor, att veta att ens mamma bara vill ha stora syster! det kommer att ge henne men för livet och få henne att må dåligt, det vill du väl ändå inte?
Din äldsta dotter kommer ju också undra varför du inte vill träffa hennes lillasyster och jag tror faktiskt att hon kommer att ta avstånd ifrån dig om du behandlar hennes syster så.

Har du föräldrar och syskon? vad säger dom i så fall om att du bara vill ha ena dottern? ska dom få träffa och umgås med sitt barnbarn och syskonbarn och kanske kusiner men inte du vara med?
Det hela blir väldigt konstigt.

Kan berätta vad som hände min mamma. 
Min "mormor" fick min mamma som ung tjej med en gift man som inte ville ha barn. Min mamma fick komma till en fosterfamilj då min "mormor" inte vill ta hand om mamma. Min mamma växte upp i en härlig familj och hennes fosterbröder blev hennes syskon, dom gör ingen skillnad så allt bra så.
Som vuxen sa jag och mina syskon att mamma ändå borde ta reda på mer om sina föräldrar men hon ville inte, hon sa alltid att dom ville ju inte ha mig.
Hon hade lite foton och några brev ifrån sin mamma men ingen kontakt.
Sen fick hon veta att "mormor" gått bort och fick då kontakt med sina två yngre syskon. 
Dom blev helt chockade, min mormor hade inte nämnt för dom att hade en storasyster, det roliga är att mamma är så otroligt lik min mormor utseendemässigt, går inte att ta fel, enligt mammas syskon har hon samma gester fast dom inte umgåtts och jag ser ju på bilder hur lika dom är, syskonen däremot är lika sin pappa.
Men mammas syskon har nu svårt att förlåta sin mamma för att dom inte visste att dom hade en storasyster, att mormor aldrig sa något, inte ens när dom var vuxna.
Dom är så besvikna på "mormor" och det är jobbigt eftersom hon ju inte lever längre.
Däremot har mamma nu fått bra kontakt med sina syskon och träffas några gånger per år.

Din historia är en helt annan men det jag tror dom har gemensamt är att barnen tar ställning och det troliga är att bägge dina döttrar kommer att reagera starkt på om du bara vill och kommer att ha kontakt med en av dom.
Tror att bägge kommer att ta avstånd ifrån dig och du mister även din äldsta när hon förstår att du inte vill hennes lillasyster.

Vill bara krama dig i verkligheten. Fy fan vad jobbigt att känna som du gör. Du låter utöver aknytningsproblemen, djupt deprimerad. I första hand måste du få hjälp med depressionen.

Jag har haft något liknande fast inte så illa som du har. När jag fick mitt andra barn, i en väldigt destruktiv relation där pappan knappt alls brydde sig om något så tappade jag anknytningskänslor för mitt äldre barn. Det höll i sig i flera år, och jag vågade inte söka hjälp. Men jag känner igen din smärta även om det inte är exakt samma. Man får så sjukt dåligt samvete, och egentligen för båda barnens skull. 

Jag har också adhd, jag tror att få flera barn kan för vissa av oss bli väldigt överväldigande. 

Mina barn är stora idag, och jag kan säga att de har en extremt nära relation till varandra, och idag känner jag starka känslor för båda två. Men jag har också varit djupt deprimerad och varit inlagd på sjukhus osv, gått i samtal i flera år, bearbetat mina egna barndomstrauman. Kanske har du också något sånt du behöver hjälp med?

Jag förstår att du säkert har ett gott syfte med ditt inlägg, men var inte så hård mot någon som uppenbart är djupt deprimerad. Hur hon pratar är en del av en djup depression, det är svårt attse saker rationellt då.

Ska tillägga ts att jag arbetar inom psykiatrin också, och att jag tycker du borde be att få bli inlagd en period.

Jag är sjukskriven ja, och pappan har f-ledigheten. Känns lite som att om jag inte gjorde ECT så hade jag åtminstone haft en liten chans till ett bättre mående och kanske träffa barnen till en viss del, känns som mitt liv blev ödelagt på fler än ett sätt