Vi som försökt en längre tid - första barnet

Tusen tack för din omtanke, vad fint att du tänker på mig och oss mitt i allt ditt egna <3 Det låter ju väldigt positivt och lovande med ditt VUL, och så skönt att ÄL och därefter återföring närmar sig! Jag förstår att känslorna, och hoppet, går upp och ner men du har ju så rätt i att man måste få sörja och och gräva ner sig ett tag för att sedan kunna känna hopp och förväntan igen. Håller tummarna SÅ hårt att det kommer att bli ett efterlängtat och så väl unnat plus den här gången <3 Stor kram! 

Jag upplever dig absolut inte som självupptagen! Fattar såklart vad du menar, att man skriver ju mest om sina egna upplevelser och erfarenheter, men du behöver verkligen inte oroa dig för det och vi vill ju ha uppdateringar så ofta du bara vill och orkar om hur allt går :) Så spännande med positivt ÄL-test nu, wii! Förstår att dagarna till lördag kommer att kännas aningen långsamma, men väldigt positivt att din sambo får följa med den här gången :D Håller alla tummar, hoppas så mycket för din skull nu! <3 

Idag pratade jag med dom på reproduktionsmedicin angående vår ivf, då dom skulle ha möte förra veckan om vi ska få tillgång till vårdval, eller om vi blir tvungna att göra ivf:en hos dom pga min (ofarliga) njursjukdom. Vi hoppades ju på att få välja och slippa åka till Huddinge. Men återigen så säger dom att dom gjort bedömningen att vi måste komma till dom. Så nu är det väl helt utom vår kontroll. Det i sig känns jobbigt. Men det värsta är, när jag frågade om när vi kan börja, så sa hon att vi förmodligen inte hinner komma igång i år.

 

Detta gjorde mig helt förkrossad. Innan sommaren var jag ju inställd på sep-okt. Sen var jag inställd på okt-dec. Och nu så säger hon detta, med 0 värme i rösten. Jag har gråtit hela förmiddagen och kämpar tillbaka tårarna på jobbet idag. Känns fruktansvärt att ?vara i klorna? i ett system vi inte kan påverka. Önskar så att jag hade kapital för att gå och göra detta privat istället, så vi kunde komma igång, och slippa hela den där skiten! Är så trött, ledsen och frustrerad. 

 

Jag har bokat tid hos Her care nu och för att se om jag iallafall kan få hjälp med hormonbalans, ifall jag har det, vilket jag misstänker. Så hoppas jag bara på att det kan göra något för oss. Men allt känns så himla mörkt just nu. Vet inte hur jag ska ta mig igenom denna dagen på jobbet. Är helt slut. Men var borta en hel vecka för ett tag sedan pga förkylning och känner att jag inte orkar ta konsekvensen av att vara borta mer just nu. 

Hej fina ni,

Måndag 27/9 hade jag äggplock. Måste säga att det inte gjorde lika ont som första gången, även om det gjorde ont. Men det är alltid lite coolt och se hur de fångar upp äggen. Vi fick ut 12 ägg och återinföring bokades in till 29/9.

Väl på återinföringen fick jag vet att det fanns ägg i 9 av dem blåsorna. 6 ägg hade befruktats och var med i gamet, två fler än förra gången! Återinföringen fick bra och jag fick med en ultraljudsbild till min kille, då han fortfarande inte fick vara med på grund av restriktioner.

Nu väntar vi. Har embryona klarat sig till dag 5-6 kommer dem att frysas in. Vi fick som sagt inga till frysen förra gången. De kommer skicka hem ett brev till oss med informationen, vilket vi kommer få under nästa vecka. Är på ruvardag 3, testdag 15/10.

Yes! Stort lycka till, hoppas så att det ska gå för både dig och Msofie, såg att ni har testdag efter varandra.så spännande. Håller tummar och tår för er båda!

<3 <3 <3 åh håller tummarna! <3 <3 <3 

Tack alla som peppar och hejar, betyder så mycket! Jag hoppas verkligen för oss Apan95, nu är det vår tur. Tänker någon av oss måste väl ändå lyckas, om man går på sannolikhet?!

Hej alla underbara tjejer! 

Det var ganska längesen jag skrev här nu, men kände att jag behövde en paus från precis allt. Känner dock nu att jag bara behöver skriva av mig. 

Känner att jag är på vippen att bli deprimerad på grund av allt detta. Varje liten sak som händer i livet just nu känns som att bestiga Mount Everest. Är konstant trött och gråter flera gånger i veckan. 

Sen mitt i allt detta berättade min bästa vän igår att hon var gravid. Mitt på en restaurang. Min reaktion var att jag började gråta och sa "Förlåt, men jag kan bara inte hantera det här" och sen gick jag till toan och tjöt i 10 minuter. Sen var resten av kvällen rent ut sagt plågsam. Började gråta tre gånger och tillslut fick jag åka hem och jag hulkade och nästan skrekgrät i bilen hela vägen. Värst av allt är att hon blev gravid på första försöket.

Önska så att jag var i en annan situation i livet så att jag kunde glädjas med henne men just nu går det bara inte. Det är så fruktansvärt sorgligt allt. 

Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur fan ska man sluta må dåligt? Hur kan man tänka positivt i allt det här? 

Ångesten äter verkligen upp mig inifrån. 

Ruvardag 5. Jag har fram tills nu varit helt zen, men börjar känna ångesten krypa upp på mig. Jag är helt okej med att det kanske inte går, och att vi kommer behöva göra om det. Men väntan är värst. Vill bara veta. Va precis samma sak förra gången att dem första dagarna var lugnt sen blev det värre.

Som de ser ut nu ska vi testa på söndag, ruvardag 11. Hur ska ni göra Apan95?