Vi som försökt en längre tid - första barnet

I lördags fick jag mensen och i måndags fick vi klartecken att börja med sprutorna! Så nu är vi igång med ivf-försök nr 1! Har hittills tagit 2 st gonal-f sprutor och dom känns ingenting om ni är oroliga ni som väntar på ivf! Jag är mest orolig för äggplocket.. har hört vissa som säger att den knappt känns och vissa som säger att det är den värsta smärtan de varit med om. Är det någon här som kan berätta sin upplevelse? Jag är redan inställd på att det kommer göra ont, för mig gjorde spolningen av äggledaren (har bara en) galet ont och det hade jag läst att ingen känner av typ. Men jag undrar lite mer hur länge gör det ont? Hade jag vetat innan att spolningen skulle ta ca 2min och sen var smärtan över så tror jag att jag hade hanterat smärtan bättre.. Jag förstår att det inte går att jämföra smärta för alla känner olika, men hur länge varade den värsta smärtan? Är det några sekunder vid varje ?stick? och uppehåll emellan eller går det ont hela tiden?

Tusen tack för svar! Jag är nog lite av ett kontrollfreak och känner mig mycket lugnare när jag vet vad som kommer hända och iaf ha en liten aning om hur det kommer kännas. Jag blir lite extra orolig eftersom när min äggledare brast i våras så proppade dom mig full av morfin i ambulansen men det påverkade inte mig någonting. T.o.m sjukvårdaren blev chockad att ingenting bet på mig. Men jag tänkte jag ska prata med kliniken om det och se om det finns något mer man kan få om det inte fungerar. Tack igen snälla du för ditt svar!

Sitter här och hulk gråter. Jag har fram tills nu varit rätt okej i IVFn, känt att det får gå som det går och är meningen. Förra IVFn fick vi inga embryon till frysen och har tänkt att det inte skulle bli så denna gången. Trodde genuint jag var okej med det. Men nu fick vi brev om att ingen av våra 5 embryon har klarat sig till frysen. Är helt förstörd igen.

Det är så jävla orättvist. Folk som blir gravida naturligt. folk som får embryon till frysen. Är så jävla trött på att kämpa och vara olycklig. Allt känns nu helt hopplöst, igen, precis som de gick förra gången. Varför skulle detta embryot klara sig om de 9 andra inte gjort det? Får återgå till att hulk gråta och tycka livet är orättvist.

Jag tänker att jag kommer fråga kliniken inför en ev tredje rundan. Men eftersom de inte är genetiskt testade, allt befruktades normalt, slemhinnan såg bra ut mm tror jag tyvärr inte att vi kommer få ett svar. Men kommer absolut vilja ha någon form av diskussion om det.

Vet faktiskt inte när de slutade klara sig. På dag 2 såg alla bra ut varje fall, vet inget därefter.

Jaaa <3 <3 <3 !! Precis, man är lite rädd för att hoppas, men samtidigt... det känns ju väldigt hoppfullt <3  

Aa, det är tungt. Men på något sätt så har det känts jobbigare när hon var gravid. Så på nåt konstigt sätt så känns det som att det värsta är över!?... men på ett annat sätt inte.. kommer nog bli extremt känslomässig när jag träffar bebisen.. vet inte hur jag kommer reagera... 

Ja precis <3 känns verkligen bra att få testa det <3 och att hon dessutom bekräftade att det var mycket som tydde på att jag behövde det! kändes skönt att höra. Kramar, hoppas du mår bra <3 

Åh jag tycker också det är jobbigare med graviditet än bebis! Har tänkt på det en del, jag fokuserar så mycket mer på att BLI GRAVID än att få en barn, tror kanske barn känns så långt bort att det blir svårt för hjärnan att greppa? Knasigt hur man funkar haha!

Detta är det absolut galnaste jag har varit med om. Jag är gravid.

TRIGGER VARNING, berättar om hur jag fick reda på det.

Igår bestämde jag och min kille att vi skulle ta ett test idag, på ruvar dag 10. Jag vaknar tidigt, runt 7. Han brukar alltid vakna ganska sent. Jag känner sån ångest kring testet, har aldrig fått ett endaste streck. Tänker att jag vill inte göra en stor sak av det. Vi tar aldrig test i normala fall tillsammans. Jag tänker att jag går upp och tar det negativa själv, inte en tanke om att det skulle vara positivt.

Jag väntar aldrig tiden ut utan jag börjar alltid stirra på testet direkt. Efter 1 minut börjar jag se ett spöksteck. Tänker att folk får ju det, men jag har ALDRIG fått ens en antydan till ett streck. 1 minut till går. Jag börjar skaka. DÄR ÄR NÅGONTING. Börjar gråta när jag inser att det är för starkt för vara spök, även om de fortfarande är svagt.

Sätter mig på golvet och tar ett digitalt. Vid denna punkten är jag säker på min sak. Och som sagt, det kommer upp gravid 1-2. Jag bara gråter och skakar. Hämtar en barnbok som jag köpt för snart två år sedan, lägger på köksbordet tillsammans med testen och kallar på min kille att han ska komma då vi kan testa. Han kommer ner, jag filmar. Hans reaktion var PRICELESS. Får vara ut ett ljud som låter som en höna haha.

Vad ska jag göra nu?? Hur ska jag bete mig??