7 årig dotter förstör familjen

Det låter jobbigt. Jag hade försökt att minska konflikter i vardagen så mycket som möjligt. Åtminstone tills utredningen av henne är klar. Låt henne för det första ha ett eget rum. En plats där hon och hennes bror kan få en paus från varandra och vara ifred.

Analysera er dag: finns det stunder och aktiviteter som fungerar bättre? Finns det vissa situationer som alltid triggar henne? Har hon samma typ av utbrott när ni föräldrar är med henne en och en? Fungerar hon bättre med ett av syskonen eller en av er föräldrar? Är förutsägbara rutiner det hon behöver eller är det att ni är flexibla och följer henne bättre? Var uppmärksam på om hon är hungrig eller trött och om det verkar påverka hennes uppförande.

Försök sedan att ta bort en eller flera av de situationer som ALLTID leder till bråk, eller gör om dem helt. Blir det alltid bråk när ni lagar mat så gör storkok för hela veckan eller ät fil och flingor till middag ett tag. Visa bara henne och er själva att det går att leva utan den konflikten. Försök att maximera de aktiviteter som fungerar. Låt henne uppleva hur det är att inte hela tiden ha konflikter.

Ta fram en strategi för att bemöta hennes utbrott. Vad hjälper henne att lugna ner sig och vad får henne att gå igång? Försök att hitta ett sätt som bara kräver en vuxen så att hennes utbrott tar mindre av hela familjens kraft. Det ska inte ligga på en 7-årings axlar hur hela familjen mår. Det är ni föräldrar som sätter en trevlig ton och upprätthåller en god atmosfär.

Välj era strider. Vilka av hennes beteenden är så pass allvarliga att ni tycker att det är värt att hålla på gränserna och vilka kan ni vänta med att ta itu med? Ni vill ha en vardag som inte är helt fylld av konflikter så att hon får en chans att utveckla andra former av umgänge och uppförande.

Ni har säkert hört om 5 gånger mer kärlek? Det kan vara svårt att klämma in när allt verkar vara bråk, men försök att få in positiva interaktioner så mycket ni bara kan. Det kommer att stärka er relation och hjälpa er att hjälpa henne mer än något annat. Oavsett vad hennes utredning kommer att visa. Prata med henne och med varandra om dessa fina stunder så att de får ta upp än större plats i era liv. Till exempel kan ni när ni nattar henne ta upp favoritstunder från dagen. Ni måste ändra på historien så att er historia är en som är huvudsakligen kärleksfull och lycklig.

Och ta hand om er själva. Om ni turas om lite så att ni får en chans för att vila ut och återhämta er så kommer det att vara lättare att hantera den här svårare perioden. Var generösa mot varandra. Anlita en barnvakt. Parkera henne framför en film när ni bara måste få en andningspaus. 

En sista tanke: Är det möjligt att din 7-åring har blivit lite av en ventil för hela familjen? Att det är hon som agerar ut och får skulden för känslor som kan finnas i hela familjen. 

Jag tycker att ni ska försöka lösa ett eget rum eller i alla fall en egen plats åt barnet som bara är hennes. Om hon har så jobbigt som du beskriver tror jag att det kan finnas ett stort behov av en egen trygg plats där hon kan ha "kontroll" och känna sig trygg.

Sen tror jag också på det där att dela up sig så att det går att anpassa efter hennes behov utan att syskonen behöver stå tillbaka.

Att förbereda fattar jag som att ni redan gör, men det brukar vara viktigt samt att ge utrymme till paus och återhämning (från intryck, inklusive kontaktsökande människor).

Hon måste få ett eget rum!! Hon kan inte dela med brorsan när hon är så stor! I värsta fall får ni föräldrar sova i vardagsrummet, nöden har ingen lag. Och 3-åringen kan sova hos er.

Och sen undrar jag över om ni verkligen sätter gränser och håller på dem? Hur mycket hon än tjatar och skriker? Tar ni bort henne ur rummet om hon skriker och blir otrevlig? Nolltolerans mot sånt.

Du skrev förut: "Om du inte slutar skrika går vi in", varför ska ni alla gå in? Ni ska inte straffas för att hon inte kan bete sig! HON får gå in! Resten kan vara kvar ute och roa sig.

Jag har ett syskon med funktionshinder och känner igen mycket av det du skriver. Säger som de andra så måste din äldsta få ett eget rum med lås. Nu föräldrar kan turas om att vara hemma och en kan gå ut ett par timmar, det kan inte era andra barn.

Som syskon får man stå tillbaka och får höra att man måste acceptera situtationen. Som en annan skrev så måste ni föräldrar dela upp er och umgås med de andra barnen själva. Den äldsta behöver få göra saker utan att det blir drama. Försäk även att få tud nör det är du, din äldsta och er partner som gör något tillsammans.

Förlåt om jag låter hård.

Går det att dela av rummet som hon delar med brorsan? Typ så här

Vem orkar barnvakta det barnet???

Vadå "så stor"? Det är en liten sjuåring för allt i världen. Småbarn behöver inte egna rum.

Det jag tror vad som menas är att barn som är känslomässigt omogna och impulsstyrda lär sig inget av konsekvenser eftersom de inte i stunden kan hantera nån slags strategi. Då blir det att hon bestraffas för nåt hon inte kan rå för. Skulle hon kunna behärska sig så skulle hon det. För att konsekvenser ska ha nån mening så måste man anta att det barnet gör är viljestyrt, barn med NPF har ju en nedsättning i sin känslomässiga förmåga.

Det finns inga universal lösningar som fungerar på alla barn och ni behöver tillsammans med henne tänka igenom en eller två saker till en början som behöver förbättras. Börja lågt. Vad tänker hon själv att hon skulle vilja få hjälp med. Uppfostran och utveckling sker i lugna, icke krävande och lågaffektiva situationer, aldrig i under press och affekt. Dom situationerna tar man sig bara igenom så smidigt som möjligt och med så lite känsloutspel som möjligt från er vuxna.

Gör två spalter tillsammans med henne. Hjälps åt. Vad tar energi och vad ger energi? Ofta ser man att dessa barn ofta är i energikrävande situationer. De flesta människor regrederar när vi är urholkade på ork. Hon har säkert saker som tar energi som inte är uppenbara för alla andra. Fundera på vad det är och vad hon behöver mer av.

Varför ska hon straffas föratt hon inte KAN bete sig? Om hon slåss får de andra backa undan och vänta tills hon lugnar ner sig. Sedan lugnt fråga vad det som gjorde henne arg. Försöka lära henne strategier och förebygga att det händer igen. 

Ditt försklag kommer bar att göra att situationen esklaerar. Det fattar vem som helst som har erfarenhet av barn - om man tänker efter.

Hon MÅSTE lära sig att bete sig. Det kommer hon aldrig att göra om man tassar på tå och jamsar med.

Och jag har erfarenhet av barn, med råge.