För oss 35+ som försöker bli gravida

Det är inte spermierna kroppen har ihäl utan det är imunförsvaret som hindrar det befruktade ägget från att fästa som det ska :) Så visst kan det hjälpa om man är lite nedsatt när det är dags för livmodern att ta emot ägget. 

Ägglossning pågår, försök 10 nu, tror jag. Snart ett år sen vi började försöka, helt galet.. jag vet ju att allt ser ok ut iallafall, så det är bara att fortsätta försöka, iallafall ett tag till. Har satt en egen gräns att jag vill bli gravid så den isåfall föds inom nästa år då jag fyller 40, sen är jag för gammal.. då får vi bara acceptera att det inte blir fler barn. Jag pendlar mellan att vilja bli gravid, och inte vilja. Dels för att en graviditet tär så mycket på kroppen, orkar jag en tredje gång? Allt efter, med bebistid och sömnbrist. Fast samtidigt vill vi också, såklart.

Jag har också jätteregelbunden mens och ägglossning, jag använder inte test längre för jag vet när jag har äl. Har blivit gravid jättesnabbt innan, på andra försöken båda gångerna. Och nu har jag gjort utredning där allt ser bra ut. Så av någon anledning tar det bara tid.. Och det gör ju också att man funderar mer och mer. Min man känner att händer det så händer det. Han blir glad för en bebis men måste inte ha en till. Så vi får se vart vi landar :)

Har ni sex bara på ägglossningsdagarna? Eller även före och efter? I början körde vi på före, på och efter men efter snart ett år är det inte kul längre med produktionsex så då siktar vi på när fasta glada gubben dyker upp. Så segt att det tar sån tid. Första barnet tog sig på andra försöket.

Orden INTE GRAVID, lyser klart på gravidtestet - det är som ett kraftig slag mot bröstet. Jag känner mig tom, tom på ord, vill gråta men måste behärska mig inför min 2 åriga son. 

I tre minuter satt jag nästan och blundade, hjärtat bultade, och i mitt huvud snurrade frasen- gode gud låt det stå gravid, gode gud låt det stå gravid. 

Istället blev det ytterligare en besvikelse, smärta som inte går att beskriva, blandad med en tom känsla och en trötthet. 

Det är 1 år sen nu som vi bestämde oss för att vi vill ha ett syskon. Redan på andra försöket blev jag gravid, men det slutade i ett tidigt missfall, sen har resan varit lång, tuff, känslomässigt som en berg och dalbana och psykiskt jobbig. 

Jag hade ett hopp, en känsla att få överraska min man idag på nyårsafton med nyheten att jag var gravid. Känslan har varit annorlunda den här cykeln. Jag brukar ha ömma bröst och molnande värk. Den här gången har jag haft mer lätta ilningar i brösten, och ingen molnande värk, snarare lite stick i nedre delen av magen- mot livmodern. 

Tårarna har runnit ner för mina kinder, jag stirrar ut med en tom blick. Ville så gärna avsluta det här året med att vara gravid. 

Samtidigt någonstans långt långt där inne, har jag fortfarande ett litet litet hopp, kanske testade jag mig för tidigt? Kanske är det inte för sent den här cykeln?  Jag har inte BIM förrän imorgon, eller söndag. Men borde inte testet ändå gett utslag GRAVID isåfall idag? 

Så mycket tankar, så mycket känslor, så mycket smärta snurrar just nu i huvudet. 

Idag kom mensen, så ledsen, så besviken, så less... bryter snart samman. Försökt i över ett år nu, mår psykiskt dåligt av det här,,, förstår inte varför det aldrig blir vår tur. Första och enda barnet blev till på andra försöket.
Pallar inte det här, funderar på om vi skulle må bäst av att bara acceptera det hela, ge upp, samtidigt gör den tanken så ont för vi vill så gärna ha ett barn till...

BIM-lista: 

Symetrical 20/9 (7:e försöket, fjärde barnet)
Brallans 23/9 (7:e försöket, andra barnet) 
Medioker 30/9 ( 2:a försöket, tredje barnet) 

@LillaGry
Jag har aldrig heller kunnat bli gravid när jag ammat. Det gjorde att det drog ut på tiden både efter barn 2 och 3. När jag väl slutat ammat sedan har det varit lättare. Denna gången tog det sig på 3e helt amningsfria försöket 

Försökt nu i tre år, min man vill inte mer, vi har en fantastisk son och stundvis tänker jag fördelarna med att ha ett barn, att jag kan lägga all fokus, kärlek, pengar, enegi på honom. Men det är också en djup sorg att han aldrig kommer få ett syskon, att vi bara kommer vara tre, att han inte har något syskon att dela upplevelser med, ägglossning idag och min man vill inte. Även om jag mer eller mindre gett upp senaste månaderna och börjat acceptera gör det så ont att missa denna chans. Tänk, ränk om det är idag jag hade kunnat bli gravid...

Jaha var ju på gyn idag, kändes tyvärr som att jag inte riktigt nådde fram. Sammanfattningsvis var svaret jag fick att om jag har en äl har jag tillräckligt med hormoner. och de två missed abortion jag haft inte har samband med progesteronbrist. Vid progesteronbrist skulle kroppen ha stött ut det direkt och inte att fostret dör och stannat kvar i magen. Men fick sen iaf ta blodprover (bara för att stilla min oro) men hon sa att det kmr inte visa något. Fick ta proverna direkt idag, är på cd 4 idag, frågade om det var en bra dag att ta progesteronprov på och fick svaret att det var perfekt. Läste sen på nätet när jag kom hem att progesteronprov bör tas cd 20?! Är nog för att man vill se att man haft äl och det stigit tänker jag. Så vet inte riktigt vad detta ska ge gaaah.. känns rätt värdelös med andra ord. Suck jag var lite hoppfull att komma framåt, att besöket skulle leda till nått, men känns snarare bara hopplöst. Fattar inte att jag efter 1,5 år inte kommit någonstans.